Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Staten har lämnat kommunerna i sticket

Eskilstuna är en kluven stad, där mycket går i rätt riktning samtidigt som parallellsamhället har vuxit sig starkt.Foto: Fredrik Sandberg / TT Nyhetsbyrån
Jimmy Jansson, Eskilstunas starke man, har på sistone väckt uppmärksamhet med bland annat tillstånd för att tigga i kommunen.Foto: MELI PETERSSON ELLAFI

Det är provocerande att se hur staten dumpar problem på landets kommuner och sedan tar en springnota.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Jag tar tåget till Eskilstuna för att möta upp det frispråkiga kommunalrådet Jimmy Jansson (S). Han har på senare tid väckt uppmärksamhet genom att införa tillståndsplikt för tiggare i kommunen, föreslå att S ska sätta ett asyltak och kritisera regeringen för otillräckliga budgetsatsningar på välfärden.

- Glappet mellan staten och den verklighet som vi ute i kommunerna lever i har blivit monumentalt, säger han, och vittnar om en djup oro i kommun-Sverige när de dystra boksluten nu ramlar in.

I Eskilstuna har kostnaderna för det växande antalet äldre inte kickat in än. Det som skjuter i väg är i stället kostnaderna för försörjningsstöd och placeringar av barn som far illa. Samtidigt viker antalet arbetade timmar. På papperet är Eskilstuna en kommun som är ”nollad” i fördelningen av nyanlända; likväl har det flyttat in uppemot 1 000 nyanlända per år genom självbosättning. 

Jimmy Jansson: Cyniskt att nyanlända ska skyfflas runt

- Det måste vara den sämsta tajmingen i världshistorien att avveckla Arbetsförmedlingen nu. Allt har hamnat i limbo. Tvärtom skulle vi behöva 100 000 statliga beredskapsjobb, säger Jimmy Jansson.

Men Eskilstuna tänker inte sitta still i båten. Kommunen har redan beslutat att blockera personer med försörjningsstöd från att bosätta sig i tre utsatta områden. Nu planerar man nästa steg - ett tak för hyreskostnaden som kommunen betalar. Eftersom det inte finns några lediga lägenheter med låg hyra blir det svårt för nyanlända att bosätta sig i kommunen framöver och en del kommer troligen att tvingas lämna stan.

- Vi har hamnat i en situation där nyanlända kommer att skyfflas runt mellan kommunerna. Det är så cyniskt för det är ju människor vi talar om. Men vi blir tvungna på grund av EBO-lagen, säger Jimmy Jansson.

Han påminner om att socialbidraget aldrig var tänkt som en permanent försörjningskälla för tusentals arbetslösa i kommunen utan som ett yttersta skyddsnät för enstaka individer som trillar genom systemet. Eftersom migrationspolitiken är statlig kanske det är dags att staten tar över även försörjningsstödet? säger han retoriskt.

Staten har god ekonomi medan kommunerna pressas alltmer

Staten och kommunerna lever alltmer i skilda världar. Staten har gott om pengar och sänker skatten med mångmiljardbelopp i budget efter budget. I kommun-Sverige däremot blir siffrorna allt rödare. Redan i år riskerar ett 90-tal kommuner och sju regioner ett underskott i budgeten. Nästa år planerar fyra av fem kommuner att skära ner i verksamheterna. År 2023 kommer det att saknas hela 43 miljarder kronor på grund av den historiskt tuffa demografiska utmaningen.

Ändå kom inga nya pengar att tala om i höstbudgeten utöver de som tidigare hade aviserats.

När rikspolitiken väl satsar på välfärden gör man det ofta på märkliga sätt. Nya bidrag uppfinns till varje budget samtidigt som gamla stryks i tysthet. I höstbudgeten drog man exempelvis in 400 miljoner för kvinnors hälsa och 130 miljoner till kvinnor i socioekonomiskt utsatta områden. Men om de satsningarna inte längre behövs - varför införde man dem ens? Ryckigheten och bristen på långsiktighet är uppseendeväckande.

Många bidrag bygger dessutom på att kommunerna är med och skjuter till pengar. Den stora satsningen på ökad likvärdighet i skolan är villkorad med att kommunerna inte genomför några besparingar på skolan. Effekten har blivit att många kommuner tvingas betala tillbaka bidraget eller struntar i att söka det. 

Återstår att spara på gamla mormor

I praktiken har staten alltså infört ett förbud mot effektiviseringar inom skolan, trots att kostnaden per elev har ökat med 20 procent i fasta priser sedan år 2000. Genom att fridlysa skolan pekar staten indirekt ut äldre som den stora besparingsposten framöver. 

Skola och äldreomsorg är nämligen de stora kostnadsposterna i en kommunal budget. Mycket annan verksamhet är lagbunden, såsom LSS och socialtjänsten. Återstår att spara på gamla mormor.

Staten motarbetar inte bara effektiviseringar, utan vältrar över nya kostnader på kommunerna. Rättsväsendet ska vara en statlig angelägenhet, men när polisen inte klarar att upprätthålla lag och ordning får kommunerna träda in och anställa ordningsvakter. 

Samma sak med arbetsmarknadspolitiken. Kommunerna har numera 5 300 anställda för att arbeta med jobbinsatser. Och det var före den stora genomklappningen på Arbetsförmedlingen i spåren av M/KD-budgeten och den planerade avvecklingen. Ovanpå detta kommer statens springnota för migrationspolitiken och LSS (lagen för stöd och service till vissa funktionshindrade). 

Relationen liknar ett havererat äktenskap

I rättvisans namn ska sägas att det skickas en del fakturor även i motsatt riktning. Läkarnas frikostighet med sjukskrivningar har rimligen en koppling till att det är staten som betalar. Och om det stora experimentet med Arbetsförmedlingen slutar med att kommunerna får ta över ansvaret kan man lita på att de kommer att maximera möjligheterna att flytta över människor från socialbidrag till olika statliga jobbinsatser.

Det börjar bli dags att ta ett helhetsgrepp om den osunda relationen mellan stat och kommuner, och se över ansvarsfördelningen. Just nu liknar det mest ett havererat äktenskap, där kommunerna får sköta disken.