Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Sverige bör rösta ja
till Palestina i FN

Delvis ny kuliss. Den farliga upptrappningen av Gazakonflikten bör ses i ljuset av att israels strategiska läge har försämrats dramatiskt på senare tid. Här klippdomen i Jerusalem.

Det är orimligt att låta Kristdemokraterna och Folkpartiet diktera Sveriges hållning i den israelisk-­palestinska konflikten. Viktiga frågor väntar på svar.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Bomberna faller återigen över Gaza och raketerna regnar in över Israel. Det känns som en repris på ett tröstlöst förlopp som vi har sett gång på gång de senaste åren.

Men om dramaturgin är densamma så är kulissen delvis ny. Israels strategiska läge har försämrats dramatiskt på senare tid. Dess forna allierade, Turkiet, har vänt landet ryggen och Egypten är numera i händerna på Muslimska brödraskapet. Iran tycks allt närmare drömmen om att skaffa egna kärnvapen och Syrien är indraget i ett blodigt inbördeskrig med oklar utgång. Hela regionen håller på att stöpas om.

Det är i det ljuset som man ska se den farliga upptrappningen av Gazakonflikten. Än så länge har Egyptens nya ledare ­ hedrat fredsavtalet med Israel från 1979, men utvecklingen de senaste dagarna ­ visar hur ostadig situationen är. Egypten har redan hunnit kalla hem sin ambassadör, skicka sin premiärminister till Gaza och lova att stödja enklaven.

Allt detta understryker vikten av att väcka liv i fredsprocessen igen. Det ligger inte minst i Israels intresse att stärka de moderata krafterna bland palestinierna och bryta den egna isoleringen. Efter åren med Arafats kaos och korruption har man fått något av en drömpartner på Västbanken. President Abbas och premiärminister Fayyad motsvarar allt det som Israel har efterlyst i alla år - ett fredligt och konstruktivt ledarskap som har bytt ut uniformen mot kavajen och som lägger energin på statsbyggande i stället för den väpnade kampen.

 

Den 29 november väntas Abbas begära en omröstning i FN:s generalförsamling om att ge Palestina ställning som observatörsstat i FN. Medan Hamas lobbar raketer från Gaza satsar det palestinska ledarskapet på Västbanken på handuppräckning i New York. Det är en kraftmätning mellan två strategier - en militär och en diplomatisk. Båda sidor vill visa att bara den egna vägen kan röna framgång. Och båda sidor försöker inhösta omvärldens stöd för sin sak.

Israel borde således göra allt för att visa att den fredliga vägen verkligen bär frukt medan raketerna bara sår elände. I stället har den israeliska regeringen gått till frontalangrepp mot Abbas diplomatiska offensiv. Man hotar att hålla inne alla utbetalningar av palestinska skattemedel. Och utrikesminister Avigdor Lieberman har till och med krävt att det palestinska styret på Västbanken ska upplösas.

För en gångs skull har faktiskt Sverige något att säga till om. Vi är ett av alla länder i FN:s generalförsamling som ska ta ställning till en eventuell palestinsk ansökan i slutet av november. Vill vi hjälpa till att stärka det palestinska ledarskapet i Ramallah och idén om en tvåstatslösning?

Svaret på den frågan borde vara självklart. Sverige måste givetvis studera den slutliga texten först, men det borde inte råda någon tvekan om att vi ser positivt på att palestinierna ges förhöjd status i FN. Men det gör det dessvärre.

 

Alliansen är indragen i segdragna förhandlingar om Mellanösternpolitiken. Det gäller enligt mina källor inte bara FN-omröstningen, utan också frågan om märkning av bosättarvaror liksom statusen på den palestinska delegationen i Sverige. Konfliktlinjerna är de gamla vanliga. Centern vill att Sverige ska stödja palestiniernas diplomatiska offensiv medan Kristdemokraterna och Folkpartiet gör allt för att bromsa den.

KD drivs av en frireligiös syn på konflikten medan FP har fastnat i en reflexmässig pro-israelisk hållning. Tillsammans med Sverigedemokraterna, vars högerextrema omfamning av Israel också följer ett internationellt mönster, utgör de riksdagens trogna nejsägare i denna fråga.

 

Det finns minst två goda skäl till att hålla dessa partier kort. För det första ligger deras obstruktioner inte alls i Israels intresse. Tvärtom utgör den fortsätta bosättarexpansionen och dödläget i fredsprocessen existentiella hot även mot Israel. "Bosättarna på Västbanken är Israels verkliga fiender", skrev exempelvis den före detta talmannen i Knesset, Avraham Burg, i somras och vädjade om en märkning av bosättarvaror inom EU (DN 4/6).

För det andra är det orimligt att låta en liten minoritet diktera den svenska utrikes politiken på ett så viktigt område. Man kan ha kritiska synpunkter på Sveriges Mellanösternpolitik historiskt, inte minst det varma handslaget med Arafat ­ . Men under senare år har Sverige varit en balanserad och påstridig röst för en rättvis fred. Det vore bedrövligt om den rösten skulle tystna.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!