Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Anna Dahlberg

Tänk på Sveriges bästa, Andersson

Magdalena Andersson (S) borde använda sitt förtroendekapital för att få med sig partiet på en u-sväng om kärnkraften.
Foto: CHRISTINE OLSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Ny kärnkraft måste börja planeras så snart som möjligt – helst i morgon.
Foto: Anders Hansson / DN TT NYHETSBYRÅN

Magdalena Andersson (S) borde göra samma u-sväng om kärnkraften som hon gjorde om Nato. Vad väntar hon på? 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I början av 2014 skickade Vattenfall ut ett viktigt pressmeddelande. Det statliga bolaget ville berätta att man skulle inleda ett samråd med närboende, myndigheter och andra berörda angående nya reaktorer vid Ringhals. 

När man läser utskicket känns det som att förflyttas till ett annat universum. Då, för nio år sedan, fanns inte ett spår av några planer på att lägga ner kärnkraft i förtid.  

”Vattenfall gör bedömningen att Ringhals 1 och 2, som startades i mitten av 1970-talet, kan drivas i åtminstone 50 år... Det är alltså sannolikt att stängningen av kärnkraftsreaktorerna inleds under andra halvan av 2020-talet.” 

Vid den tidpunkten kommer det att uppstå ett underskott av el, spådde Vattenfall i pressmeddelandet. ”Då kommer ny baskraftsproduktion, det vill säga el som produceras oberoende av väder och vind, att behövas.” 

Det var mot den bakgrunden som Vattenfall ville ta nya steg i utredningen av ersättningskärnkraft.

Ett drygt år senare var scenförändringen total. All planering av ny kärnkraft hade stoppats av den rödgröna regeringen och Vattenfall och Eon hade beslutat att stänga fyra reaktorer i förtid.

Det underskott av el som Vattenfall förutspådde skulle uppstå under den andra halvan av 2020-talet utan nya reaktorer vid Ringhals håller nu på att bli verklighet. 

Nyligen kom Svenska kraftnät med en analys som visar hur den svenska elexporten kommer att tvärdyka under den närmaste femårsperioden, 2023-27. Beroende på väderår kan Sverige till och med bli ett importland när det gäller el.

Där står vi alltså i dag. Så vad göra? Det olustiga svaret på den frågan är att det inte finns någon tillfredsställande lösning på kort sikt. Det glapp som har uppstått till följd av nedlagda reaktorer och uteblivna ersättningsreaktorer kommer att ta tid att täppa igen. 

Desto viktigare att komma i gång med arbetet så snart som möjligt – helst i morgon.

Enligt branschorganisationen Svensk Vindenergi kommer vindkraften att gå om kärnkraften redan i slutet av nästa år eller i början av 2025. Runt år 2027 passeras även vattenkraften, och vindkraften blir därmed Sveriges enskilt största kraftslag.

I veckans partiledardebatt pressades Magdalena Andersson (S) om kärnkraften. Kan hon tänka sig att samarbeta med Tidöpartierna om planerna på att bygga ny kärnkraft? Svaren från Andersson var undvikande.

Socialdemokraterna har inget emot om någon vill bygga ny kärnkraft, men det stora problemet är att regeringen rycker undan mattan för vindkraften, hävdade hon.

Låt oss titta närmare på dessa argument. Det är en vanlig föreställning i debatten att vindkraften på olika sätt motarbetas i Sverige medan högerpartierna påstås ha en olycklig fixering vid just kärnkraft.

Så hur ser det ut i verkligheten? Ända fram till nedläggningen av Ringhals 1 och 2 stod kärnkraften för runt 40 procent av elproduktionen i Sverige. Vindkraftens andel låg stabilt runt 10 procent.

På kort tid har dessa siffror kastats om i grunden. Förra året hade kärnkraftens andel sjunkit till 29 procent medan vindkraften nådde upp till 20 procent.

Vi talar om en exempellös expansion av vindkraft i Sverige, och utbyggnaden fortsätter i rekordtakt. Under perioden 2015 till 2024 kommer elproduktionen från vindkraft att ha mer än tredubblats. 

Enligt branschorganisationen Svensk Vindenergi kommer vindkraften att gå om kärnkraften redan i slutet av nästa år eller i början av 2025. Runt år 2027 passeras även vattenkraften, och vindkraften blir därmed Sveriges enskilt största kraftslag.

Visst finns det signaler om en kraftig inbromsning av utbyggnaden av vindkraften på land efter år 2025, men så sent som i veckan kom nyheten att danska Ørsted har planer på att bygga sex gigantiska havsvindsparker med en årlig produktion motsvarande mer än halva Sveriges årliga elkonsumtion. 

