Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Sveket mot Södertälje

I snart 20 år har rikspolitikerna ignorerat ropen på hjälp från kommuner som Södertälje och Malmö. Det går inte längre.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Jag besökte Södertälje i veckan. Det är den kommun i Sverige som tar emot överlägset flest flyktingar. Under Irakkriget tog Södertälje emot fler irakiska flyktingar än USA och Kanada tillsammans, och utslaget på hela Sverige motsvarar stadens mottagande en miljon det senaste årtiondet.

Det sker många små mirakel i vardagen, men som helhet har läget blivit alltmer ansträngt. Det mest akuta problemet är trångboddheten. Tre familjer kan dela på en lägenhet och en fembarnsfamilj tryckas in i en etta.

Det är inte ovanligt att värdfamiljen efter några månader slänger ut de inneboende som då ställs på gatan. Förtvivlade människor vädjar om hjälp hos socialtjänsten, som i sin tur hänvisar till Arbetsförmedlingen, som inte heller kan ordna fram någon lägenhet.

Följden är att alltfler har hamnat i en destruktiv flyttkarusell, där familjer splittras och man flyttar från plats till plats. Enligt ansvariga i kommunen kan det handla om 10-20 olika boenden på ett år, några veckor här och några veckor där.

 

En annan effekt är en växande segregation. Det skapas ett parallellsamhälle där normen är att leva på försörjningsstöd och där svenska språket tappar mark. Och utan fungerande svenska är det svårt att hitta ett jobb.

Södertälje har en uppenbar kämparglöd, men uppgiften är inte lätt när det kan dyka upp 40 nyanlända barn en måndag som väntar på att börja skolan. Eller när socialtjänsten kan få in 450 anmälningar om barn och ungdomar som mår dåligt - i månaden.

Det är fascinerande hur lite intresse denna verklighet väcker på riksplanet, både hos medier och politiker. Kommunpolitiker från Södertälje, Malmö med flera har larmat i åratal utan att få något gehör. På sistone har man kunnat ana ren desperation i rösten.

Deras främsta måltavla är EBO, lagen om eget boende som infördes år 1994. Den innebär att asylsökande har rätt att välja själva var de vill bo om de kan hitta ett boende. Under senare år har denna rätt i praktiken förvandlats till vad man skulle kunna kalla IBO - inneboende. Man flyttar in hos släktingar eller andra som är beredda att upplåta en sängplats i bostadsbristens Sverige.

 

Södertäljes politiker föreslår därför att EBO ska förvandlas till VEBO - värdigt eget boende. Kan man inte visa upp ett drägligt boende ska man hänvisas till Migrationsverkets anläggningsboenden under väntan på besked om asyl. Regeln ska gälla för de kommuner som har de 15 mest socialt utsatta utanförskapsområdena i Sverige.

Det är i grunden ett bra förslag. Men det ger också upphov till följdfrågor: Har Migrationsverket kapacitet att få fram så många nya anläggningsboenden som krävs? Och hur ska VEBO förhindra att samma personer söker sig till områden som Hovsjö i Södertälje så fort de har fått sina uppehållstillstånd efter några månader?

Debatten om EBO är på sätt och vis ett stickspår. Den verkliga utmaningen i det svenska mottagningssystemet är steg två, det vill säga när asylansökan har beviljats och Migrationsverket lämnar över ansvaret till kommunerna och Arbetsförmedlingen. Där står självbosättningen i dag för 85 procent av flyktingmottagandet. Endast 15 procent tas emot via anvisade platser i kommunerna.

 

Sverige har alltså inget organiserat flyktingmottagande längre. Det är laissez-faire som gäller i brist på villiga kommuner. Människor stuvar in sig hos släktingar, hyr i andra och tredje hand, köper falska adresser, betalar för en madrass och så vidare.

Och den lilla del som fortfarande är organiserad har utvecklats till ett slags auktion. Glesbygdskommuner som gärna vill ta emot flyktingar för att klara generationsväxlingen ratas inte sällan. Omvänt väljer och vrakar kommunerna bland flyktingarna. Ett läkarpar från Syrien? Välkomna! Aha, lågutbildade och funktionshindrade? Det blir tyvärr svårt för oss.

Det finns så klart fördelar med den ultraliberala modell som Sverige har valt. Den är jämförelsevis billig, eftersom människor trycker in sig i redan befintliga hyresrätter. Friheten att välja och välja bort är garanterad för alla parter (utom för kommuner som Södertälje) och de nyanlända hamnar närmare heta arbetsmarknader än om Hela Sverige-strategin skulle återupplivas.

 

Men nackdelarna är också uppenbara. Precis som med alla andra fria val leder självbosättningen till ett ojämnt utfall och till växande segregation. Kommuner som Södertälje och Malmö mäktar inte med utmaningarna medan kranskommuner som Täby och Lomma ligger på solsidan.

Så vad göra? En väg är att göra den udda svenska modellen än mer marknadsmässig genom att kompensera mottagarkommunerna fullt ut. En annan väg är att aktivt börja styra flyktingmottagandet igen. Men det förutsätter i så fall tvång. Annars slutar det bara med att människor fastnar i åratal på Migrationsverkets anläggningar i brist på kommuner som är villiga att ta emot. Ett tvång skulle å andra sidan kunna utlösa politiska konvulsioner och ställa den akuta bostadsbristen i öppen dager.

Jag har inte svaret på hur Sverige ska skapa ett fungerande flyktingmottagande mot bakgrund av Migrationsverkets prognoser. Men en regering som hävdar att den har läget under kontroll måste faktiskt visa upp en plan.

Inte minst Södertäljeborna väntar på den.

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.