Anna Dahlberg
En känsla av déjà vu infann sig under fredagens ödesmättade presskonferens. Det var samma allvarstyngda statsminister med ungefär samma budskap som för ganska exakt fem år sedan, den 24 november 2015.
Det går inte längre. Krisen är så omfattande att drastiska åtgärder måste införas för att vända utvecklingen.
Då var det antalet asylsökande som var uppe i runt 10 000 i veckan. Nu är det smittotalet som är på väg att spränga tiotusenvallen – per dag.
Andra europeiska länder har infört drastiska åtgärder sedan veckor och månader tillbaka – trots att smittotalen har legat på kanske hälften av Sveriges. Samhällen har stängts ner och masstester av befolkningen har genomförts i flera länder.
I Sverige däremot svarade regeringen i veckan med att skicka ut ett sms. Därefter debatterades Coronakommissionens första delrapport i lugn och ro som om krisen redan låg bakom oss.
Allvaret i situationen har inte riktigt sjunkit in. In i det sista har Folkhälsomyndigheten tyckt sig se ljuset bakom molnen. Den eviga optimisten Anders Tegnell har anat ”minskningar i ökningstakten” och tecken på en platå ”som möjligen lutar svagt uppåt”. Snart vänder det! Snart ska det visa sig att strategin är den rätta.
Det är välkommet att Stefan Löfven till sist verkar redo att ta över taktpinnen. Men en del av de åtgärder som presenterades på fredagens presskonferens hade ganska grova maskor och framstår mer som signalpolitik. I stället för en pandemilag ska butiker, gym och shoppingcenter själva identifiera vad som är ett rimligt maxantal i lokalerna. Den riktiga pandemilagen dröjer nämligen till i mars.
Och även om regeringen verkar ha pressat Folkhälsomyndigheten till att motvilligt rekommendera munskydd, så var reservationerna så många att det nästan blev parodiskt. Munskydd ska bara rekommenderas inom kollektivtrafiken och vid vissa klockslag som närmare ska preciseras.
Inför ett helt nytt virus måste man vara ödmjuk. Man måste ha en öppenhet för att ompröva sina antaganden och för att lära av andra länder. Den inställningen har saknats i Sverige.
Det understryker hur ansvarslöst det har varit av Stefan Löfven att i så hög grad förlita sig på Folkhälsomyndighetens bedömningar under pandemin. Han borde redan i våras ha insett att denna kris är för allvarlig för att lämna över till en myndighet att hantera – i synnerhet som ledningen för denna gång på gång har gjort allvarliga felbedömningar.
Det första som sticker ut är alla prognosmissar. Folkhälsomyndigheten har gissat fel på nästan allt under pandemin. Ända in i mars månad hette det att risken för allmän smittspridning i Sverige var låg. Sedan bytte man raskt fot och satsade indirekt på flockimmunitet i stället, även det en grav missräkning visade det sig.
Under hösten var beskedet att Sverige skulle slippa en andra våg. I stället kunde vi förvänta oss ”väldigt lokala utbrott” och i linje med det infördes en ordning med lokala allmänna råd.
Den paradoxala effekten har blivit att vi har haft lokala råd under en period då smittspridningen har varit nationell medan vi hade nationella råd i våras när situationen såg diametralt olika ut lokalt.
Ändå är det inte prognosmissarna som är det mest klandervärda i Folkhälsomyndighetens coronahantering. Det är i stället bunkermentaliteten och vägran att tillämpa försiktighetsprincipen. Man har tidigt låst fast sig vid vissa antaganden om viruset i stället för att vara en lärande organisation.
Två sådana antaganden är att covid-19 är en droppsmitta – alltså inte luftburen – och att smittade personer så gott som alltid uppvisar symtom.
Det verkar inte spela någon roll vilken ny information som tillkommer. Linjen ligger fast. Låt oss ta några konkreta exempel i närtid: Nyligen drabbades infektionskliniken i Malmö av ett stort coronautbrott. Det visade sig att flera av de smittade i personalen inte uppvisade några symtom alls.
