Anna Dahlberg
Vad är det som händer? Den frågan var det många som ställde sig både här hemma och runtom i världen efter den tumultartade ”superonsdagen”. Sverige framstod som ett skämt när Magdalena Andersson kastade in handduken bara sju timmar efter att hon hade valts till ny statsminister.
Kaoset riskerar inte bara att skada Sverigebilden, utan – än värre – väljarnas förtroende för det politiska systemet.
För ”Superonsdagen” var egentligen bara crescendot på en längre tid av växande politisk instabilitet kantad av återkommande regeringskriser, misstroendeomröstningar och förlorade budgetvoteringar.
Det partipolitiska systemet har inte klarat av att hantera Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Resultatet är en kraftig försvagning av regeringsmakten.
Utvecklingen är visserligen inte unik för Sverige. Runtom i västvärlden präglas de politiska systemen av en tilltagande oförsonlighet och svaghet när de traditionella partierna tappar mark.
Men det är likväl bekymmersamt. I sitt mastodontverk ”Svensk politik” beskriver framlidne Per T Ohlsson kompromissen som det mest utmärkande politiska idealet över tid. I dag tycks snarare konflikten och principrytteriet ha tagit över dess plats.
En tidigare nationell tillgång – ett politiskt system präglat av relativ stabilitet – tycks ha gått förlorad. Och det är dessvärre inte det enda exemplet på svenska styrkor som har slarvats bort:
• Elförsörjningen. I fredags nådde elpriset en ny rekordnivå. Följderna av den ansvarslösa energipolitiken börjar bli alltmer kännbara.
Efter att Ringhals 1 och 2 har lagts ner klarar inte Sverige längre att leva upp till EU:s krav på att minst 70 procent av elen ska kunna överföras mellan olika elområden. Svenska kraftnät har därför begärt att få strypa eltillförseln till grannländerna från den 1 januari nästa år med hänvisning till det svenska elsystemets driftsäkerhet. Kritiken från grannländerna är hård och Norge hotar nu med att svara med samma mynt.
Det är en skrämmande utveckling. Sverige hade ett av världens bästa elsystem – stabilt och fossilfritt – med vattenkraften i norr och kärnkraften i söder på väl uttänkta platser. Nu håller vi på att spela bort denna konkurrensfördel i kampen om framtidens investeringar. De rödgröna kan prata om den gröna omställningen under dygnets alla timmar, men om det inte finns tillräckligt med el kommer planerna inte att kunna förverkligas.
• Tryggheten. En låg nivå av brottslighet är centralt för livskvaliteten i ett land. Men det har också stor betydelse för näringslivet och Sveriges attraktionskraft på såväl turister som internationella talanger/investerare.
Nu utmålas Sverige som ”Europas farligaste land” av Tysklands största tidning Bild. Den bilden är kraftigt överdriven, men sant är att Sverige numera toppar listan över dödsskjutningar i Europa. Ungdomsrånen har fördubblats på fem år och rika personer är numera särskilt utvalda måltavlor för gängen.
Vad denna grova brottslighet kostar Sverige kan man bara spekulera om, men att det är betingat med ett högt pris måste man utgå från. Att de politiskt ansvariga har låtit situationen urarta på detta sätt är obegripligt.
• 90-talsreformerna. Sverige var illa ute efter vänstersvängen på 70-talet som ledde fram till den ekonomiska kraschen i början av 90-talet. Men lika ansvarslöst som regeringarna hade betett sig före krisen, lika ansvarsfullt agerade man efteråt.
De viktiga strukturreformer som genomfördes under 90-talet – skattereformen, pensionsreformen, det finanspolitiska ramverket med flera – har i hög grad byggt Sveriges välstånd alltsedan dess.
Men nu tycks de politiska partierna vara i full färd att förslösa detta arv. Vårt pensionssystem – en riktig kronjuvel i samlingen – undermineras i både ord och handling. Varenda valrörelse framöver kommer att urarta i en budgivning om pensionerna.
Budgetprocessen håller på att bli lika ifrågasatt. I veckan beslutade de rödgröna om en utgiftsreform på drygt sju miljarder i ett separat spår utanför den ordinarie budgeten för nästa år.
• Utbildningen. Sverige hade en likvärdig skola med goda resultat, där barnen drillades i konsten att läsa, skriva och räkna. Men den nationella tillgången har sedan länge gått förlorad efter kommunaliseringen och kommersialiseringen av skolan.
Det finns glädjande tecken på att svensk skola håller på att återhämta sig efter Pisachocken 2013 – bland elever med svensk bakgrund. Men som läraren Filippa Mannerheim outtröttlig larmar om finns det alltför många elever som inte kan skriva för hand, som varken kan stava eller sätta punkt. 18 procent av svenska elever blev inte godkända i läsförståelse i den senaste Pisa-undersökningen, trots den stora exkluderingen av nyanlända.
Det är brister som sedan fortplantas i den högre utbildningen, på myndigheter och i arbetslivet i stort. Vi riskerar att bli en nation med fickor av halv-analfabetism.
• Jämställdheten. Sverige rankas alltjämt som ett av världens mest jämställda länder, och det är en vinstlott att födas som flicka just här. Men det finns oroväckande tendenser även på detta område. En sådan är sexbrotten. Bland kvinnor i åldersgruppen 20-24 år uppger 26,9 procent att de utsattes för sexualbrott under 2020, enligt den senaste Nationella trygghetsundersökningen (NTU).
Det utbredda hedersförtrycket är ett annat bakslag. Man kan förstås hävda att de flickor och kvinnor som utsätts för det hade lidit ännu värre i familjens ursprungsland, men det är likväl en sorg att konstatera att var sjätte niondeklassare numera lever under hedersförtryck i storstäderna liksom att det finns flickor i svenska förskolor som inte får visa benen eller håret. Det är inte i Saudiarabien som detta sker, utan i jämställdhetens Sverige.
• Tilliten. Den höga tilliten i samhället brukar beskrivas som ”det nordiska guldet”. Att bygga ett samhälle på tillit i stället för kontroll och kontrakt innebär stora samhällsvinster.
Det visar sig i stort som smått – viljan att ta en vaccinationsspruta som myndigheterna har rekommenderat eller vägran att ta emot en muta.
Sverige är fortfarande ett högtillitssamhälle med stor tilltro både till andra människor och till samhällets institutioner. Men det finns numera en stor variation avseende tillit och trygghet. På Södermalm i Stockholm svarar 75 procent att man kan lita på de flesta medan motsvarande siffra i Rosengård i Malmö ligger på 24 procent, enligt den senaste Tillitsbarometern. Det är signaler som bör tas på allvar.
Listan över landvinningar som riskerar att gå förlorade skulle kunna göras längre. Men poängen torde ha gått fram.
Sverige är fortfarande ett av världens bästa länder att leva i och den nordiska samhällsmodellen – som kombinerar välfärdsstat med frihandel, individualism och en konkurrenskraftig ekonomi – är överlägsen alla andra.
Just därför gäller det att vårda det som gör vårt lilla hörn av världen så unikt.
Det svenska näringslivet går som tåget och nyligen placerade sig Sverige på andra plats i Global Innovation Index över världens mest innovativa länder. Men om inte den politiska nivån kan leverera välutbildad arbetskraft, säker och konkurrenskraftig elförsörjning, stabila regeringar och trygga gator kan den framgången inte längre tas för given.
Det här borde vara veckan då den uppblåsta svenska självbilden gick i kras. Ur skärvorna kan vi plocka upp de bästa bitarna och bygga upp landet igen.