Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Sluta plottra i skolpolitiken

Haveri i skolbänken. Skolutspelen duggar tätt men inget av partierna tar ett samlat grepp kring skolfrågan.<br>Foto: Colourbox

VISBY. Om snabba utspel kunde rädda den svenska skolan skulle problemet vara löst vid det här laget.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Det går knappt en dag numera utan en ny fräsig idé om hur skolans dystra resultat ska vändas. Debattartiklarna och presskonferenserna avlöser varandra. Oftast flankeras politikerna av någon eller båda ordförandena för lärarfacken.

Det blir mer trovärdigt så, verkar man resonera. Att det också kan finnas intressekonflikter mellan politiker och fack tycks båda sidor sorglöst ha glömt bort.

I går var ännu en dag i utspelsfabriken. Miljöpartiets Gustav Fridolin bjöd in till presskonferens i en nedsliten Visbyskola och fick draghjälp av såväl lärare som fackledare. Arbetsmiljön i skolan har blivit så dålig att det är dags att införa ett klassrumslyft, menade Fridolin, där staten står för en fjärdedel av kostnaden.

Efter lärarlyftet och matematiklyftet har turen alltså kommit till klassrumslyftet. Det enda som saknas i den svenska skolan är resultatlyftet.

 

Fridolin har förstås rätt i att miljön är bedrövlig i många svenska skolor. Men är det verkligen ännu en särlösning som är svaret på det problemet?

Nästan alla förslag som läggs på skolans område just nu syftar till att öka det statliga inflytandet. Det är inte så konstigt med tanke på den extrema decentraliseringen av svensk skola i början på 90-talet i samband med kommunaliseringen och friskolereformen.

Men i stället för att ta ett samlat grepp kring huvudmannafrågan och utreda ett förstatligande av skolan, improviserar man fram den ena särlösningen efter den andra.

Ett lyft här, lite stimulanspengar där och så några nya lagar på det. Logiken är inte glasklar: kommunerna och friskolorna sköter inte sitt jobb, men det är kommunerna och riskkapitalisterna som är bäst skickade att sköta skolan.

Den andra trenden bland skolutspelen är att krydda anrättningen med det egna partiets hjärtefrågor. Den dåliga luften passar ju fint in i MP:s miljöprofil. Kristdemokraterna kräver en nationell kanon med klassiker som alla elever ska läsa. Tänk: tidlösa värden, tradition och historia.

 

Centerpartiet har redan fått igenom sin idé om entreprenörskap i den nya läroplanen och Moderaterna laddar som bäst för att foga arbetslinjen till sin skolpolitik genom att knyta skolan närmare arbetsmarknaden.

Allt detta bidrar till en trivialisering av skolpolitiken. I stället för en osentimental rannsakan av vad som har gått fel i svensk skola har vi fått en Kiviks marknad av utspel, trianguleringar och allianser.

Det duger inte. Vad skolan behöver är inte en bombmatta med delförslag, utan ett samlat grepp som tar fasta på skolans två huvudutmaningar: lärarkrisen och den bristande likvärdigheten.

Det är där de akuta problemen finns. Framgångsrika skolnationer har välavlönade och självständiga lärare och det spelar ingen större roll vilken skola en elev hamnar i eftersom alla skolor är i stort sett lika bra.

 

Det svenska läraryrket däremot har devalverats till ett lågavlönat slitgöra samtidigt som skillnaden mellan olika skolor har fördubblats.

Då går det inte att börja analysen med att fridlysa kommunaliseringen och friskolereformen och förklara att lärarlönerna är en fråga för arbetsmarknadens parter.

Jag har krävt det många gånger förut, men det förtjänar att upprepas: Tillsätt en expertkommission för att utreda det svenska skolhaveriet.