Hela narrativet om den hunsade vindkraften blir mot den bakgrunden absurd. Tvärtom har vindkraften dopats med mångmiljardsubventioner under decennier. Det kraftslag som på riktigt har misshandlats och trängts tillbaka är kärnkraften.

Det upprepas ofta som ett mantra i energidebatten att man inte ska ställa olika energislag mot varandra. Men de facto är det just det som politiken har gjort, och ofrånkomligen alltid kommer att göra. 

Det är till och med önskvärt i någon mening. Staten bör ha en uppfattning om vilken fördelning man vill ha mellan olika energislag och sedan styra mot det målet. 

Om Sverige vill återskapa ett elsystem i balans är det den väderoberoende kärnkraften som måste prioriteras. Och det är bråttom. Varje år som går förlorat i väntan på ny kärnkraft kommer att kosta i form av ökade utsläpp, extrema prisvariationer, försvårad elektrifiering och risk för frånkoppling.

Det är därför som Socialdemokraternas passivitet i frågan är så märklig. Man lutar sig tillbaka och hänvisar viljelöst till marknaden. Men vilka exempel har S på att en ensidig satsning på förnybar energi skulle räcka för att klara klimatet och konkurrenskraften?

Tyskland framstår snarare som ett skräckexempel än som en förebild. I april stänger landet ner de sista av tidigare totalt 33 kärnkraftsreaktorer. Samtidigt går utbyggnaden av vindkraft oroväckande trögt. Det skulle behöva byggas sex nya vindkraftverk om dagen för att klara energimålen till år 2030, det vill säga en tredubbling av dagens takt. Men bland annat skenande kostnader bromsar utbyggnaden.

Det tyska experimentet kan mycket väl sluta med ett haveri för både klimatet och den tyska industrin.

Frågan är också vilka exempel Socialdemokraterna har på länder där marknaden helt på egen hand bygger ny kärnkraft. Så vitt känt finns det inga sådana exempel. När Storbritannien planerar för ny kärnkraft är det en fråga som sköts av premiärminister Rishi Sunak och hans närmaste ministrar. Planen är att ta fram en finansieringsmodell – Great British Nuclear – som ska garantera att ny kärnkraft blir verklighet.

Från Frankrike rapporteras samtidigt att president Macrons lagförslag om att påskynda utbyggnaden av kärnkraften går vidare till senaten. 

Det är bara i Sverige där det uppfattas som suspekt att regeringen har en egen uppfattning kring hur elsystemets stabilitet ska säkras. Det säger något om den svenska statens reträtt från sina kärnuppdrag.

Magdalena Andersson talar ofta om att göra vad som är bäst för Sverige. Om S helhjärtat skulle ställa sig bakom en snabb utbyggnad av kärnkraften vore det ett enormt styrkebesked.

Vad väntar Socialdemokraterna på? Partiet har det högsta stödet i opinionsmätningarna på många år och förtroendesiffrorna för Magdalena Andersson är fortsatt skyhöga. Det finns med andra ord ett stort förtroendekapital att ta av. 

Andersson skulle kunna göra en u-sväng om kärnkraften på samma sätt som hon gjorde om Nato. 

För partiet skulle det dessutom innebära en stor lättnad inför nästa val att ha energifrågan undanstökad från agendan. 

Andersson verkar ha låst sig vid motkravet att den havsbaserade vindkraften ska bjudas på anslutningskostnaden på 30-42 miljarder kronor. Men precis som bland andra Energiföretagen och Svenskt Näringsliv har varnat för riskerar en sådan jättesubvention att snedvrida elmarknaden. I värsta fall skulle det kunna rycka undan mattan för ny kärnkraft.

Det är uppenbart att det finns ett intresse för att bygga vindparker till havs ändå, och det som vindkraften på land mer än något annat behöver hjälp med är kortare tillståndsprocesser, vilket näringsminister Ebba Busch (KD) redan har utlovat.

Magdalena Andersson talar ofta om att göra vad som är bäst för Sverige. Om S helhjärtat skulle ställa sig bakom en snabb utbyggnad av kärnkraften vore det ett enormt styrkebesked. Det skulle en gång för alla ta bort den politiska osäkerheten kring kärnkraften och skapa den breda enighet som näringslivet efterlyser.

Men om Magdalena Andersson snarare eftersträvar ännu en urvattnad, energipolitisk kompromiss är det bättre att Tidöpartierna går fram på egen hand. Det finns en politisk majoritet för att bygga nya reaktorer och det finns ett statligt bolag – Vattenfall – som snarast bör ges nya ägardirektiv i syfte att förverkliga den visionen.

Kärnkraftsoffensiven kan inte vänta.