Anna Dahlberg
Efter mordet på 12-åriga Adriana på en rastplats i Botkyrka i augusti 2020 blev det tyst bland de kriminella. Länge såg det ut som om mordet skulle bli ännu ett i raden av ouppklarade fall.
Men ett år senare kom genombrottet. Polisen i Belgien, Frankrike och Nederländerna hade lyckats knäcka den krypterade chatten Sky Ecc och fått tillgång till en enorm mängd hemliga meddelanden. Fynden blev helt avgörande för att ringa in Adrianas misstänkta mördare, och i höstas väcktes åtal mot sammanlagt sex personer.
Nästan alla har välkomnat de genombrott som har kommit i spåren av de hackade krypteringstjänsterna Sky Ecc, Encrochat och Anom. En rad mord har kunnat förhindras och över 2 000 fängelseår har dömts ut.
Vi har dessutom fått en unik inblick i hur de gängkriminella opererar. En majoritet av alla mord i gängmiljö är numera beställningsmord. Allt oftare anlitas minderåriga som utförare och som springpojkar åt gängen eftersom de i hög grad är straffimmuna.
Ändå växer nu kritiken mot att ge svensk polis liknande möjligheter att själv avlyssna kriminella gäng i förebyggande syfte.
”En diktator skulle vara nöjd med nya lagen om buggning”, rasar Aftonbladets Oisín Cantwell. Sydsvenskan politiska chefredaktör Heidi Avellan anser att förslaget kränker den personliga integriteten på ett oacceptabelt sätt.
Även flera remissinstanser, såsom Svea hovrätt och Justitieombudsmannen (JO), dömer ut förslaget.
Som väl är finns det redan ett brett politiskt stöd för att göra verklighet av förslaget. Bland partierna är det bara Vänsterpartiet som protesterar. Men debatten behöver ändå lyftas på ett principiellt plan.
För den hemliga avlyssningen är bara ett av många integritetskänsliga verktyg som skulle behöva komma på plats om brottsutvecklingen ska kunna vändas:
Kameraövervakning. Många verkar betrakta Storbritannien som ett skräckexempel med landets miljontals övervakningskameror. Samtidigt är de alla brottsoffrens bästa vän. Det går att följa våldsverkare och våldtäktsmän gata för gata, flera dagar tillbaka i tiden, med hjälp av kamerorna.
När Dagens Nyheter i höstas bad ett antal rutinerade mordutredare skriva en önskelista till politikerna kom mer kameraövervakning högst upp. Ett exempel som gavs var det olösta mordet på läkaren Karolin Hakim som sköts ihjäl i Malmö med sin baby i famnen. Om Sverige hade haft en annan syn på övervakningskameror skulle det mordet sannolikt ha varit löst för länge sedan.
Det har rört på sig även här, men alltför sakta. Sedan 2020 behöver inte polisen längre söka tillstånd för att bedriva kamerabevakning. Men användningen är ändå hårt reglerad; exempelvis ska polisen kunna visa att platsen är brottsutsatt.
Om kommuner vill sätta upp kameror måste de söka tillstånd hos Integritetsskyddsnämnden (IMY) och vänta otaliga månader på svar. Uppsala fick nyligen avslag i Högsta förvaltningsdomstolen på sin begäran att övervaka centrum dygnet runt. Integriteten ansågs viktigare dagtid än att bekämpa brott.
Här krävs ett rejält omtag. Det gäller även polisbilarnas nya 360-graderskameror, som bland annat har automatisk nummerskyltsavläsning. IMY har redan kraftigt begränsat möjligheterna att använda den nya tekniken.
Moderna kameror har en enorm potential. Polischefen Erik Nord i Göteborg föreslog nyligen att polisen borde få direkttillgång till väg- och trängselskattkameror för att, med hjälp av AI, kunna korsbefrukta dessa med polisiär information. Gissningsvis skulle det innebära att det blippar till i systemet om en efterlyst bil passerar en viss kamerapunkt.
På liknande sätt kan man fundera kring om inte polisens möjligheter att använda ansiktsigenkänning skulle kunna utvidgas något.
DNA-register och släktdatabaser. Dubbelmordet i Linköping löstes mirakulöst med hjälp av dna-släktforskning efter nästan 16 år. Men i efterhand fick polisen bakläxa av Integritetsskyddsnämnden (IMY). Metoden strider mot svensk lag, menar IMY, eftersom det handlar om känsliga personuppgifter.
