Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Ställ in valrörelsen - vi har inte råd med stolligheterna

Beslutet att sparka Försäkringskassans generaldirektör är inte bara upprörande, utan riskerar att stå skattebetalarna dyrt. Foto: FREDRIK SANDBERG / TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN

Glöm vårbudgeten. Det som verkligen betyder något är regeringens vettlösa beslut att göra rent hus på Försäkringskassan. Den regering som tappar kontrollen över sjuktalen och assistansen kommer inte att ha några pengar över till vallöften. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Det finns mycket att säga om Magdalena Anderssons snart fyra år på finansdepartementet. En förlorad mandatperiod för strukturreformer, är ett sätt att beskriva saken. Men det går inte att komma ifrån att hon har fått kontroll över flera galopperande utgiftsposter.

Migrationskostnaderna är ett sådant område. En annan post är statens utgifter för den personliga assistansen. En tredje är sjuktalen. 

Det är lätt att glömma hur det såg ut för bara två år sedan. Sjukskrivningarna hade då ökat med 80 procent sedan år 2010 och kostnaderna för sjukpenning och rehabilitering hade fördubblats från 21 miljarder kronor till 40 miljarder kronor. Det talades om en tickande utgiftsbomb. I sitt budgetunderlag till regeringen varnade Försäkringskassan för att kostnaderna skulle fortsätta uppåt och närma sig 50 miljarder kronor år 2020.

Men bomben briserade aldrig. Mot alla odds vände sjukfrånvaron i stället nedåt för ett år sedan. Det är en remarkabel scenförändring, som av någon anledning har hamnat i medieskugga. I bakgrunden kan man ana siluetten av en stark finansminister.

Den nya signalpolitiken lär kosta mångmiljardbelopp

Nu offras allt detta i ett desperat försök att vända Socialdemokraternas dalande opinionssiffror inför valet. Inom loppet av en dryg vecka har Försäkringskassans generaldirektör, Ann-Marie Begler, fått sparken och sparkravet tagits bort från den så kallade LSS-utredningen. 

Avskedandet av Begler är inte bara ett uttryck för ett skandalöst maktmissbruk, utan lär bli kostsamt. Hur mycket pengar den nya signalpolitiken kommer att kosta är svårt att sia om, men det rör sig sannolikt om mångmiljardbelopp.

Mönstret känns igen från förra mandatperioden. Alliansregeringen förlorade sin majoritet i valet 2010 på grund av kritiken mot sjukförsäkringsreformen. Inför valet 2014 åsåg därför socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) hur sjukfrånvaron återigen ökade snabbt utan att gripa in.

Om det är något som partierna tycks ha lärt sig är det att aldrig låta en valrörelse handla om sjukfrånvaron eller om att återinföra fastighetsskatten. 

Vårbudgetens satsningar är bara kaffepengar

På söndagskvällen möts partiledarna i en debatt i SVT:s Agenda. Bakgrunden är att regeringen nu har lagt sin vårändringsbudget och oppositionen har svarat med sina skuggbudgetar. Men de 2,6 miljarder som de rödgröna satsar i sin budget är kaffepengar i sammanhanget.

Det stora som sker denna vår är det som händer vid sidan av spelplanen, såsom en möjlig chockhöjning av den svenska EU-avgiften och besluten kring Försäkringskassan. Det är där den verkliga dramatiken utspelar sig.

Att ändra direktiven till en utredning kan framstå som en bagatell. Då har man inte förstått vilka belopp som hanteras inom LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Ofta talar man bara om de statliga kostnaderna för personlig assistans på runt 24 miljarder kronor. Men till denna siffra ska läggas över tio miljarder kronor, som kommunerna står för.

Totalt kostar LSS runt 75 miljarder kronor om året. För att få en uppfattning om hur mycket pengar det är kan man jämföra med polisens budget på runt 25 miljarder kronor. Inget annat land har ett så högt kostnadsläge. De övriga nordiska länderna, som också erbjuder personlig assistans, har märkbart lägre kostnader medan snittet i EU ligger på ungefär en halv procent av BNP.

Med tanke på den explosiva kostnadsutvecklingen sedan reformen infördes 1994 och återkommande avslöjanden om assistansbedrägerier borde det vara självklart att en utredare också tittar på möjligheter till besparingar. Alternativet är att låta kostnaderna fortsätta dra iväg och tränga undan andra behov.

Även rimliga sparkrav kastas nu i papperskorgen

Debatten om den personliga assistansen har gått i baklås på grund av ett antal domar som har förvägrat människor med mycket stora behov rätten till statlig assistans. Många har berörts av skakande reportage om hur samhällets allra sköraste barn hamnar i kläm.

I själva verket illustrerar dessa fall problemen med dagens lagstiftning. Det är oklart vem som har ansvaret för individer med livshotande tillstånd - staten? landstingen? kommunerna? Och det är inte behoven som styr vem som får mest hjälp, utan domstolarnas tolkningar av en luddig lagstiftning.

Det är exempelvis inte definierat vad lagens krav på "goda levnadsvillkor" och "att leva som andra" betyder. Det ger juristerna vid de privata bolagen möjligheter att processa i domstol om fler assistanstimmar. I det läckta utkast till besparingar som kom från utredningen talades det om att begränsa antalet assistanstimmar för övriga behov - såsom träning och fritidsintressen - till 15 timmar per vecka. Det är den sortens besparingsförslag som nu ska kastas i papperskorgen.

I ett läge där äldreomsorgen ständigt nagelfars i jakten på kostnadseffektiviseringar är det närmast stötande att en annan form av omsorg ska vara helt undantagen från alla ansatser till besparingar. 

Valrörelsen riskerar att bli dyr för skattebetalarna

Men i valtider väger sådana invändningar lätt. Samma regering som nyss krävde att Försäkringskassan "ska bryta timutvecklingen" inom assistansen har nu både kickat generaldirektören och förbjudit utredaren att komma med mer genomtänkta besparingsförslag. 

Valrörelsen riskerar att bli en dyr historia för skattebetalarna. Partierna lever uppenbarligen i övertygelsen att det är så här väljarna vill ha det. En duglig generaldirektör dumpas för att underlätta valspurten. Sjuktalen och assistansen styrs med fotpedalen beroende på var i mandatperioden Sverige befinner sig. Ju närmare valdagen vi kommer desto mer ansvarslöst gäller det att uppträda.

Låt oss hoppas att väljarna ser igenom den sortens valtaktik. 

 

Läs också: Strandhäll sparkar henne för att hon gjort sitt jobb 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!