Anna Dahlberg
Då och då kommer den givna invändningen: Varför denna fixering i debatten vid en liten grupp fattiga EU-migranter på mellan 4000 och 6000 individer som uppehåller sig i Sverige? Varför kan inte medierna och de politiska partierna gå vidare till större frågor? Och varför kan inte medel-Svensson hitta andra samtalsämnen att älta? Är det inte rentav något suspekt över detta massiva intresse?
Det är bestickande motfrågor, men jag tror ändå att de missar den stora poängen. Fixeringen vid tiggeriet bottnar i att fenomenet ställer oss inför en rad vägval av principiell natur.
Ett första sådant är hur vi ska se på tiggeriet som sådant. Är det i grunden en nedbrytande verksamhet som i möjligaste mån ska motverkas eller en nödlösning som tjänar ett gott syfte? Svaret på den frågan är helt avgörande för hur man ser på behovet av lagstiftning på området.
Statsvetarprofessor Bo Rothstein exempelvis vill se en kriminalisering av givandet i linje med sexköpslagen. Att tigga är förnedrande och den som ger är därför klandervärd, resonerar Rothstein. I motsatt ringhörna står en annan professor, juristen Mårten Schultz, som nyligen sablade ner förslaget att förbjuda organiserande av tiggeri. Det vore som att kriminalisera organisering av arbetare, slog han fast (SvD 30/4).
I ena fallet är tiggeri allstå att jämställa med prostitution, i det andra med arbete. Är tiggeriet något ont bör i konsekvensens namn någon straffas för det - tiggaren, givaren eller den som eventuellt profiterar på verksamheten. Men om tiggeriet tvärtom är något gott framstår kravet på att någon part i normalfallet ska kriminaliseras som bisarrt. Den som ger gör ju en god gärning liksom den som på olika sätt försöker främja det frivilliga tiggandet.
Att inte ens denna fråga har kunnat besvaras entydigt i debatten säger något om tiggandets svårgreppbara natur.
Men tiggeriet ställer oss även inför andra svåra vägval såsom välfärdsstatens gränser och likabehandlingsprincipen. Ska EU-migranter erbjudas gratis vård, även om de saknar ett europeiskt sjukförsäkringskort? Ska deras barn få gå i svensk skola? Vilka former av tillfälliga boenden är förenliga med kommunallagen?
Sådana frågor brottas lokalpolitiker med över hela landet numera. Det handlar inte bara om att tolka oklara rättslägen, utan om ett djupare ideologiskt ställningstagande: var ska vi dra gränsen för solidariteten med andra länders medborgare?
Nära besläktad är frågan om likabehandling kontra särbehandling. Många av argumenten i debatten bygger på tanken att denna grupp är så utsatt att vi måste göra olika former av undantag. Det kan gälla att stoppa avhysningar från kommunal eller privat mark och därigenom öppna för framväxten av olagliga bosättningar. Andra förslag går ut på att reservera campingplatser eller markområden för just tiggare.
Den kanske mest brännande frågan rör barnen. I Stockholm tillåter man exempelvis inte att barn bor i bilar eller i skogen, eftersom socialtjänstlagen inte gör skillnad på barn och barn. Ytterst hotar socialförvaltningen alltså med ett omhändertagande. Följden har blivit att de som tigger i Stockholm lämnar kvar sina barn i Rumänien medan barnen ofta följer med till andra svenska städer, såsom Göteborg och Uppsala.
Här står alltså principen att lagen måste gälla lika för alla mot ett slags medveten principlöshet i humanismens namn.
Precis så här svår och mångskiktad är tiggeriproblematiken. Därför behöver vi "provprata" och tänka högt. Och därför behövs ett nationellt ledarskap i frågan i stället för dagens politiska abdikation.
Det duger inte att hänvisa till att grundproblemet är fattigdomen och diskrimineringen i Rumänien. Självfallet är det så, men det ger inga svar på hur tiggeriet ska bemötas här och nu ute i svenska kommuner.
Politiker kan inte vara filosofer, utan måste faktiskt sätta ner foten. Det är hög tid att regeringen drar upp en nationell strategi i frågan. Den bör börja med konstaterandet att tiggandet är i grunden destruktivt.
Det räcker med att lyssna till hjälporganisationerna på plats för att drabbas av den insikten: "Vår mycket starka rekommendation är att inte ge pengar till tiggare. Det förvandlar tiggeriet till ett yrke, barnen hemma i Rumänien överges och missar ofta skolan när föräldrarna är borta", säger exempelvis Florin Ivanovici, direktör för Liv och Ljus (SVT 29/4).
Stefan Löfven bör därför rikta en uppmaning till svenska folket om att hellre skänka till hjälporganisationer på plats än att ge pengar i pappmuggen. Det är det bästa sättet att hjälpa eftersom Sverige varken har några boendealternativ att erbjuda eller kan laga en trasig skolgång.
Därtill bör regeringen göra det lättare att avhysa från olagliga bosättningar. Kronofogden och kommunerna måste ha möjligheter att upprätthålla lagen.
Slutligen bör regeringen titta närmare på Moderaternas förslag om att förbjuda organiserande av tiggeri. Det skulle i så fall kunna definieras som att någon ekonomiskt utnyttjar tiggares utsatta situation. Även om brottet blir svårt att bevisa skulle en sådan lag kunna ha ett viktigt signalvärde.
Som alla svåra frågor har även denna hamnat i knäet på en nationell samordnare. I den bästa av världar borgar det för att regeringen till sist presenterar en gedigen plan som blandar skarpa förslag med ett fortsatt starkt engagemang för romernas situation. I den sämsta av världar är samordnaren bara ett sätt att hålla frågan borta från Rosenbad för överskådlig tid.
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.