Så kan vi inte ha det. På punkt efter punkt vingklipper IMY polisens möjligheter att förebygga och utreda brott – låt vara i lagens namn. Polisen sätter handklovar på sig själv i stället för på de kriminella.
Å 2005 började Danmark DNA-topsa brett, även för vanliga brottstyper och unga förövare. Resultatet? Återfallen i brott inom ett år minskade med 42 procent. Det visar hur viktig biometri är i brottsbekämpningen. Som väl är landar snart en utredning på regeringens bord som syftar till att fler misstänkta ska kunna identifieras med hjälp av DNA, fingeravtryck, ansiktsbilder och liknande.
• Moderna fotbojor. Det finns många fördelar med elektronisk övervakning av gängkriminella. Till att börja med är det redan fullt i fängelserna och det är svårt att tro att Kriminalvården kommer att kunna bygga ut platserna i takt med behovet. Många gängkriminella är dessutom minderåriga, vilket begränsar möjligheten till inlåsning.
De kriminella skulle sannolikt bli radioaktiva för sin omgivning. Om de går runt med en fotboja på sig kan polisen se vart de rör sig och om de möter en annan gps-försedd kriminell. Polisen skulle på ett helt annat sätt ligga steget före i stället för hopplöst efter.
Små förflyttningar har redan skett i denna riktning. En ny påföljd – ungdomsövervakning – har införts för minderåriga, men den utnyttjas blygsamt och är alltför tandlös i sin utformning.
Här finns en stor outnyttjad potential. Ändra inriktningen på frivården till övervakning; själva behandlingen får sättas in under fängelsetiden. Skapa en ny form av straff – övervakningsstraff, även för vuxna. En gängkriminell som kommer ut ur fängelset skulle då kunna omgärdas av en rad restriktioner, såsom vistelseförbud i centrum, fotboja, bli föremål för husrannsakan utan brottsmisstanke liksom hemliga tvångsmedel.
Hur roligt skulle det vara att leva som gängkriminell då?
För att använda ett slitet ord i dessa dagar – det som krävs är inget mindre än ett paradigmskifte, där värnandet om den personliga integriteten måste stå tillbaka.
Det finns så klart ett pris att betala för detta. Mammor och flickvänner till gängkriminella kommer i vissa fall att få sina meddelanden granskade av polisen, trots att de själva inte är inblandade i någon brottslighet. Risken finns också att en nyfiken polis i en småstad privatspanar på grannen som passerar torget på väg till älskarinnan, exempelvis. Andra upplever kanske att bara tanken på att en kamera följer ens närvaro på en allmän plats är olustig.
Men handen på hjärtat, hur många stockholmare känner egentligen ett obehag av att åka kollektivt där de redan i dag bevakas av 21 000 kameror?
Dessa integritetsintrång måste dessutom vägas mot möjligheterna att förhindra och klara upp fler brott. Inget annat europeiskt välfärdsland upplever den våg av bombdåd och dödsskjutningar som Sverige har gjort de senaste åren.
Något går sönder i ett samhälle när sprängda portar blir notiser och runt 75 procent av alla mord i gängmiljö förblir olösta. Normaliseringen har redan gått för långt.
Själva definitionen av integritetsbegreppet måste också breddas. I debatten handlar den personliga integriteten uteslutande om att slippa statens granskande öga. Men för de flesta vanliga människor är det rimligen långt mer integritetskränkande att inte våga gå ut på kvällen eller att behöva förmana sitt barn att klä ner sig och aldrig säga emot fel personer. Då har vi inte ens nämnt alla brottsoffer eller anhöriga som bara kan drömma om att få upprättelse.
Vem försvarar deras integritet? Är den inget värd? Det som hotar människors frihet i dagens Sverige är inte statens närvaro, utan dess frånvaro.
De som till varje pris vill försvara den personliga integriteten borde också vara ärliga med vad som ligger i den andra vågskålen. Adrianas misstänkta mördare hade aldrig behövt oroa sig för att dras inför rätta. Dubbelmordet i Linköping hade aldrig klarats upp.
Tystnadskulturen skulle förbli ohotad och det skulle vara oerhört svårt att komma åt ledargestalterna, som beställer morden och rekryterar barnen.
Hellre några övervakningskameror för mycket än ett Sverige där sprängda portar har blivit vardag.