Samma erfarenhet gjorde man vid Familjeläkarnas äldreboenden i Stockholm när man testade personalen med så kallade snabbtester. Vid fem av tolv boenden fick man skicka hem minst en smittad person, trots att de var symtomfria.
Även de försök med masstester av befolkningen som har genomförts på flera håll i Europa pekar på att asymtomatisk smitta är en faktor att räkna med. I Österrike upptäckte man exempelvis 4 200 nya fall av smitta, varav hälften av personerna saknade symtom.
På samma sätt finns det allt fler tecken på att viruset kan vara luftburet under vissa förhållanden. Den insikten har styrt Japans coronahantering från första början, vilket har lett till ett stort fokus på ventilation och munskydd för att hålla smittan nere.
Inför ett helt nytt virus måste man vara ödmjuk. Man måste ha en öppenhet för att ompröva sina antaganden och för att lära av andra länder. Den inställningen har saknats i Sverige. Det har uppstått en slags provinsiell bubbla runt Tegnell, som även medierna ofrivilligt har blivit en del av.
Att vi misslyckades i våras är illa, men ändå begripligt i någon mån med tanke på att viruset då var helt nytt. Att vi nu misslyckas på nytt är betydligt mer provocerande.
Vid det här laget finns det långt mer forskning och erfarenhet av att bekämpa covid-19. Det finns tydliga rekommendationer från WHO, EU-kommissionen, ECDC och CDC (den europeiska respektive amerikanska smittskyddsmyndigheten). Det är bara det att Sverige har vägrat att lyssna.
I stället har vi ställt oss på samma barrikad som Trump och hans kärntrupper i motståndet mot att bära munskydd, exempelvis.
Det är moraliskt stötande att vi utsätter riskgrupper för den extra fara som det innebär att omgivningen inte bär munskydd i trånga miljöer, i vissa fall inte ens hemtjänstpersonalen. Att bära munskydd är en solidaritetshandling i första hand. I den svenska debatten har det på något bakvänt sätt blivit en fråga om i hur hög grad man skyddar sig själv från smitta.
Det gör ont att se hur skyddslösa många äldre är på apoteket, vårdcentralen eller bussen på grund av den svenska låt-gå-mentaliteten.
Motargumentet från Anders Tegnell et al har varit att alla som har symtom ska stanna hemma i stället. Men dels tar det inte höjd för den asymtomatiska smitta som finns, dels struntar uppenbarligen en del människor i att de kan vara smittsamma.
Man måste anpassa kartan efter verkligheten. Folkhälsomyndigheten tycks tvärtom utgå från en teoretisk idealbild av mänskligt beteende, där ingen någonsin kliver på en överfull buss, går till jobbet med tungt huvud eller träffar människor utanför det egna hushållet.
Det påminner närmast om den katolska kyrkans syn på kondomer. Skydd behövs ju inte om alla bara idkar avhållsamhet!
De allvarliga misstagen under såväl svininfluensan som coronapandemin riskerar att undergräva förtroendet när det som bäst behövs.
Länge fanns det en fascination för det svenska corona-experimentet i omvärlden. I Sverige hade vi Mr Tegnell, som ångade av självförtroende och stakade ut en helt egen väg i kampen mot det nya viruset.
Nu har den tjusningen förbytts i förfäran, förvåning och måhända en gnutta skadeglädje. De svenska döds- och smittotalen talar sitt eget språk. Vår coronastrategi har misslyckats.
Det är uppenbart att det behövs nytt blod i ledningen på Folkhälsomyndigheten. Dessvärre valde regeringen nyligen att förlänga Johan Carlsons förordnande som generaldirektör till den 31 oktober 2021.
Då om inte förr behöver Sverige också få en ny statsepidemiolog på plats (som utses av generaldirektören, inte regeringen). Det är en oerhört viktig samhällsfunktion som måste åtnjuta högt förtroende hos befolkningen. De allvarliga misstagen under såväl svininfluensan som coronapandemin riskerar att undergräva det förtroendet när det som bäst behövs.
Sverige måste kunna bättre än så här.