Anna Dahlberg
Je suis Charlie - jag är Charlie. I veckan har alla stått upp som en man efter det fasansfulla terrordådet mot Charlie Hebdo. Från höger till vänster har man försvarat rätten att häda, inpräntat vikten av att inte idka självcensur och rasat mot fundamentalister som vill utplåna dessa värden.
Men det är en bedräglig samsyn, i alla fall om man tittar i backspegeln. Som många har påpekat i veckan är självcensuren i själva verket är i full sving inom kulturliv och medier. En mix av personlig rädsla och oro för att kränka minoriteter, ibland befogad sådan, har lagt ett lock på religionskritiken.
Ett än större bekymmer är den långvariga relativiseringen av den islamistiska extremismen. Den har genom åren tagit sig olika uttryck. Ett är det ständiga behovet av att tona ner farorna. Svensk säkerhetspolis ska ägna sig åt att bevaka högerextremismen, inte åt att förfölja muslimer har det hetat i otaliga debattinlägg.
Aftonbladets krönikör Oisín Cantwell har närmast drivit kampanj på temat att Säpo lider av "kroniskt muslimdille" och "ser mörkhyade terrorister i var och varannan buske." I samma anda avfärdades Rinkebybornas oro över radikalisering i radions program "Konflikt" för några år sedan.
Många tycks ha förträngt att hotbilden redan har visat sig vara högst reell. Vi har bara haft en mirakulös tur. Självmordsbombaren Taimor Abdulwahab dödade enbart sig själv i attentatet på Drottninggatan år 2010. Det planerade terrorattentatet mot Jyllands-Posten samma år med fyra svenskar i huvudrollerna avstyrdes i sista stund av säkerhetstjänsterna.
På samma sätt kan vi skatta oss lyckliga att inget av försöken att tysta konstnären Lars Vilks har lyckats, trots brandbomber, mordplaner av Jihad Jane med mera. Under flera år var hans enda försvar mot extremisterna den egna yxan. Sveket från det omgivande samhället var totalt.
En annan form av relativisering är viljan av att förflytta ansvaret för terrorismen från förövarna till offren och till väst. Det är lätt att glömma hur utbredd denna analys har varit i svensk debatt.
Bara dagar efter att den danske karikatyrtecknaren Kurt Westergaard angreps i sitt hem av en yxbeväpnad jihadist på nyårsdagen 2010 avfärdade kulturskribenten Dan Jönsson att det skulle röra sig om ett angrepp mot det öppna samhället (DN 4/1 2010). Det var det naturligtvis inte, slog han fast. I stället rörde det sig om ett attentat mot en dum teckning precis som 11 septemberattackerna var ett svar på USA:s roll som ett ekonomiskt och militärt imperium "som stänger miljarder människor ute".
Samma budskap trummade Jönsson senare in i en radiodebatt i Studio Ett med undertecknad. Allt tal om angrepp mot det öppna samhället var politiska mantran och rent trams.
Poängen är inte att hänga ut just DN-skribenten Jönsson, utan att visa hur debattklimatet har sett ut. Det har inte funnits någon bred uppslutning bakom de hotade. Tvärtom har vi sett otaliga analyser på temat att terrorismens offer får skörda vad de har sått. Och de i debatten som tydligast har varnat för den våldsbejakande islamismen har stämplats ut som alarmister med grumliga agendor.
Så frågan är hur länge samlingen kring uppropet "Je suis Charlie" varar. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg har redan förklarat att det är västvärlden som har skapat den islamistiska terrorn genom att attackera Irak och Afghanistan (Aftonbladet 9 januari). En liten detalj i sammanhanget är förstås att 11/9-attackerna inträffade före båda dessa krig.
En annan detalj är att Frankrike häftigt motsatte sig Irakkriget, vilket Linderborg parerar genom att konstatera att gärningsmännen "orättvist nog" gick lös med sina kalasjnikovs just där. Men i brist på omedelbara motiv kan man alltid dra fram Frankrikes koloniala synder.
Det är en djupt problematisk tankefigur. Västvärlden kan inte bli kvitt terrorismen genom att ändra sitt beteende - genom att sluta provocera fundamentalister eller sluta delta i fredsoperationer. Det är en medberoendepsykologi som bara leder till nya reträtter.
Och den missar också den stora poängen. Detta är inte ett krig mellan islam och väst, utan mer än något annat ett krig inom islam. Det är muslimer och utsatta minoriteter i Mellanöstern som i förkrossande majoritet faller offer för extremismen.
Det är muslimska kvinnoaktivister som avrättas, shiamuslimer som sprängs i luften på väg till moskén, muslimska satiriker som svävar i livsfara och yezidiska flickor som tas som sexslavar. Av de nära 18000 terroroffren förra året dödades 14722 av dem i Irak, Afghanistan, Pakistan, Nigeria och Syrien.
Hotbilden i väst är en västanfläkt jämfört med den terror som stora delar av världens muslimer lever med i sin vardag.
Självfallet måste vi värna om en intellektuell debatt där saker sätts i ett sammanhang. Utanförskap, diskriminering, Bushs korståg, stödet till Mujaheddin på 80-talet och annat har givetvis ett visst förklaringsvärde. Men i grund och botten handlar detta om en vedervärdig ideologi - en av de mest barbariska som historien har sett.
När barn mördas i sina skolbänkar och tecknare avrättas vid sitt redaktionsbord är det inte i västvärldens syndaregister vi ska leta. Vi ska se och fördöma det som ligger framför våra ögon.