Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Sveriges nonchalans kan kosta oss 50 EU-miljarder

Finansminister Magdalena Andersson (S) rycker på axlarna åt den återkommande kritiken från EU-kommissionen.Foto: AMIR NABIZADEH/TT / TT NYHETSBYRÅN
För att få rätt till krispengarna från EU måste medlemsländerna uppfylla en rad villkor.Foto: AP / AP2011
Det politiska och folkliga motståndet mot fastighetsskatten är kompakt.Foto: MARIA BJÖRN

Sverige älskar att peka finger mot andra länder. Men när vår egen politik får internationell kritik rycker vi bara på axlarna. Den nonchalansen kan stå oss dyrt i Bryssel.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Sverige stretade emot efter bästa förmåga när EU i våras förhandlade fram det största räddningspaketet i unionens historia. Våra skattepengar ska inte hällas ner i svarta hål i Sydeuropa för att betala av Italiens och Spaniens statsskulder, gjorde finansminister Magdalena Andersson (S) klart i Bryssel.

Om det alls ska betalas ut några bidrag måste det ställas hårda villkor – så kallad konditionalitet. Det duger inte med mañana-attityd från reformovilliga sydeuropéer eller fortsatta övergrepp på rättsstaten av Polen och Ungern.

På den punkten fick den svenska regeringen som den ville. Pengarna i EU:s återhämtningsfond kommer att vara kopplade till strikta villkor: 1) rättsstatens principer ska respekteras, 2) medlemsländerna måste genomföra ekonomiska reformer i linje med EU:s rekommendationer och 3) 30 procent av bidragen ska gå till investeringar i klimat och 20 procent till digitalisering.

Något kravlöst bidragskonfetti blev det inte med andra ord. EU-kommissionen uppmanar nu medlemsländerna att skicka in sina nationella planer för granskning så snart som möjligt.

Hoppsan! Det betyder ju att även Sverige omfattas av EU:s kravlista och ska nagelfaras av tjänstemännen i Bryssel. Man kan riktigt höra den tunga sucken i Rosenbad: ”Tänkte inte på det...”

Så vad är det som Sverige riskerar att få bakläxa för? Det är knappast brister i rättsstaten eller otillräckliga klimatinvesteringar. Däremot kan EU-tjänstemännen mycket väl undra varför Sverige vägrar att ta itu med de strukturreformer som länge har efterlysts.

År efter år har EU-kommissionen nämligen riktat samma kritik mot Sverige i den återkommande granskningen av svensk ekonomi.

Bostadsmarknaden pekas ut som ett stort orosmoln med uppblåsta bostadspriser och höga skulder hos hushållen. Sverige är dessutom ett av de länder inom EU där ägande av bostäder är mest gynnat skattemässigt. Rekommendationerna är därför att Sverige bör återinföra fastighetsskatten, dra ner på ränteavdragen och göra hyressättningen mer flexibel.

Om Sverige hävdar rätten att nonchalera EU-kommissionens rekommendationer lär andra EU-länder gladeligen haka på. Polen och Ungern är exempelvis livrädda för att deras utlovade bidrag ska frysa inne.

Det är samma procedur varje år. EU-kommissionen upprepar sin kritik varefter den svenska finansministern rycker på axlarna. ”Svenskar hatar fastighetsskatten”, förklarade exempelvis Magdalena Andersson 2015 och avslutade diskussionen.

Än så länge har det gått bra för Sverige att strunta i EU:s rekommendationer, eftersom vi inte är ett euroland. Men frågan är om vi kommer undan lika lätt denna gång. 

Sverige skulle förstås kunna påpeka att vår ekonomi på det stora hela är välskött och att vi därför har en självklar rätt till vår del av kakan – 4,9 miljarder euro (drygt 50 miljarder svenska kronor).

Men om Sverige hävdar rätten att nonchalera EU-kommissionens rekommendationer lär andra EU-länder gladeligen haka på. Polen och Ungern är exempelvis livrädda för att deras utlovade bidrag ska frysa inne och önskar inget hellre än att EU:s villkor ska luckras upp.

