Anna Dahlberg
Jag pratade nyligen med en person som har djupa kunskaper om svensk gängbrottslighet. Vi kom in på vikten av olika avhopparprogram och han konstaterade att jo, det är säkert bra att satsa på, men samtidigt måste man inse att många inom målgruppen i praktiken redan är ”pensionärer”.
Trenden de senaste åren är att våldet alltmer drivs av 16-,17- och 18-åringar. Enligt min sagesman finns det en stor marknad av minderåriga lönnmördare, som är villiga att ta på sig uppdrag från beställare i 25-årsåldern högre upp i hierarkin.
De blir ofta berusade av sin nya tillvaro, känner sig som ”kungar”, och är inte mottagliga för socialtjänstens påverkansförsök. Det enda som verkar avskräckande är risken att hamna i häkte.
När Ekot nyligen intervjuade underrättelsechefer inom polisen framkom samma bild av att rekryteringen av unga till kriminella nätverk ökar. I storstäder som Stockholm och Göteborg finns hundratals barn från 10-12-årsåldern och uppåt som begår brott åt gängen.
Barnen transporterar skjutvapen och paket, säljer narkotika och agerar vakter, exempelvis. Kommunpolisen Martin Lazar i Botkyrka beskriver hur ”arbetsledarna” börjar bygga relationer till barnen tidigt genom att bjuda på godis och pizza och skapa lojalitetsband. På så vis växer barnen in i de kriminella nätverken.
Även Encrochat – det krypterade telefonnätverket som den franska polisen knäckte förra året – har avslöjat hur utstuderat de kriminella nätverken agerar. Materialet visar att mer än vartannat mord i gängmiljön är ett beställningsmord. Uppdraget läggs ofta ut på en yngre person längre ner i hackordningen.
Så ser alltså verkligheten ut. Minderåriga rekryteras systematiskt in i gängen som ett slags barnsoldater utifrån en nyttomaximerande kalkyl. De är lojala, billiga i drift och ofta straffimmuna. Det är helt enkelt rationellt att satsa på minderåriga i den synliga delen av brottsligheten.
Så vad gör regeringen åt denna utveckling? Man skulle kunna förvänta sig krafttag. Inte minst polisen har ju pekat ut den stora återväxten av yngre brottsaktiva som den största utmaningen man står inför.
Ändå tar nästan alla nya förslag sikte på vuxna kriminella. Regeringen har rentav presenterat flera nya förslag som riskerar att göra det ännu mer lockande att använda sig av unga gärningspersoner.
Ett sådant är införandet av en maxtid på tre månader för häktning av minderåriga (vilken kan överskridas om det finns synnerliga skäl). Enligt det ursprungliga förslaget skulle häktningstiderna begränsas för både vuxna och barn, men efter diverse turer i riksdagens justitieutskott har en majoritet landat i att bara misstänkta under 18 år ska omfattas.
Nu har remissvaren inkommit. Bland de kritiska rösterna märks Åklagarmyndigheten (dock inte Polismyndigheten märkligt nog). Sveriges åklagare varnar för att förutsättningarna att utreda och lagföra brott skulle försämras. Myndigheten svarar också på frågan från justitieutskottet om en tidsgräns skulle öka drivkrafterna för äldre kriminella att utnyttja och förmå personer under 18 år att begå eller ta på sig skulden för allvarliga brott.
Så här lyder svaret: ”Att införa en tidsgräns endast för hur länge unga personer kan vara häktade riskerar därför att ytterligare öka risken för att de utnyttjas av äldre kriminella.” Åklagarmyndigheten avstyrker förslaget.
Mycket tydligare kan det inte sägas. Om de rödgröna ändå väljer att driva igenom detta förslag gör de det i full vetskap om att det riskerar att göra minderåriga ännu mer attraktiva som brottsverktyg. Dessutom blir det svårare att klara upp brott när gärningspersoner kan prata ihop sig och hota vittnen/målsäganden.
Även de generösa straffrabatterna gör ungdomar attraktiva för rekrytering. I Danmark dömdes de två yngsta ur Dödspatrullen till 20 års fängelse för dubbelmordet i Herlev, trots att de bara var 17 år vid tiden för morden. I Sverige används i stället uttrycket ”att brösta en fyra för att bli en hundragubbe”, det vill säga att riskera fyra års sluten ungdomsvård för ett mord och sedan bli en fullvärdig gängmedlem.
I januari nästa år ska ungdomsrabatten tas bort – men bara för upprepade grova brott och bara för personer som har fyllt 18 år. Det är en besynnerlig lösning på problemet, som skapar olyckliga tröskeleffekter nedåt.
Effekten blir att det kommer att vara ännu mer lockande att leja minderåriga som lönnmördare. Hur tänkte regeringen?
De rödgröna invänder säkert att de visst tar problemet på största allvar. De har minsann tillsatt en utredare som ska se över hur man bättre kan komma åt dem som lurar in unga i brottslighet.
Få låter sig nog imponeras av den dådkraften. Faktum är att regeringen verkar vara oförmögen att ta sig an den här problematiken. Skälet är att man har en så grund syn på vad ett barnperspektiv innebär.
Ett verkligt barnperspektiv måste givetvis ta minst lika stor hänsyn till brottsoffrens rättigheter. De är också oftast barn. Hur mår alla barn som är livrädda för att bli rånade eller slagna på vägen hem från skolan – eller rentav i skolan? Är det någon som bryr sig om deras rättigheter? Det verkar inte riktigt så att döma av exempelvis remissvaren från Barnombudsmannen. Hela påföljdssystemet för minderåriga utgår från förövarens perspektiv och rättigheter.
Men vi sviker faktiskt inte bara brottsoffren, utan även de unga kriminella själva. När samhället aldrig drar en skarp gräns, utan gång på gång bjuder på nya chanser blir dessa tonåringar kvar i en livsfarlig miljö där de antingen riskerar att bli skjutna själva eller att skjuta andra.
Det borde vara enkelt: Skapa aldrig incitament som gör det attraktivt att utnyttja personer i en utsatt ställning – vare sig det gäller brottslighet, migration eller tiggeri. Ändå tycks det vara så förtvivlat svårt i praktiken. Den förfelade ”snällismen” vinner nästan varje politiskt slag – i synnerhet om det handlar om barn.
De rödgröna bör lyssna på kritiken och lägga ner idén om en maxgräns för häktningar av minderåriga. Ingen vill ha längre häktningstider än nödvändigt, men problemet måste angripas från rätt håll.
Därefter måste regeringen ta ett samlat grepp för att motverka rekryteringen av unga kriminella. Den nya påföljden ungdomsövervakning, som infördes vid årsskiftet, har stor potential. Men det räcker inte. Det måste bli lättare att frihetsberöva minderåriga, straffrabatterna måste ses över, den slutna ungdomsvården överföras från SiS-hemmen till Kriminalvården med mera.
Staten behöver dessutom ta ett kostnadsansvar för de dyra LVU-placeringarna av unga kriminella – ett ansvar som regeringen har flytt ifrån.
Finns det då inte en risk att rekryterarna siktar in sig på ännu yngre barn som en följd? Jo, det kan förstås inte uteslutas. Men om socialtjänsten kan fokusera sina insatser på de yngre barnen i de kriminella nätverken och sätta in åtgärder i god tid finns det rimligen betydligt bättre utsikter att lyckas än i dag.
Att bara titta på när rekryteringen av minderåriga till kriminella nätverk ökar kan inte vara ett alternativ.