Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Staten är inte hjälten och kommunerna bovar

Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch har länge fört fram kravet på att staten ska ta över hälso- och sjukvården.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Nyligen tillsattes en utredning om att förstatliga skolan.
Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN
Liberalernas Nyamko Sabuni vill se ett förstatligande av skolan.
Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN

Ropen på att staten ska ta över allt från vården och skolan till omsorgen skallar allt högre. Men staten är knappast en garant för kvalitet. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Jag minns en viskning från en välkänd alliansminister, som fångade saken väl. Vi stod i kulisserna till Agendas tv-studio och inväntade vår tur när en debatt rasade om hur usla kommunerna var på att sköta välfärden. 

Då log ministern menande och viskade ironiskt: ”Ja, för tänk så duktig staten är på att driva sina verksamheter. Se bara på hur väl Arbetsförmedlingen, Kriminalvården, Försäkringskassan och Försvarsmakten sköts.” 

Det är en central iakttagelse. För vilka verksamheter i statlig regi är det egentligen som har så stark lyskraft? Det är knappast de nyss nämnda myndigheterna eller för den delen SiS-hemmen – Statens institutionsstyrelse – för att nämna en vårdform som redan ligger i statens händer.

På sistone har kraven på förstatliganden avlöst varandra. Strax före jul tillsatte regeringen en utredning om hur ett förstatligande av skolan ska gå till. Riksdagen har samtidigt krävt en utredning om att låta staten ta över hela den personliga assistansen.

Kristdemokraterna har sedan länge krävt att vården ska förstatligas och i spåren av Coronakommissionens första rapport ifrågasätts kommunernas förmåga att sköta äldreomsorgen. Även på debatt- och ledarsidor har ropen på förstatligande hörts allt oftare på senare tid. På Dagens Nyheters ledarsida kräver man rentav att kommunalskatten ska vara samma över hela landet.

Statens kassakista är välfylld medan kommunerna går mot allt tuffare tider. Det skapar förväntningar hos olika grupper om alltifrån högre löner till mer generösare villkor om bara staten tar över som huvudman.

Frågan är vad som ligger bakom denna politiska trend. Ett givet skäl är att Sveriges nuvarande förvaltningsmodell inte är rustad för att hantera kriser. Vårens testkaos är bara ett exempel på hur coronahanteringen har sinkats av en oklar ansvarsfördelning. Men att staten behöver ha betydligt starkare muskler i kris är inte nödvändigtvis samma sak som att staten är bäst lämpad att sköta den dagliga driften av stora offentliga verksamheter.

Ett annat skäl är att vård, skola och omsorg som regel ligger i topp på väljarnas listor över de viktigaste politiska sakfrågorna. När det uppdagas problem inom dessa verksamheter vill såväl regeringen som riksdagspartierna visa att de är kapabla att lösa dem. Resultatet har blivit hundratals öronmärkta statsbidrag, ständigt nya regleringar och i sista hand krav på att förstatliga verksamheterna helt och hållet.

Ytterligare ett skäl är växande skillnader mellan olika delar av landet. Och sist men inte minst: Statens kassakista är välfylld medan kommunerna går mot allt tuffare tider. Det skapar förväntningar hos olika grupper om alltifrån högre löner till mer generösare villkor om bara staten tar över som huvudman.

Så låt oss börja i den änden. Är staten mer rundhänt med pengarna än kommunerna och regionerna? Svaret är nog både ja och nej. Det räcker med att titta på kostnadsutvecklingen inom assistansersättningen, sjukförsäkringen eller migrationen under vissa perioder för att se att staten lätt kan tappa kontrollen över miljardrullningen på ett sätt som kommunerna aldrig skulle tillåta sig. 

Men tittar man i stället på löneutvecklingen verkar det på senare år tvärtom ha gynnat eftertraktade yrkeskategorier att ha kommuner och regioner som arbetsgivare. Sjuksköterskorna har exempelvis kunnat höja sina löner rejält genom att byta arbetsgivare när villkoren inte duger. Lärarna hade ett lönelyft motsvarande 25 procent mellan 2010-2016 (låt vara delvis som ett resultat av statliga lönetillägg). 

Bristen på personal i kombination med konkurrens har lyft lönerna med marknadskrafternas hjälp. Det kan jämföras med polisen, som har staten som arbetsgivare. Där har man fått invänta statliga tillskott för att se verklig skillnad i lönekuvertet.

Det ger också en föraning om hur svårt det skulle vara att vrida klockan tillbaka. I Stockholms län tjänar en grundskolelärare i genomsnitt 41 045 kronor i månaden. I Gävleborgs län ligger motsvarande snittlön på 34 333 kronor. Hur ska staten som huvudman för skolan kunna hantera så stora skillnader i lönelägen?

Inom den basala välfärden är närhetsprincipen tvärtom ofta en fördel. Det är lättare att lyssna in medborgarnas önskemål, anpassa verksamheten efter lokala förhållanden och att få insyn.

Det betyder inte att allt är bra som det är. I grunden är det välkommet med en debatt om hur Sverige bäst ska organiseras. Men utgångspunkten bör vara att rätt sak ska skötas på rätt nivå snarare än att staten är bäst lämpad att ta över det mesta.

Breda välfärdsverksamheter som vårdcentraler, förskolor och grundskolor liksom äldreomsorgen är för omfattande för att helt lämnas över i statens händer. Som Gunnar Wetterberg har påtalat på denna ledarsida skulle det krävas enorma kolosser med hundratusentals anställda inom dessa sektorer.

Inom den basala välfärden är närhetsprincipen tvärtom ofta en fördel. Det är lättare att lyssna in medborgarnas önskemål, anpassa verksamheten efter lokala förhållanden och att få insyn. Erfarenheten av statliga aktörer såsom Arbetsförmedlingen är att den lokala närvaron snarare läggs ner än byggs ut.

Men ju mer kvalificerad verksamheten är desto större blir behovet av specialisering, kompetens och likvärdighet. Skolan behöver därför ha ett ökat statligt inslag – exempelvis genom statliga övningsskolor för lärare och en statlig närvaro ute i landet motsvarande de gamla länsskolnämnderna. 

Det finns också goda skäl att låta åtminstone universitetssjukhusen övergå till staten. I dag finns det en onödig rundgång av pengar kring dessa när statliga forskningsanslag ska blandas med regionala skattemedel. Högspecialiserad vård, som exempelvis barnhjärtkirurgi, bör koncentreras till vissa ställen i stället för att bli föremål för regionala dragkamper.

Primärvården kan enligt samma logik flyttas över på kommunerna. Det skulle förenkla omvårdnaden av de äldre, som ändå står för en stor del av vårdbehovet.

Betyder det att vi kan lägga ner regionerna? Behovet av att sköta vissa sysslor regionalt kommer att finnas kvar, exempelvis kollektivtrafiken. Många kommuner är dessutom för små för att klara sitt uppdrag på egen hand, däribland räddningstjänst och gymnasium. Men det går att fundera på om dagens direktvalda regioner skulle kunna ersättas av kommunförbund över landet.

Att tänka stort är bra. Men att tro att staten är lösningen på alla problem är att göra det för lätt för sig.