Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Strutspolitikens fångar är vi allihopa

Mottot för årets valrörelse tycks vara: Det går inte. De mest uppenbara svaren på samhällsproblemen är bannlysta från debatten.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Varje tid kräver sina experter. Under 90-talskrisen var det nationalekonomerna som klev fram i debatten. Alla insåg situationens allvar; det gick inte att fortsätta som hittills och smärtsamma reformer var nödvändiga.


Crescendot för nationalekonomernas makt blev Lindbeckkommissionen. De politiskt ansvariga lämnade helt sonika över taktpinnen till nationalekonomerna.

I dag är det i stället statsvetarna - i hård konkurrens med retorikexperterna - som efterfrågas i debatten. Vem vann duellen? Såg Löfven för arg ut eller var det möjligen Reinfeldt som var arrogant? Och hur lyckades egentligen Annie Lööf i SVT:s terapisoffa?

Det politiska spelet tar allt större utrymme. Varje framträdande och utspel ska analyseras på längden och tvären. Det politiska intresset har svällt över alla bräddar, men något motsvarande intresse för sakfrågorna syns inte till.


Valåret 2014 skulle kunna sammanfattas i en paradox: Ju mindre de politiska skillnaderna blir och ju futtigare utspelen ter sig desto mer kraft ägnar vi åt att analysera de små konflikter som återstår.

Det håller på att bli en väldigt syrefattig föreställning. Partiernas rädsla för att stöta sig med mittenväljarna - det så kallade medianväljarteoremet - har lagt en död hand över sakpolitiken. Inga djärva tankar får tänkas. Inga stora språng ska tas.

I stället lever vi i duttandets tidsålder. De mest uppenbara lösningarna på de samhällsproblem som diskuteras ska till varje pris undvikas för att inte reta upp marginalväljarna.

• Bostadskrisen. Ingen annanstans är strutspolitiken så uppenbar som i bostadsfrågan. Boverket har kommit fram till att 90 procent av bostadsbristen i Stockholm kan härledas till hyresregleringen.


Till och med Göran Persson (S) och den S-märkte ekonomiprofessorn Mårten Palme har tagit bladet från munnen kring detta gissel.

Ändå är denna socialistiska kvarleva fridlyst i folkhemmet. Inget parti vågar säga det uppenbara av rädsla för att dra på sig hyresgästernas vrede.

På samma sätt förhåller det sig med ränteavdragen och fastighetsskatten, som även de har blivit radioaktiva bland de politiska partierna. Ränteavdragen uppgår till 30 miljarder kronor årligen, eldar på bostadspriserna och hushållens skuldsättning och har en fördelningsprofil i klass med marmorsubventioner.

EU-kommissionen har läxat upp Sverige för att vara värst i hela unionen när det gäller generösa ränteavdrag på bostadslån.


Ändå går det inte att ens att få upp denna fråga på den politiska dagordningen. Fastighetsskatten lider av samma logik. Vi talar här om ett frågekomplex som skulle kunna avhjälpa bostadsbristen, inbringa mångmiljardbelopp till statskassan och frigöra riksbankens räntepolitik.

Men politikerna trycker bara ner huvudet i sanden.

• Arbetslösheten. Bilden av den svenska arbetslösheten blir alltmer entydig: Det är så kallade utsatta grupper som har svårt att hävda sig på arbetsmarknaden - lågutbildade, utomeuropeiskt födda, funktionshindrade och äldre.


Det finns två svar på en sådan utmaning. Antingen lyfter man de lågproduktiva med hjälp av utbildning eller så sänker man lönerna. Det rimliga vore att försöka med en mix av bägge, eftersom alla inte kommer att vilja eller klara ett kompetenslyft.

Ändå är det nästan tyst i debatten om att ingångslönerna i Sverige tillhör de högsta i världen och ständigt pressas uppåt av LO. Politikerna saknar förvisso makt över lönebildningen, men de saknar sannerligen inte makt över opinionsbildningen.

När utländska ögon - som OECD och EU-kommissionen – granskar Sverige är sänkta lägstalöner en given rekommendation. Men här hemma är det få som säger sig ha sett elefanten i rummet.

• Försvaret. Det finns flera möjliga svar på försvarets kris. Vi kan välja att bygga upp en nationell försvarsförmåga igen med kraftigt höjda anslag eller så kan vi ta det naturliga steget att gå med i Nato.


Problemet är att ingen vill välja väg i försvarspolitiken. I stället förblir vi alliansfria med ett alltmer anorektiskt försvar vars primära uppgift är att stötta försvarsindustrin.

Nu aviserar försvarsministern att Sverige behöver ytterligare tio nya Jas Gripen. Detta i ett försvar som lider brist på det mesta - bemanning, övningsverksamhet, luftvärn - utom just flygplan. Det är strutspolitiken i sin prydno.

Det finns fler exempel, såsom skolpolitiken där alla radikala grepp lyser med sin frånvaro. Sådant skulle ju kunna skapa oro bland elever och föräldrar.

I den bästa av världar släpper detta politiska kramptillstånd efter valet i höst. Men det är långt ifrån säkert. En socialdemokratiskt ledd regering kommer troligen att göra allt för att återkomsten till Rosenbad ska vara längre än en mandatperiod.

Därtill finns starka ideologiska låsningar som motiverar strutspolitiken.

I väntan på bättre tider önskar jag en comeback för nationalekonomerna i debatten.