Anna Dahlberg
Det är mitten av september 2015. Gränsen mellan Turkiet och Grekland är vidöppen och migranter strömmar in i Europa. Men i Sverige är beskeden betryggande från såväl regeringen som Migrationsverkets dåvarande generaldirektör, Anders Danielsson.
”Det är klart att det är en kris, men inte för oss. Det är en kris för dem som flyr”, förklarar Danielsson. I olika intervjuer betygar han att det stora antalet asylsökande inte är något problem att hantera för Sverige. ”Systemet är designat just för sådana här situationer”.
Ingen myndighet har vid det laget fått i uppdrag att leda krishanteringen. Och den rödgröna regeringen framstår som helt handlingsförlamad.
Trots att Sverige har tappat kontrollen över det stora inflödet av människor införs inte inre gränskontroller i landet. Enligt Stefan Löfven är det inget beslut som regeringen vill fatta på egen hand, utan man inväntar en begäran från polisen och Migrationsverket.
Krisen accelererar snabbt under hösten och i november varnar MSB till slut för att det finns risker för ”liv och hälsa samt samhällets funktionalitet”. Först då agerar regeringen med kraft och förklarar på en numera historisk presskonferens att Sverige behöver ett andrum.
En pandemi kan inte stoppas med ID-kontroller vid Öresundsbron
Det finns förstås mycket som skiljer 2020 års coronakris från 2015 års flyktingkris. Till att börja med har vi inget facit än över hur den svenska krishanteringen står sig den här gången. Då var det uppenbart att Sverige var ett av de mest utsatta länderna på grund av våra egna politiska prioriteringar. Nu kämpar nästan alla länder med samma utmaningar, och en pandemi går inte att stoppa med signalpolitik och ID-kontroller vid Öresundsbron.
Under migrationskrisen pågick en infekterad strid inom den rödgröna regeringen. Inget talar för att coronaviruset skulle orsaka några motsvarande låsningar.
Listan kan göras längre, men det finns ändå en poäng med att redan nu börja jämföra krishanteringen då och nu. Dessa två kriser är de mest genomgripande som Sverige har stått inför i modern tid. De har båda en internationell dimension, vilket gör det möjligt att jämföra olika länders krisrespons.
Frågan är: Hur väl klarar Sverige att möta den nya tidens hot?
Det tar tid för situationens allvar att sjunka in
Här finns några centrala iakttagelser som kan göras. Det är uppenbart att det finns brister både kring hur Sverige är mentalt och organisatoriskt rustat för att möta en allvarlig kris:
1) En ovilja att ta in situationens allvar. Precis som under migrationskrisen har instinkten varit att tona ner riskerna.
Från Folkhälsomyndigheten gav man tidigt besked om att Sverige sannolikt bara skulle drabbas av enstaka fall. Efterhand har man behövt backa flera gånger, vilket har påverkat förtroendet för myndigheten.
Sommaren 2015 fanns en oförmåga att förstå att det som hände i Turkiet snart skulle vara verklighet på svenska gator. På samma sätt har man nu haft svårt att ta in att det dramatiska virusutbrottet i kinesiska Wuhan skulle skölja som en tsunami över Europa och Sverige.
Politiker blir tjänstemän och tjänstemän blir politiker
2) Problem med styrning. Både under migrationskrisen och coronakrisen är det påtagligt vilken undanskymd roll regeringen har spelat. I andra länder är det självklart att det är regeringscheferna som frontar krisarbetet utåt och fattar besluten. Här dröjer det tills krisen blir akut innan regeringen Löfven börjar kalla till presskonferenser. Även i det läget är det tydligt att regeringen ser som sin roll att facilitera snarare än att leda.
”Om myndigheterna begär det kommer vi att agera”, lyder standardformuleringen. Då var det inre gränskontroller som måste vänta. Nu är det andra centrala beslut, exempelvis restriktioner, som regeringen inte anser sig kunna fatta på egen hand.
Sverige har självständiga myndigheter i stället för ministerstyre. Det är en avgörande skillnad jämfört med många andra länder. Men det är uppenbart att regeringen tolkar sitt mandat snävare än vad lagen egentligen föreskriver och därigenom avhänder sig ansvar för krishanteringen. Det blir ombytta roller när myndighetschefer förvandlas till politiker medan politiker gör sig till tjänstemän.
Men det är regeringen som styr landet. Självfallet ska en regering noga lyssna på sina expertmyndigheter, men alla avgörande beslut i en kris inbegriper politiska avvägningar. Vilka ekonomiska konsekvenser får det exempelvis om UD skulle avråda från alla icke nödvändiga resor till andra EU-länder? Det är orimligt att lasta över hela det ansvaret på myndigheter.
Under fredagens presskonferens började äntligen Stefan Löfven axla rollen som statsminister. Gott så. Men problemen med styrningen behöver utvärderas noga efter denna kris. Vilka sårbarheter medför det att vi har självständiga myndigheter och en mycket långtgående decentralisering inom exempelvis sjukvården? Vad kan i så fall göras för att minska dessa sårbarheter i krislägen?
Tillsätt en kommission för att granska krishanteringen
3) Inget undantagstillstånd. De flesta andra länder har en klausul för undantagstillstånd som kan aktiveras i krig och kris. Sverige saknar en sådan möjlighet. I stället finns nödbestämmelser inskrivna i enskilda lagar, exempelvis smittskyddslagen.
Problemet, som professor Mark Klamberg har påtalat, är att effekterna av en kris ofta slår brett och över flera sektorer och lagar. Det var påtagligt redan under migrationskrisen 2015, men lär bli ett ännu större bekymmer denna gång. Exemplen är redan legio, såsom underkända skyddsmasker och svårigheter att starta inhemsk produktion av skyddsutrustning. Det här är inte ett läge då kommuner, regioner och myndigheter ska vara bakbundna av lagkrav som omöjliggör en effektiv krishantering.
Det talar starkt för att även Sverige behöver möjligheten att kunna utlysa undantagstillstånd.
4) Bristande beredskap. Migrationskrisen 2015 har i efterhand beskrivits som en beredskapskatastrof. Ingen tog på sig ledartröjan i tid och samordningen mellan myndigheter brast. Migrationsverket hade aldrig övat på ett sådant scenario och MSB hade heller inte tagit upp en stor flyktingström som en möjlig risk.
Vilken domen kommer att bli efter coronakrisen kan man ännu bara spekulera om. Men redan nu står det klart att Sveriges beredskap har allvarliga brister. Visserligen fanns ett väl inarbetat system för smittskydd och smittspårning på plats. Men bara några veckor in i krisen larmar regionerna om brist på skyddsutrustning och elementära saker som handsprit. Intensivvården är överbelastad redan i normalläget och livsmedels- och läkemedelsförsörjningen bygger på just in time-principen.
Så snart som möjligt bör en kommission tillsättas för att granska den svenska krishanteringen under coronautbrottet. Här finns redan nu viktiga lärdomar att dra.