Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Tack till alla invandrare som gör Sverige bättre

Få personer har betytt mer för att bekämpa islamistisk extremism än Nalin Pekgul. Foto: ROGER TILLBERG / IBL
Hamid Zafar, tidigare rektor på Sjumilaskolan i Biskopsgården, utsågs i januari till årets svensk av tidskriften Fokus.Foto: ROBERT EKLUND / STELLA PICTURES
Mustafa Panshiri är en ex-polis som numera åker runt landet för att föreläsa för nyanlända.

Bilden av migrationen har aldrig varit mörkare. Desto viktigare att lyfta fram alla invandrare som bidrar till att göra Sverige till ett bättre land.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Så här skrev sjuksköterskan Nalin Pekgul på Twitter på kvällen den 24 december: ”Nu har jag jobbat på självaste julafton 7-21 för att skänka lite glädje åt kristna sjuksköterskefamiljer. Fördelarna med mångfald är att det är lätt för alla sorter att få ledigt på de traditionella högtiderna.”

Nalin Pekgul var den första muslimen att ta plats i Sveriges riksdag och tillhörde under många år Socialdemokraternas innersta krets. När hon avslutade sin politiska karriär 2011 återgick hon till sitt tidigare yrke som sjuksköterska i stället för att slå dank på skattebetalarnas bekostnad som många andra ex-ledamöter. 

Få personer har betytt mer för att bekämpa islamistisk extremism än Nalin Pekgul. Medan andra har krigat bakom sina skrivbord har Pekgul tagit fajten i sina hemkvarter på Järvafältet. Ett tag protesterade hon genom att blotta vaderna i korta kjolar i solidaritet med alla tjejer som inte vågade gå klädda som de ville.

En dramatisk förändring i synen på invandringen

Synen på invandringen har genomgått en dramatisk förändring på några få år. Fram till hösten 2015 dominerade en idealiserad - och i avgörande stycken förljugen - bild. Det påstods exempelvis att asylinvandringen var en vinstaffär för Sverige. Några få avvikande röster hördes, som bland annat undrade varför Malmö i så fall behöver miljardbelopp från statskassan varje år för att gå runt. Men sådana invändningar viftades bort.

Under 2019 har denna tillrättalagda berättelse slutligen skjutits i sank - bokstavligen. Alltfler väljare gör en koppling mellan den mycket omfattande invandringen till Sverige under 2000-talet och de samhällsproblem som Sverige brottas med.

Det gäller inte bara gängskjutningarna och sprängdåden, utan även skolmisslyckanden, arbetslösheten, bostadsbristen, budgetunderskotten i utsatta kommuner, extremismen, den växande ojämlikheten, stök i offentliga miljöer och så vidare.

Det är inte så konstigt om detta snabba perspektivskifte har utlöst en förtroendekris. Samma aktörer som försäkrade att allt skulle gå bra ber nu om väljarnas mandat att lösa de komplexa problem som har uppstått.

Men det vore illa om denna misstro spiller över i intolerans och en demonisering av invandrare som grupp. Sådana tendenser syns dessvärre.

Flera av de mest begåvade kritikerna är själva födda utomlands

Det är måhända en banal tanke, men den förtjänar ändå att inskärpas: Det är viktigt att göra skillnad på invandringspolitiken och invandrare. Det är en sak att konstatera att Sverige har bedrivit en ansvarlös politik och byggt upp en stor integrationsskuld. Det är en helt annan sak att ha en avog inställning till personer med utländsk bakgrund. 

Sverige har tagit emot mängder av människor som på olika sätt bidrar till vårt gemensamma bästa. De stretar på i det tysta, lever sina liv och betalar sin skatt. En del bidrar med sin talang och drivkraft till svensk spetskompetens - på Karolinska institutet eller Klarna.

Intressant nog är flera av de argaste och mest begåvade kritikerna av den förda migrationspolitiken själva utrikes födda - Hanif Bali, Tino Sanandaji och Thomas Gür. I Socialdemokraternas toppskikt är det på samma sätt Ardalan Shekarabi och Aida Hadzialic som tidigast och tydligast har tagit debatten.

Det finns en märklig föreställning om att personer som själva har invandrat till Sverige eftersträvar så öppna gränser som möjligt. Men så behöver självfallet inte vara fallet. Tvärtom är det i utanförskapsområdena som följderna av den omfattande migrationen har blivit som mest synliga. Det är där trångboddheten är kännbar på riktigt liksom bristen på svenska språket i skolor där det hela tiden strömmar till nyanlända elever.

Ex-polisen Mustafa Panshiri som gör skillnad på riktigt

Två personer som arbetar oförtrutet med att minska integrationsskulden är Mustafa Panshiri och Hamid Zafar från Afghanistan. Mustafa är en före detta polis som numera åker runt landet för att föreläsa för nyanlända. 

Det är svårt att tänka sig en viktigare person i 2020-talets Sverige - på samma gång en livs levande förebild för alla unga afghaner som har anlänt under senare år och en vägvisare in i det svenska samhället. 

Mustafa Panshiri skönmålar aldrig, utan talar klarspråk om kulturkrockarna som uppstår i synen på kvinnors rättigheter, sexualitet med mera. Men han berättar också med värme om de mentala resor som många afghaner gör i mötet med det svenska. Inför jul uttryckte han en önskan på Facebook om att vi ska sluta se afghanerna som en homogen grupp:

”De är människor med olika bakgrunder, erfarenheter, utbildningsnivåer och intressen. Vissa kommer från landsbygden. Andra från storstaden. Vissa är fattiga. Andra är rika. De är olika. Men också lika. Och de är individer, som du och jag.”

Hamid Zafar är den före detta rektorn som lyckades vända en skola i kris i Biskopsgården genom en kombination av disciplin och höga förväntningar på eleverna. Få personer är bättre lämpade att ta itu med landets många problemskolor än han.

Varning för vänsterns gränslösa ideal och högerns kulturkrig 

Nalin Pekgul, Mustafa Panshiri och Hamid Zafar - de är just den sortens konstruktiva krafter som kommer att behövas i bygget av den nya svenskheten. 

För efter förnekelsens år och efter den stora baksmällans tid måste det komma något som pekar framåt. Vänsterns gränslösa solidaritet har tappat sin trovärdighet. Högerns kulturkrig i skånsk tappning är rent kontraproduktivt.

Hur den vägen ser ut för invandrarlandet Sverige återstår att staka ut. Men några möjliga utgångspunkter skulle kunna vara dessa: En stram migrations- och kriminalpolitik liksom fokus på ordning och reda i skolor och offentliga miljöer. Samtidigt: en mer inkluderande svenskhet, där sådant som ursprungsland och religionstillhörighet är av underordnad betydelse.

Det kanske är att hoppas på för mycket i polariseringens tidevarv. Men det går faktiskt alldeles utmärkt att vara orolig över tillståndet i Sverige och samtidigt vara nyfiken på hur ramadan firas, hjälpa till på ett språkcafé och känna medkänsla med en ung afghan som ska utvisas.

Gott nytt år!