Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Sluta blunda för migrationsutmaningarna

Sverige håller på att skapa ett parallellsamhälle, där nyanlända försöker hitta vägar runt en stängd bostads- och arbetsmarknad. Det är inte hållbart i längden.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

På tisdag lämnar Migrationsverket sin nya prognos över antalet asylsökande till Sverige. För innevarande år verkar man ha träffat rätt efter uppjusteringen i somras, på en nivå kring 83 000-85 000 asylsökande. För nästa år däremot kommer verket att skriva upp prognosen ytterligare. Den tidigare uppskattningen på 64 000-94 000 asylsökande är inte längre aktuell. Nu väntar en uppskrivning i båda ändar.

Det kommer att ställa mycket stora krav på ett mottagande som redan i dag i avgörande delar har havererat.

Antalet kommunplatser ökar inte till närmelsevis lika mycket som behovet. Tidigare har det lett till att den så kallade proppen växer, det vill säga människor som har beviljats permanent uppehållstillstånd men sitter fast på flyktingboenden i väntan på en kommunplats.

Men sedan en tid tillbaka ligger den stabilt på en nivå kring 11 000 personer, trots ett historiskt högt flyktingmottagande. Skälet är att människor har börjat ta saken i egna händer. Man köper helt enkelt en adress i en kommun så att livet i Sverige kan börja på riktigt.

Det för givetvis en del gott med sig. Människor bryter sin passivitet och flyttar dit ekonomin växer i storstäderna. För den enskilde fördubblas dessutom inkomsten när asylersättningen byts mot etableringsersättning.

Men det finns också uppenbara avigsidor. Kommunerna har ingen möjlighet att planera för deras ankomst och flyktingarna hamnar ofta i en skuggtillvaro, där de är skyddslösa.

Adressen är i många fall bara en front som de betalar för. Ett tiotal personer kan vara skrivna på samma adress, ibland så många som 40. Sedan följer en kringresande tillvaro där man betalar för att bo på en madrass på golvet. Kanske står man också i skuld till den flyktingsmugglare som tog en till Sverige och har anhöriga kvar i hemlandet eller i flyktingläger som behöver försörjas.

Enligt mina källor inom polisen och andra berörda myndigheter skapar detta parallella system, där utsatta människor lätt hamnar i händerna på skrupelfria entreprenörer och sugs in i en svart ekonomi kring enklare servicenäringar, såsom restaurangbranschen.

För vilken makt och vilket intresse har en nyanländ att röja sin smugglare, den som säljer adressen eller den som anställer hen svart för en spottstyver? Kampen för överlevnad går först.

Fundera ett slag över vilket Sverige en flykting möter. Först måste du köpa ett smugglingspaket på upp till 10 000 dollar för att ta dig innanför Schengenområdets stängda gränser. Ett alternativ är att köpa ett arbetstillstånd och därmed lagligt få inresa till Sverige.

Därefter möts du av en kompakt bostadsbrist och kommuner som är ovilliga att ta emot fler flyktingar. Du ser därför ingen annan utväg än att köpa en falsk adress.

Sedan börjar jakten på ett jobb och du får höra att det tar i snitt sju år att etablera sig på arbetsmarknaden i Sverige. Trots att du är villig att hugga i till en låg penning är svaret att i Sverige värnar vi om världens högsta ingångslöner. Däremot finns det en annan sektor som blomstrar - den svarta.

Vilka signaler sänder detta till nyanlända? Vill du göra rätt för dig, jobba vitt och skaffa ett eget boende får du ställa dig längst bak i kön och vänta. Om du däremot vänder dig till de svarta, parallella systemen så öppnar sig dörrarna snabbt.

Våra politiker måste börja dra slutsatser av att vi numera är ett världsledande nybyggarland. Det går inte att ha genomreglerade bostads- och arbetsmarknader och samtidigt ta emot fler flyktingar per capita än något annat västland.

Vi kan inte heller ha en myndighetsutövning och välfärdssystem som har godtrogenhet som ledstjärna.

Det är att be om uppkomsten av ett parallellsamhälle. Människor måste ju ha någonstans att bo och kunna tjäna pengar.

För ultraliberaler kan dagens ordning måhända äga sin charm. Madrasser på golvet och lågavlönat svartarbete visar ju att marknaden löser även detta problem, trots politikernas misslyckande.

Och nog är det bättre att leva i ett trasproletariat i Sverige än att tvingas vara kvar i krig och nöd?

Men om detta ska vara Sveriges svar på migrationens utmaningar, då måste vi tala om det öppet. Om inte, är det dags att komma fram med en trovärdig plan. Var är bostäderna och kommunplatserna som ska säkra ett ordnat mottagande för det stora antal asylsökande som väntas under nästa och nästkommande år?

Tystnaden från Rosenbad är djupt oroväckande.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!