Anna Dahlberg
Egentligen är det märkligt att ingen förutsåg att Turkiet skulle sätta sig på tvären och blockera ett svenskt och finskt Natomedlemskap. President Erdogan har ju satt i system att idka utpressning så fort tillfälle ges för att vinna egna fördelar.
Det mest omtalade exemplet är flyktingkrisen sommaren och hösten 2015, då Turkiet lät närmare en miljon asylsökande ta sig över Egeiska havet till EU. Det krävdes att Tysklands Angela Merkel uppvaktade Ankara under flera månaders tid för att en uppgörelse skulle nås och strömmen upphöra. Sedan dess har Erdogan vid flera tillfällen hotat att överskölja Europa med miljontals migranter.
Nu är det i stället Sveriges och Finlands regeringar som har fått den otacksamma uppgiften att blidka den auktoritäre Erdogan. När det stod klart att Turkiet har en kravlista för att släppa in oss i Nato var den första reflexen att skicka den vidare till USA. Det kommer amerikanerna att fixa åt Sverige – så löd den allmänna visdomen (med undantag från några Turkietkännare som hade ett beskare budskap). Inte ska vi behöva smutsa ner våra händer.
Det är möjligt att USA till sist hjälper Sverige att tråckla sig ur den fälla som Turkiet har gillrat. Låt oss hoppas det. Men USA verkar inte ha bråttom att komma till Sveriges undsättning. Kanske har Vita huset nog med egna oplockade gäss med Ankara.
Tiden kommer att utvisa exakt hur smärtsamma eftergifter Turkiet kräver – och om det överhuvudtaget är möjligt för Sverige att tillmötesgå dem. Under tiden får Sverige en dyrköpt lektion i realpolitik. För det är ju så här komplicerad som världspolitiken ofta är.
PKK är en terrorklassad organisation med nära band till YPG, som hjältemodigt och med amerikansk hjälp besegrade IS. Vid en tidpunkt besköts till och med amerikanska trupper av turkiskt artilleri i Syrien. Två Natoallierade hamnade alltså i en direkt konfrontation. Den som tycker att situationen är enkel kan räcka upp en hand.
Det är lätt att sitta på läktaren och förfasa sig över USA:s hyckleri eller EU:s förhandlingar med djävulen. Men alltför ofta står inte valen mellan gott och ont, utan mellan pest och kolera. Världen är en mörk plats och demokratin befinner sig på en global reträtt sedan 16 år tillbaka.
Det betyder absolut inte att vi ska ge upp kampen för en bättre värld. Men den svenska offentligheten skulle behöva erkänna att målkonflikterna ofta är svåra i en imperfekt värld. Att låta andra länder göra det smutsiga jobbet rentvår inte oss moraliskt, som jag har påpekat i en tidigare krönika.
Det är bättre att låta andra länder ansvara för de obehagliga inslagen medan vi förfasar oss över ”pushbacks”, solkiga uppgörelser med Turkiet och Libyen, Frontex, polsk gränspolis, transportörsansvaret, omänskliga läger i Grekland, danska planer på asylcenter i Rwanda och så vidare.
Ta kärnvapenfrågan. När Socialdemokraterna sent omsider vände om Nato var det ett ja med reservation för att kärnvapen ingår i försvarsalliansens doktrin. ”Kärnvapen är ett argument mot Nato. Det är så”, underströk Magdalena Andersson (S) efter det historiska beslutet den 15 maj.
Men de flesta inser att det skulle vara tämligen meningslöst att gå med i en försvarsallians som står tomhänt när Putins Ryssland hotar med sina kärnvapen. Sverige bedrev ju länge ett eget kärnvapenprogram för att trygga oss österut. Planerna på en blågul atombomb övergavs först i slutet av 60-talet när vi erbjöds skydd av USA.
Fem länder i Europa upplåter sina flygbaser åt amerikanska kärnvapen: Tyskland, Nederländerna, Belgien, Italien och Turkiet. Det gör inte dessa Natomedlemmar till moraliskt lägre stående, som befattar sig med så fruktansvärda vapen. Tvärtom tar dessa länder ansvar för det gemensammas bästa i en etiskt svår fråga.
Migrationspolitiken har redan nämnts. I Sverige talar vi ogärna om alla gränshinder som krävs för att hålla asylsökande borta från EU. Det är bättre att låta andra länder ansvara för de obehagliga inslagen medan vi förfasar oss över ”pushbacks”, solkiga uppgörelser med Turkiet och Libyen, Frontex, polsk gränspolis, transportörsansvaret, omänskliga läger i Grekland, danska planer på asylcenter i Rwanda och så vidare. Själva står vi minsann upp för asylrätten!
På andra områden rör det åtminstone på sig. I brist på egna framgångar mot gängkriminaliteten har Sverige under senare år fått hjälp av fransk och dansk polis, som har haft tillgång till en betydligt mer offensiv lagstiftning. I Sverige har det länge ansetts strida mot rättssäkerheten med sådant som preventiv avlyssning. Däremot var det få som protesterade när Frankrike gav oss tillgång till Encrochat, som tros ha förhindrat åtminstone tio mord.
Sedan dess har S-regeringen tänkt om och tillsatt en utredning med uppdraget att öka polisens möjligheter till hemlig avlyssning av gängkriminella. En liknande omsvängning har skett i förhållande till gruvnäringen.
Den svenska berggrunden är rik på flera av de metaller och mineraler som är kritiska för klimatomställningen, som kobolt, grafit och litium. Men i stället för att utvinna dessa råmaterial i svenska gruvor förlitar vi oss på import från Kina och Kongo-Kinshasa, där barnarbete är ett utbrett problem.
Så länge Miljöpartiet satt i regeringen verkade inställningen vara att det är bättre att den smutsiga gruvdriften sker någon annanstans så att vi slipper se den. Nu är tongångarna andra: ”Vi Socialdemokrater älskar gruvor”, lät den tidigare LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson meddela när han tog över som näringsminister.
Lärdomen borde vara denna: Det som är svårt måste få tillåtas att vara svårt. Vi blir inte mer av en moralisk stormakt för att vi i vår renhetsiver låter andra smutsa ner händerna åt oss.