Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Tänker alliansen ta en springnota efter valet?

Centerpartiets partiledare Annie Lööf. Foto: NORA LOREK
Liberalernas partiledare Jan Björklund, Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor och Moderaternas partiledare Ulf Kristersson. Foto: FREDRIK SANDBERG/TT NYHETSBYRÅN

Inom borgerligheten ogillar man höga skatter, men man har samtidigt digra önskelistor. Det går inte ihop.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

När årets citat ska listas lär det som fällde Leif Östling hamna högt: "Vad fan får jag för pengarna?" Även från allianshåll kom kritik mot uttalandet, men det slog utan tvekan an en sträng inom delar av borgerligheten.

Timbros Johan Ingerö, exempelvis, kallade frågan angelägen och "mitt i prick". Det finns uppenbarligen en upplevelse av att svenskar betalar oerhört mycket i skatt utan att få valuta för pengarna.

Så kan man förstås tycka om man samtidigt har en tydlig idé om vad som ska skäras bort och/eller hur gemensamma verksamheter ska skötas mer effektivt. Här brukar dock svaren bli mer svävande. 

Det talas om dyra äventyrsbad och arenor. Och visst rullar det kommunala skattepengar till sådant, men det är likväl småpengar om man ser till de offentliga finanserna i sin helhet. 

Det är inte heller uppenbart att borgerligheten har en plan för hur välfärden ska effektiviseras. Sjukvården i det borgerligt styrda Stockholms läns landsting är exempelvis den dyraste i landet.

Dessutom börjar de borgerliga önskelistorna bli ganska långa. Alliansen är numera enig om att försvarsanslagen på sikt ska uppgå till två procent av BNP. Det är naturligtvis välkommet att alliansen vill rusta upp försvaret, men prislappen är skyhög: drygt 50 miljarder kronor extra per år. Varifrån ska de pengarna tas?

Alliansen vill också rusta upp rättsväsendet och höja polislönerna. Även det är en ambition som är lätt att sympatisera med, men som också kostar.

Assistansen har alliansen inte budgeterat för

Samtidigt ska välfärden byggas ut. Köerna inom vården ska kortas och det finns förslag på allt från vårdkvalitetskontrakt till laga-mat-garanti och äldreboendegaranti. 

Under det senaste året har KD, L och C dessutom kampanjat högljutt för en mer generös assistansersättning. Regeringen har hudflängts för att den har försökt sänka kostnaderna och för att den låter Försäkringskassans avslag fortsätta. "Det här är människor vi pratar om, inte siffror", slog Centerpartiets Anders W Jonsson fast i veckan.

Likväl måste en alliansregering i så fall budgetera för en sådan ambitionshöjning. Att döma av retoriken rör det sig om tillskott på otaliga miljarder. Men i partiernas egna budgetmotioner syns knappt ett spår av detta. KD, som ropar högst av alla, har bara skjutit till några hundra miljoner kronor per år (plus en höjning av timschablonen).

Samma partier vill också återskapa en mer generös migrationspolitik efter valet. Men exempelvis Centerpartiet, som har högst profil i denna fråga, satsar noll kronor i sin budget på att underlätta familjeåterförening.

Parallellt med detta vill allianspartierna sänka skatten. Stefan Löfven har plockat poäng på att räkna samman alla dessa skattesänkningar och kommer då fram till siffran 100 miljarder kronor. Nu är det ingen som på allvar tror att alliansen har några sådana drastiska skattesänkarplaner, utan det måste givetvis till ett kompromissande. 

Men det är ändå intressant att tre av fyra allianspartier har som ambition att sänka skattetrycket framöver. Bara Jan Björklund (L) har flaggat för att det inte kommer att vara möjligt med tanke på de stora behoven inom försvaret, polisen och skolan.

Varifrån ska alla pengar tas?

Så varifrån ska alla pengar tas? Några förslag till besparingar återkommer i alla skuggbudgetar. De borgerliga vill återställa a-kassan, sjukförsäkringen med mera till de nivåer som gällde tidigare. Vidare vill man spara på arbetsmarknadspolitiken och ta bort regeringens byggsubventioner.

En del av detta är både möjligt och önskvärt. Men även en alliansregering kommer att brottas med frågan var alla människor som saknar fast inkomst ska bo. Hemlösheten och trångboddheten ökar i Sverige och det blir alltmer uppenbart att svensk bostadspolitik har en blind fläck. 

Det går inte bara att vältra över denna kostnadsbomb på kommunerna och hoppas att de ska lösa uppgiften. Även staten måste börja axla ett ansvar för hur resurssvaga hushåll ska ha råd att bo.

Till allt detta ska läggas de stegrande kostnaderna ute i kommunerna när antalet äldre och barn ökat snabbt. "Det kommer inte att gå ihop", skriver Sveriges kommuner och landsting, SKL uppgivet i sin senaste ekonomirapport. Redan år 2021 har det uppstått ett svart hål på 59 miljarder kronor om inget görs. 

Lägger man samman allt detta inser man att Sverige står inför ett växande kostnadstryck på en rad områden framöver. Det kommer att bli dyrt att rusta upp försvaret och polisen samtidigt som vi har en åldrande befolkning, personalkris inom offentlig sektor och en misslyckad integration. 

Och då har vi ändå inte talat om det växande missnöjet från gruppen pensionärer som tycker att de får ut för lite av dagens system.

Vem blir alliansens finansminister?

Det vore bra om alliansen redan nu började fundera på hur den ska möta denna verklighet. Vilka kandidater finns till finansministerposten efter en eventuell valseger och vilket mandat kommer hen att ha? Det är svårt att se någon given arvtagare till Anders Borg som, i kraft av både sin egen och Moderaternas starka ställning, hade ett dominerande inflytande under regeringsåren.

Gunnar Wetterberg minns tiden på finansdepartementet i början av 90-talet då Anne Wibble (FP) var minister. Först skulle alla partiledarna ha ett ord med i laget. Först därefter fick Wibble något att säga till om. "Hon var i praktiken nummer fem i regeringen, vilket bidrog till att Sverige tappade greppet kring finanserna", säger Wetterberg.

För varje regering är det av högsta vikt att finansministern har en stark ställning. Det gäller i synnerhet för en koalitionsregering, där parallella önskelistor ska strykas ner.

Risken är dessutom överhängande att nästa mandatperiod kommer att hemsökas av en lågkonjunktur. Det vore snarast onormalt om nästa kris lät vänta på sig än längre.

Det är måhända inte häftigt att betala skatt. Men det är inte häftigt att ta springnotor heller. Borgerligheten riskerar att bli dyr i drift.

 

Läs också: Svensk ekonomi är som en föräldrafri lånefest 

Assistansen har brutit samman, Åsa Regnér 

 

 

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!