Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Stoppa flykten från välfärdens frontlinje

När välfärden och rättsväsendet knäar läggs de tuffaste uppdragen på de minst erfarna. De som kan flyr allt oftare fältet.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

På Bjurslättsskolan i Göteborg har de våldsamma incidenterna nått en sådan nivå att facket nyligen övervägde att införa ett skyddsstopp. En lärare fick en stol kastad mot sig. En annan fick ta emot 17 slag av en våldsam elev.

Bara i år har närmare 50 tillbud och arbetsskador anmälts på skolan. Vid sidan av misshandeln förekommer även hot och kränkningar. En elev undrade om han ska gå hem och hämta en pistol, en annan hotade att skära halsen av sin lärare. Det är svårt att ta in att detta är vittnesmål från en låg- och mellanstadieskola.

Hur ser då lärarsituationen ut på denna skola? Ju större problem en skola har desto mer erfaren behöver lärarkåren vara. I verkligheten förhåller det sig oftast tvärtom. På Bjurslättsskolan råder akut lärarbrist och man har "jättebekymmer att rekrytera behörig personal" för att tala med områdeschefen Gunilla Westerberg.

Den trenden är synlig över hela landet. Såväl Stockholm som Göteborg rapporterar att lärarbristen är som störst i utsatta områden. Enligt en granskning i Lärarnas tidning flyr legitimerade lärare skolor i utsatta områden och söker sig i allt högre grad till skolor där eleverna har välutbildade föräldrar (LT 9/12-15).

Även OECD hissade varningsflagg för detta mönster när de granskade den svenska skolan förra året.

 

Skolan är bara ett exempel. På område efter område ser vi hur de minst rutinerade får axla samhällets mest krävande arbetsuppgifter.

Ta socialtjänsten. Länge var det finaste man kunde göra som socialsekreterare att jobba med barn och ungdom. Man var tvungen att ha jobbat med annat i flera år innan man anförtroddes uppgiften att ta sig an samhällets allra mest skyddslösa.

I dag är verksamheten i fritt fall. 96 procent av Sveriges socialchefer har svårt att rekrytera personal som vill jobba med att hjälpa barn som far illa. Den extrema arbetsbelastningen avskräcker, men det finns också dålig beredskap för att hantera hotfulla och våldsamma situationer.

Tomrummet fylls av nyutexaminerade socialsekreterare och stafettsocionomer. De minst rutinerade ska alltså ta sig an de mest komplexa ärendena och garantera samhällets yttersta skyddsnät - att värna barn från vanvård och övergrepp.

Inte konstigt att en nioårig pojke kunde leva i misär i Malmö, ständigt hungrig och utan att någonsin borsta tänderna, som Sydsvenskan berättade nyligen. Frågan är snarast hur många fler barn som går i hans skor.

 

Inom polisen kan man se ett liknande mönster. Sverige har numera en extremt ung poliskår i yttre tjänst. Så fort möjligheten ges väljer de flesta att söka en specialtjänst bakom ett skrivbord i stället för att åka radiobil och ta itu med stöket ute på gator och torg.

"Förr kunde en polis spendera 10-15 år i yttre tjänst. Numera får man vara glad om det blir fem år", konstaterar Magnus Lindgren på Stiftelsen Tryggare Sverige. De nyutexaminerade hamnar alltså längst fram i skottlinjen, trots att det är svårt att vara en ung och oerfaren polis i tungt kriminellt belastade miljöer.

Så ser det inte ut i andra länder, enligt Lindgren, som jämför med exempelvis Holland och USA. Risken är uppenbar att det uppstår ett slags "Gottsundasyndrom", där polisen backar av rädsla för att provocera.

Sjukvården lider av samma rekryteringsproblem. I Sverige finns över 140 000 legitimerade sjuksköterskor. Ändå måste vårdplatser läggas ner och hjärtsjuka barn skickas hem på grund av inställda operationer. Skälet till den skriande sjuksköterskebristen är att många väljer bort akutsjukhusen.

Man vill hellre jobba dagtid och med mindre betungande uppgifter. Följden blir att akutsjukhusen får lära upp ständigt nya syrror för att sedan se dem försvinna ut ur entrén efter några år. Det är lika fatalt för patientsäkerheten som för landstingens ekonomi.

Till och med på Arbetsförmedlingen känns problembilden igen. Den just nu mest akuta arbetsuppgiften - att försöka få flyktingar i arbete - hamnar som regel i knäet på de minst erfarna förmedlarna.

 

Vi har alltså hamnat i ett läge där nybörjarna i allt högre grad axlar samhällets svåraste uppdrag. De som kan söker sig hellre till lugnare och mindre krävande arbetsuppgifter. Det är inget att moralisera över. I stället behöver vi fundera över hur vi hamnade här och vad som går att göra åt saken.

Till att börja med behöver vi erkänna att en hel del positioner har blivit mer utsatta. Vi ser en trygghetspolarisering i samhället där redan otrygga platser blir än mer otrygga och vice versa. Om man kombinerar det med en växande arbetsbelastning är det inte konstigt om socionomer, lärare med flera röstar med fötterna.

Dessutom råder det akut brist på legitimerad personal. Sverige lider av växtvärk och alla sliter och drar i den nyckelpersonal som finns. För en socionom i dag finns ett 40-tal olika yrken att välja mellan. Socialkontoren måste konkurrera med allt från HVB-hem till bemanningsföretag och Migrationsverket om personalen.

Och en rutinerad sjuksköterska kan välja att ge vaccinsprutor på en privat klinik i stället för att springa i sjukhuskorridorer nattetid och därtill tvingas göra det jobb som vårdbiträden tidigare utförde.

 

Våra politiskt ansvariga måste vakna inför denna verklighet. I stället för att plåstra med stafettlösningar behöver man hitta hållbara utvägar. Bättre stöd och introduktion är en del. Mer avlastning så att legitimerad personal slipper ödsla tid på kringsysslor är en annan.

Men vi behöver också börja tänka i termer av "hardship-tillägg". Det måste löna sig att bemanna de mest krävande positionerna inom offentlig sektor. Det ska märkas i lönekuvertet hos polisen som möter stenkastning och socialsekreteraren som drar in försörjningsstödet för en livsstilskriminell.

För med växande arbetsbördor och social oro lär drivkraften att söka sig bort från det jobbiga och otrygga bara öka. Ingen kan säga att vi inte har sett varningstecknen.

 

Läs också: Flykten från välfärden är en samhällsfara

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.