– Lita på att om Sverige kommer undan det minsta kommer Polen och Ungern att hugga direkt. Därför blir det svårt för EU-kommissionen att börja tumma på principerna. Fast Sverige kan förstås välja att inte söka EU-pengarna, säger Ylva Nilsson, EU-expert och kolumnist på Expressens ledarsida.

Den rödgröna regeringen står alltså inför en delikat situation. Den konditionalitet som man högröstat krävde i Bryssel riskerar nu att slå tillbaka på Sverige självt. 

Denna ledarsida är ingen anhängare av ökad överstatlighet inom EU. Däremot finns det alla skäl att ödmjukt lyssna på internationell kritik mot Sverige. EU-kommissionen är långt ifrån ensam om att uppmärksamma den dysfunktionella svenska bostadsmarknaden. IMF kommer med samma råd i sin landrapport, exempelvis.

Även svenska nationalekonomer är överens om att bostadspolitiken måste göras om och fastighetsskatten återinföras. Senast i veckan presenterade SNS en intressant rapport på temat ”En ny bostadsbeskattning” av Peter Englund, professor emeritus i nationalekonomi.

Ändå är frågan politiskt stendöd. Socialdemokraterna misstänker att de har förlorat två val på fastighetsskatten. I självbiografin ”Min väg, mina val” pekar Göran Persson ut allianslöftet om slopad fastighetsskatt som orsaken till den egna valförlusten 2006. 

Även om Magdalena Andersson på sistone har öppnat dörren på glänt igen har C och L gjort klart att en ny fastighetsskatt är utesluten i en kommande skattereform. Oppositionen i form av M, KD och SD är ännu mer övertygade motståndare.

Detta kompakta folkliga och politiska motstånd är märkligt. I Sverige blir man rik genom att bo, inte genom att arbeta. Vi är det land i EU som tar ut högst andel av de totala skatteintäkterna från arbete. Samtidigt har vi bland västvärldens lägsta skatter på fastigheter.

Om man jämför mellan olika boendeformer är småhus och bostadsrätter gynnade skattemässigt jämfört med hyresrätter. Alla vi som äger vårt boende har sett bostadspriserna skena samtidigt som vi har kunnat dra nytta av EU:s mest generösa ränteavdrag. 

Dagens fastighetsavgift är inte ens rättvis småhusägare emellan. Den som äger ett litet hus i Piteå betalar samma avgift på 8 349 kronor som den som äger en mångmiljonvilla i Djursholm.

Såväl moraliska som pragmatiska skäl talar för en återinförd fastighetsskatt i någon form. Den skulle minska ojämlikheten, dämpa prisutvecklingen/belåningen och erbjuda en stabil skattebas som orsakar så lite skada på ekonomin som möjligt. 

Men dessa argument biter uppenbarligen inte. Ett vanligt motargument är att det är fel att beskatta redan skattade pengar. Men det görs ju redan på massor av andra områden, såsom moms, bensinskatt och ISK-insättningar.

Ett annat argument är att en återinförd fastighetsskatt kommer att tvinga vanligt folk från hus och hem. Den rädslan måste man däremot ta på allvar. Det var ett historiskt misstag av alliansregeringen att slopa fastighetsskatten och samtidigt behålla de generösa ränteavdragen 2008. 

Att bara vrida tillbaka klockan går inte med mindre än att man knäcker privatekonomin för en del hushåll. Därför skulle det krävas att man går varsamt fram – antingen med övergångslösningar och möjligheter för hushåll att skjuta upp skatteinbetalningarna till efter en försäljning eller med en modell som bygger vidare på dagens fastighetsavgift och inför fler trappsteg.

Men att göra ingenting borde inte vara ett alternativ. Vi bör lyssna på Bryssel – för vår egen skull.

 

 

Rättelse: I en tidigare version av denna krönika användes ett ruckel i Dorotea som ett jämförelseobjekt. Men eftersom fastighetsavgiften motsvarar 0,75% av taxeringsvärdet upp till ett tak på 8 349 kronor var det ett missvisande exempel.