Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Staten sviker barnen som blir offer för personrånen

Antalet anmälda personrån ökade med 31 procent under 2019, enligt ny statistik från Brottsförebyggande rådet, Brå.Foto: JESPER JAKOBSEN / KVP
När agerar inrikesminister Mikael Damberg (S) mot personrånen mot barn?Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det talas mycket om barnens rättigheter i Sverige. Men när det gäller brottslighet riktas den omsorgen i första hand mot de kriminella - inte barnen som är brottsoffer. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I veckan kom nya siffror från Brottsförebyggande rådet, BRÅ, som bekräftar det som många har haft på känn: Personrånen mot barn ökar kraftigt. I landet som helhet steg antalet anmälda rån mot barn med 31 procent under 2019, men i storstäderna - framför allt Stockholm - är ökningen ännu mer dramatisk.

Rånen är ofta utstuderat hänsynslösa. En större grupp minderåriga omringar ett ensamt barn och hotar sig till mobiltelefon, trådlösa hörlurar, jacka eller bankkort. I en del fall finns även förnedrande våldsinslag med i bilden.

För de drabbade barnen slås ofta hela känslan av trygghet i kras. Ändå är det samhälleliga reaktionen på det stora hela uppgiven. Det talas om att skolan måste bli bättre. Samverkan måste bli bättre. Samhället måste bli bättre på att fånga upp barn på glid. 

Visst tävlar politikerna numera om att kräva skärpta straff - varenda straffsats ska i princip höjas. Men det gäller vuxna förövare. Det är som om idealbrottslingen vore en förhärdad 35-årig buse med en tydlig gängbeteckning på skinnjackan. 

Men så ser inte verkligheten ut. De mest aktiva kriminella i våra storstäder är unga killar i 15-25 årsåldern. Många slår in på brottets bana långt tidigare än så, kanske som springpojkar i 10-12-årsåldern. 

Nya riktlinjer för frihetsberövanden av unga

Här står våra politiker närmast svarslösa. Visserligen har regeringen flaggat för att begränsa straffrabatten för gärningspersoner i åldersspannet 18-20 år, men när det gäller minderåriga förövare har utvecklingen rentav gått åt motsatt håll.

I maj 2017 kom Riksåklagaren med nya riktlinjer för frihetsberövande av unga misstänkta (15-17 år). Med hänvisning till FN:s barnkonvention slog Riksåklagaren fast att barn bara ska frihetsberövas ”som en sista utväg och för kortast möjliga tid”. Den 1 januari i år blev barnkonventionen för övrigt gällande lag i Sverige, utan någon ordentlig konsekvensanalys.

Poliser och åklagare som jag har talat med menar att denna nya praxis har satt tydliga avtryck i verkligheten. Håkan Ekelund är förundersökningsledare i lokalpolisområdet Nordost i Göteborg, och har insyn i alla ungdomsrån som begås i närmiljön:

- Jag har jobbat med ungdomar i många år och det var vanligare med anhållanden före 2017.  Nu tar vi in de misstänkta för polisförhör och ofta släpper vi dem bara sedan. 

Ekelund beskriver det som en trappa. Om gärningspersonen är under 15 år finns ingen möjlighet alls att anhålla och häkta. 15-åringar frihetsberövas i stort sett aldrig längre. 16-åringar kan i vissa fall frihetsberövas medan det är vanligare att 17-åringar anhålls.

Vanligt att föräldrar inte vill att deras barn ska medverka i utredningen

Denna undfallenhet ställer till en rad problem. Till att börja med blir det svårare att utreda personrånen. De misstänkta kan prata ihop sig, förstöra bevis och skrämma upp brottsoffren. Redan i dag har polisen problem med att föräldrar inte vill att deras rånade barn ska medverka i utredningarna. De är helt enkelt för rädda.

Det blir också svårare att bryta en pågående rånvåg. Samhällets skarpa reaktion uteblir och gärningsmännen är fria att leta efter nya rånoffer. Av erfarenhet vet polisen att om de väl lyckas sätta stopp för ett gäng går personrånen i området snabbt ner.

Uppgivenheten sänder dessutom olyckliga signaler till alla brottsoffer. Deras psykiska lidande räknas inte riktigt. Deras rätt till trygghet i vardagen och upprättelse väger lätt jämfört med förövarnas rätt till frihet.

- Man pratar väldigt mycket om barnperspektivet och att vi alltid ska väga in det i allt vi gör. Men man glömmer bort brottsoffren, kan jag tycka. De drabbade barnen tappar sin trygghet och mår ofta väldigt dåligt, säger Håkan Ekelund.

Är det en slump att personrånen mot barn började sticka i väg samtidigt som de nya riktlinjerna från Riksåklagaren trädde i kraft? Det är svårt att inte se ett samband. 

Dagens system för att hantera unga kriminella fungerar inte

Expressens ledarsida har i flera års tid efterlyst ett samlat grepp från regeringen kring hur minderåriga lagöverträdare ska hanteras av rättsväsendet. Det är självklart ingen lätt fråga, eftersom det handlar om barn. Men det är ingen ursäkt för att ducka för verkligheten.

Dagens system fungerar inte. Samhället kan inte acceptera att en generation tonåringar växer upp i storstäderna med en välgrundad rädsla att bli rånade på väg hem från skolan eller till fotbollsträningen. 

Vi kan inte heller acceptera att en pappa körs ihjäl av en 20-åring misstänkt för minst 200 brott. Den sortens extremt brottsaktiva barn och unga måste frihetsberövas i mycket större utsträckning än i dag. 

Dagens uppgivna hållning ligger inte ens i förövarnas intresse. De riskerar att bli utnyttjade av äldre kriminella och hinner avancera för långt i sina brottskarriärer innan någon sätter stopp.

När agerar inrikesminister Mikael Damberg (S)?

Vad som krävs är en total översyn av hur rättsväsendet bemöter unga lagöverträdare 15-17 år. Varken de låsta SiS-hemmen, HVB-placeringarna eller ”LVU i hemmet” fungerar tillfredsställande. Straffrabatterna är för kraftiga och påföljderna för ungdomar är för tandlösa. Att anhålla/häkta unga har blivit för svårt och rättsprocessen tar för lång tid.

Jag har inte det färdiga svaret på hur alternativet ska se ut. Men en utgångspunkt bör vara att staten och Kriminalvården tar ett större ansvar för denna ålderskategori medan socialtjänsten främst bör rikta sina insatser mot yngre och/eller mindre brottsaktiva minderåriga. 

Det finns ingen motsättning mellan skarpare reaktioner på brott och mer förebyggande arbete inom ramen för skola, socialtjänst, fastighetsbolag med flera. Tvärtom skulle socialtjänsten få mer tid och resurser att lägga på yngre barn som far illa.

När agerar inrikesminister Mikael Damberg (S)?

Så många brott anmäldes i Sverige 2019, enligt Brå:

Så många brott anmäldes i Sverige 2019.