Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Småpartiernas dominans snedvrider politiken

Annie Lööf, partiledare för Centerpartiet. Foto: (C) PELLE T NILSSON / (C) PELLE T NILSSON/STELLA PICTURES
Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin. Foto: TT NYHETSBYRÅN

Majoritetens uppfattning i centrala frågor som invandring och tiggeri får aldrig fullt genomslag i politiken.

Småpartiernas dominans skapar ett demokratiskt legitimitetsproblem.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I veckan presenterade SOM-institutet sin årliga undersökning av svenskarnas åsikter om politik, myndigheter och medier. För tredje året i rad rankar svenska folket invandring/integration som den viktigaste samhällsfrågan.

Mer än hälften - 53 procent - tycker att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. Bara 23 procent tycker att det är ett dåligt förslag. Siffrorna bekräftas i en färsk undersökning från DN/Ipsos som har en mer öppen frågeställning: "Bör Sverige ta emot fler eller färre flyktingar?" 

Andelen som vill ha en mer generös politik uppgår till 12 procent medan gruppen som vill ta emot färre flyktingar uppgår till 60 procent, varav flertalet vill strama åt mottagandet betydligt.

Resultaten har beskrivits som en dramatisk förändring av den svenska opinionen. Det är sant om man jämför med stämningsläget för tre år sedan. Det finns ett före och ett efter hösten 2015. 

Men det är också sant att andelen som vill ta emot färre flyktingar har varit större ända sedan mätningarna startade år 1990. Det har aldrig funnits något brett stöd i väljarkåren för den migrationspolitik som Sverige har bedrivit de senaste decennierna.

Inställning till flyktingmottagning 1990-2017. Källa: SOM-institutet

Politikerna har valt att låta Sverige bli västvärldens ledande mottagarland för asylsökande, sett till befolkningsmängd, utan något folkligt mandat.

Det finns säkert flera förklaringar till detta, men ett uppenbart skäl är blockpolitikens dynamik med S och M som motpoler. Den har gett småpartier på båda sidor ett oproportionerligt stort inflytande över migrationspolitiken. 

Under alliansregeringens tid kvästes moderata invändningar av C, L och KD med understöd från MP. Nu är det i stället Miljöpartiet som har ställt ultimatum om de ensamkommande och krokat arm med Annie Lööf (C).

Visst kan man invända att det minsann var Moderaterna som höll "öppna era hjärtan"-talet och Socialdemokraterna som drev igenom den historiska omläggningen av flyktingpolitiken hösten 2015. Reinfeldt och Löfven har knappast varit några nickedockor.

Men det ändrar inte det faktum att småpartierna har lämnat avgörande avtryck i migrationspolitiken.

S spottar ur sig förslag efter "proppstoppet"

USA var exempelvis tvunget att hota med att kasta ut Sverige ur det viseringsfria "Visa Waiver/ESTA"-programmet för att MP till sist skulle gå med på att åtgärda missbruket med svenska pass. Och det är först nu - efter propositionsstoppet i slutet av mars - som Socialdemokraterna spottar ur sig förslag på invandrings-/integrationsområdet.

Man kan också fråga sig vilken demokratisk legitimitet som veckans uppgörelse om att 9 000 unga vuxna utan asylskäl ska få stanna i Sverige har. Lagrådet har sågat förslaget och i praktiken vilar det på två småpartiers - Miljöpartiets och Centerpartiets - engagemang.

Vill man spetsa till det kan man säga att det inte spelar någon roll vilket parti svenska väljare röstar på; resultatet blir ändå att MP och/eller C sätter sin prägel på migrationspolitiken. En röst på S är en röst på MP. En röst på M är en röst på C. En röst på SD är en röst på ett parti som ingen vill befatta sig med.

En järntriangel i svensk politik mellan S, M och SD

Denna låsning är problematisk på flera sätt. S, M och SD samlar tillsammans närmare 70 procent av väljarna. Utan att förminska skillnaderna mellan partierna har de ändå en betydande samsyn i frågor längs den nya så kallade GAL-TAN-skalan. 

Alla tre vill ha en reglerad och mer eller mindre stram invandring. Alla tre vill stoppa tiggeriet och införa hårdare tag mot kriminella. Denna järntriangel i svensk politik - om man så vill - har dessutom opinionen med sig i dessa frågor.

Ändå är den politiskt irrelevant i dagsläget, eftersom S och M har utnämnt varandra till huvudmotståndare och SD på goda grunder betraktas som opålitligt och historiskt belastat. 

Det skapar ett demokratiskt tomrum som är djupt bekymmersamt. I flera av väljarnas viktigaste frågor finns majoriteter som aldrig får politiskt genomslag. Eller om man vänder på saken: den politik som har bedrivits på vissa områden har inte haft stöd hos befolkningen. 

Bristen på folkligt mandat försvårar integrationen

Det försvårar den historiska uppgift som Sverige har framför sig när det gäller att integrera alla de hundratusentals människor som har kommit hit de senaste åren och att vända utvecklingen i de socialt utsatta områdena.

Om det senaste decenniets exceptionella flyktingmottagande hade vilat på ett starkt folkligt mandat skulle verktygslådan ha varit betydligt mer välfylld. Det hade varit en självklarhet att satsa mångmiljardbelopp på att bygga bostäder åt nyanlända, reformera hyresmarknaden och att öppna arbetsmarknaden för låglönejobb.

Lika givet hade det varit att låta de bästa lärarna ta sig an eleverna med störst behov liksom att bussa elever från utanförskapsområden till skolor i mer privilegierade områden.

Fördelningen av nyanlända hade inte heller varit något problem. Antingen hade man kommit överens om ett allomfattande kvotsystem som i de flesta andra länder eller så hade kommunerna stått med famnen öppen. 

Nu är verkligheten en annan. Alla politiker pratar om behovet om integration, men det betyder numera oftast att nyanlända ska lära sig språket och svenska värderingar - inte att boende- och skolsegregationen ska brytas.

Utanförskapsområdena kan ses som en installation av denna dubbelhet. Välkomna till Sverige - men inte till den reguljära arbetsmarknaden, bostadsmarknaden eller skolmarknaden.

En S-M-regering vore ett utmärkt alternativ

Inför höstens val är det viktigt att dra lärdomar av detta demokratiska legitimitetsproblem. Det finns ingen naturlag som säger att höger-vänsterskalan måste definiera den politiska spelplanen för all framtid. Det finns heller ingen naturlag som säger att småpartierna måste ges en så dominerande ställning.

En S-M-regering vore ett utmärkt alternativ under nästa mandatperiod, men även en renodlad S- eller M-regering skulle kunna bryta upp låsningar i viktiga frågor.

En vanlig invändning mot en S-M-regering är att den skulle hota demokratin. Den givna motfrågan lyder: Är det verkligen rimligt att låta småpartier, som tillsammans företräder högst en tredjedel av väljarkåren, dirigera centrala politikområden i decennier?

 

 

Läs också: Moderaterna har rätt om flyktingpolitiken 

En S-M-regering vore bra för Sverige