Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Slutbetyget för Löfvens regering blir en tvåa

Den rödgröna regeringen i oktober 2014 - före alla kriser och ministeravhopp. S och MP blev inget lyckat äktenskap, skriver Anna Dahlberg. Foto: YLWA YNGVESSON

Den rödgröna regeringen är snart historia. Slutbetyget kan inte bli högre än en tvåa. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

På kort tid har tre statssekretare lämnat regeringen - Lövins, Shekarabis och Lindes högra händer. Strömhoppen är ett tecken på att även regeringen inser att loppet är kört så här tre månader före valdagen. Den sittande regeringen kommer att röstas bort från makten.

Det har blivit dags att summera den gångna mandatperioden och avge ett slutbetyg.

En första iakttagelse är att de rödgröna äntrade Rosenbad med en helt avig dagordning. Socialdemokraterna hade bedrivit en valrörelse med jobben i centrum och löften om traineejobb och EU:s lägsta arbetslöshet. Man ansåg sig varken behöva migrations-, integrations- eller EU-ministrar, eftersom sådana frågor inte krävde något särskilt fokus.

Verkligheten ville annorlunda. Den så kallade massarbetslösheten bland ungdomar blev snabbt en icke-fråga. I stället kastades den historiskt svaga minoritetsregeringen mellan kriser av ett helt annat slag: I december 2014 röstades budgeten ned och extraval hotade, men avvärjdes i sista stund av Decemberöverenskommelsen.

Därefter följde Saudikrisen, flyktingkrisen, MP-krisen och IT-skandalen på Transportstyrelsen. Det har varit en sällsynt dramatisk mandatperiod med många tvära kast.

Gråsossarna gjorde comeback

Till Stefan Löfvens försvar ska sägas att han har lyckats rida ut alla dessa stormar, inte sällan med ett visst mått av slughet. Hotet om extraval fick allianspartierna att lägga sig på rygg. I samma anda lyckades han desarmera IT-skandalen genom att behålla sin försvarsminister och så split inom borgerligheten.

Den 24 november 2015 drog Löfven i nödbromsen och genomförde en historisk omläggning av svensk migrationspolitik. Även i samband med terrordådet på Drottninggatan visade han prov på ledarskap.

Ett sätt att beskriva mandatperioden är "gråsossarnas revansch". De röda fanorna har halats till förmån för den grå pragmatismen. Socialdemokraterna har blivit ett parti som talar om ordning och reda, krav och plikt. 

Det är inte bara migrationspolitiken som har lagts om, utan även kriminalpolitiken. Regeringen har sent om sider börjat betala av den springnota som alliansregeringen lämnade efter sig på nattväktarstatens domäner.

I Peter Hultqvist har vi haft en utmärkt försvarsminister som har fört Sverige närmare USA än någonsin tidigare. En väv av bilaterala samarbeten har knutits som har minskat utsattheten i vårt geografiska läge.

Utrikespolitiskt har Löfvens lågmälda stil öppnat dörrar till såväl Merkel och May som Modi och Trump. 

Och trots vidlyftiga vallöften om sjukförsäkringen har finansminister Magdalena Andersson skaffat sig kontroll över de skenande utgifterna hos Försäkringskassan.

Regeringens kriser är självförvållade

Gråsossarnas återkomst är det bästa som har hänt under den gångna mandatperioden. Problemet är att viktig tid hann gå förlorad och att genomslaget därefter har varit otillräckligt.

Många av de kriser som har präglat mandatperioden är självförvållade. Regeringen borde ha lagt om migrationspolitiken långt tidigare. Men inom regeringen fanns ingen krisinsikt i dessa frågor. Först när USA hotade att kasta ut Sverige ur Visa Waiver-systemet tog man exempelvis tag i missbruket av svenska pass. 

Att Stefan Löfven släppte in Mehmet Kaplan i regeringen är ännu ett exempel på fallerande omdöme och säkerhetstänk. Där kom Löfven lindrigt undan; den mediala granskningen gjorde halt så fort Kaplan lämnade regeringen. 

Ett annat tecken på regeringens lättsinne är att frågan om våldsbejakande islamism först hamnade i kulturminister Alice Bah Kuhnkes (MP) knä. I veckan klandrades dessutom regeringen av KU för sin passivitet när hemliga identiteter röjdes av Transportstyrelsen.

Det yrvakna agerandet går igen på fler områden. Varför dröjde det exempelvis så länge innan regeringen identifierade behovet av mer resurser och en ny ledning inom polisen?

De rödgröna behärskar inte det politiska hantverket

Den gemensamma nämnaren är bristen på strategiskt tänkande. Den rödgröna regeringen har seglat fram på en högkonjunktur. Den har fungerat lite som ett självspelande piano: Se, arbetslösheten sjunker!  Byggandet ökar!

Reformtakten däremot har varit påfallande låg. Det har varit fyra förlorade år för bostadspolitiken och skattepolitiken. Det enda område där regeringen har bedrivit strukturpolitik är faktiskt klimatet. Reformer som flygskatten och bränslebytet har potential att göra verklig skillnad.

Än mer bekymrande är vad man skulle kunna kalla det politiska hantverkets förfall. Regeringen lagförslag har gång på gång fått svidande kritik från Lagrådet. I flera fall har det rört symbollagar såsom FN:s barnkonvention och samtyckeslagen som regeringen genomför utan att ha analyserat konsekvenserna. 

Droppen som fick bägaren att rinna över hos Lagrådet var den så kallade gymnasieamnestin för ensamkommande. Sågningen av lagförslaget har närmast blivit legendarisk: "Gränsen har nåtts för vad som är acceptabelt".

S och MP blev inget lyckat äktenskap

Det finns en röd tråd mellan dessa hafsverk och ministrarnas knytblusmanifestation nyligen. Det visar på en bristande förståelse för ämbetet och hur regeringsmakt utövas. Det är aktivismens och känslans triumf.

Ibland har det inte ens varit idealism som ligger bakom, utan krassa maktkalkyler. Försäkringskassans dugliga generaldirektör Ann-Marie Begler sparkades utan förvarning i vad som framstår som en politisk manöver för att vända Socialdemokraternas opinionssiffror. 

Det ljusskygga spelet kring Sveriges FN-kampanj är ett annat exempel på maktens arrogans. UD under Margot Wallström har både försökt gömma undan utvärderingen och ändra i texten. 

Slutbetyget för den rödgröna regeringen under Löfven kan därför inte bli högre än en tvåa. Regeringen kom oförberedd till Rosenbad och har lamslagits av interna spänningar. 

S och MP blev inget lyckat äktenskap. Under våren har regeringen i praktiken upphört att existera när partierna oblygt har lanserat egna förslag för att sedan hamna i öppen klinch.

Om gråsossarna vill tillbaka till Rosenbad bör de leta efter ett annat sällskap.

 

 Läs också: Migrationsfrågan är mer än cynisk valtaktik 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!