Anna Dahlberg
"Hemkörd av horpolisen." Så skrev en av de misstänkta tonårsflickorna på Snapchat efter att ha tänt eld på Gottsundaskolan i Uppsala natten mot måndagen.
På kvällen stod en inkännande brandman i Aktuellt-studion och pratade om bristen på kvällsaktiviteter för ungdomar som en förklaring till att antalet skolbränder ökar kraftigt.
Kommentarerna ringar in en problembild som behöver tas på betydligt större allvar. Auktoriteter av olika slag är i gungning; gränser förflyttas, samhället retirerar.
Skolan är ett uppenbart exempel. Inget annat land i västvärlden har lika stora problem med stök och sena ankomster som Sverige. Skolbränder och skadegörelse är vanliga, vilket har lett till en snabb ökning av kameraövervakning i skolorna.
Anmälningarna om våld i skolor har mer än fördubblats på fem år. Lärare har blivit skallade, fått håret avslitet och tänder utslagna. Mer än var tredje rektor inom grundskolan i Göteborg uppger sig ha varit utsatt för hot eller våld under det senaste året. Den vanligaste förövaren är en elev eller anhöriga till denne.
Inom vården märks samma trend. Sjukhus på flera håll i landet har rustat sig med larmknappar, övervakningskameror, väktare, säkerhetszoner och slussar. På sjukhuset i Södertälje går vårdpersonalen numera runt med en brosch i syfte att avhålla patienter och deras anhöriga från att kränka, hota eller slå.
Bussförare blir spottade på, slagna och hotade
Tågvärdar och busschaufförer är andra utsatta yrkesgrupper. Fackförbundet Kommunal driver numera kravet att landets bussförare ska slippa att kontrollera biljetter. Skälet - det skapar för många konflikter med resenärerna.
I stort sett dagligen rapporteras olika incidenter in där bussförare har blivit spottade på, förolämpade, slagna eller hotade med olika föremål. Alla former av förnedring förekommer, berättar Kommunal, som undrar hur det ska gå att fylla rekryteringsbehoven framöver om inget görs.
Peter Kadhammar, reporter på Aftonbladet, reste nyligen till Uddevalla, där hot och hat har blivit vardag inom busstrafiken. Flera förare har drabbats av hjärtinfarkt, vilket enligt det lokala skyddsombudet tros ha koppling till stresspåslaget.
Efter att ha plöjt incidentrapporter och tagit en tur längs den mest problemtyngda busslinjen ställer Kadhammar frågan: "Så vad sker i ett samhälle där de traditionella auktoriteterna, en uniformerad chaufför, en polis, en bibliotekarie, förlorar sin auktoritet?"
Ambulansen blir symbolen för majoritetssamhället
Det är en nyckelfråga. För allt hänger förstås ihop: stöket på biblioteken och i simhallarna, ordningsproblemen i skolan, bristen på respekt för sjukvården och polisen liksom glåporden mot bussförarna.
Det är konturerna av en auktoritetskris. Det är ett lågintensivt uppror mot krav på att följa lagar och regler. En vägran att bli tillrättavisad och respektera gränser.
Hur hamnade vi här? En omständighet som inte går att blunda för är att problemen tycks vara mest akuta i utanförskapsområden. Det öppnar för två möjliga förklaringar. En skulle kunna vara att olika former av normbrytande beteende - i synnerhet bland pojkar och unga män - är en reaktion på själva segregationen.
Man känner sig bortvald och svarar med att gå i klinch med majoritetssamhället. Ambulansen eller lokalbussen får symbolisera samhället och blir måltavlan för vreden. Att konsekvenserna främst drabbar de boende i området har ingen betydelse.
"I Afghanistan ser man upp till lärarna och skolan"
En annan tolkning är att problemen uppstår i kulturkrocken mellan förhållanden i ursprungsländerna och Sverige. Mustafa Panshiri är före detta polis med rötter i Afghanistan, som numera föreläser på heltid för nyanlända och elever med invandrarbakgrund.
- När jag är ute på skolorna kommer killarna in med mössor och jackor på. En del slänger upp mobilen eller benen på bordet. Hade du gjort så där i Somalia eller Syrien? frågar jag. Då tar de av sig direkt och sitter ordentligt på stolarna.
Han berättar att i Afghanistan ser man upp till lärarna och har stor respekt för skolan och utbildning i allmänhet. Men något sker i mötet med det svenska. Klivet från en kultur där läraren slår dig till den svenska gränslösheten skapar chock och förvirring.
- Någonstans måste man erkänna att systemen - skolan, välfärden och rättsväsendet - är utformade för svenska förhållanden. Vi ska självfallet inte bli ett samhälle där lärare slår barn, men vi behöver hitta vårt sätt att lösa de här frågorna. Det kommer att krävas mer ordning och reda och att man vågar gå lite tuffare fram, säger Mustafa Panshiri.
Både vänstern och högern har ett ansvar
Det riktar sökljuset mot det svenska förhållningssättet till auktoritet. Alltsedan 68-vågen har det funnits starka anti-auktoritära strömningar i samhället. Mycket som har följt i spåren av du-reformen har givetvis varit välkommet.
Men strävan efter att riva alla hierarkier har en uppenbar baksida. Lärare blir mentorer, föräldrar blir kompisar, chefer blir lagledare. Roller och ramar suddas ut, och därmed även ansvarsutkrävandet.
Dialog, samverkan och inkludering låter bra och är ofta eftersträvansvärt. Men vem ska ta konflikten när det inte fungerar?
Det är inte bara vänstern som bär skulden för auktoritetskrisen. Högern har bidragit i allra högsta grad. I takt med att välfärden har privatiserats och rättighetstänkandet vunnit mark har medborgarna i allt högre grad blivit kunder på en marknad. Och kunden har som bekant alltid rätt.
En läkare som inte ordnar ett begärt recept kan fara och flyga. En rektor som bjuder motstånd mot orimliga föräldrakrav kan snart se skolpengen försvinna eller riskera en anmälan till Skolinspektionen. Det är klart att sådana maktförhållanden undergräver auktoriteten.
Det är inte radikalt att låta personer i kontaktyrken ta smällen
I debatten anses det ofta suspekt att problematisera denna utveckling. En del tycker sig känna en omisskännlig doft av högerpopulism á la Orbán eller Trump när frågor om disciplin i skolan eller tydligare reaktioner på brott kommer på tal.
Men det blottar en verklighetsfrånvänd inställning. Det är personer i kontaktyrken som bokstavligen får ta smällen när samhället faller undan. Det finns inget radikalt i att låta bussförare bli bespottade eller lärare sjukskrivas på grund av en ohållbar arbetsmiljö.
En dag kanske även de föredrar att sitta bakom ett tryggt skrivbord.
Läs också: Lär av rektor Hamid hur man räddar en skola i kaos