Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Skolans haveri är en ödesfråga

I veckan slog Skolverket larm om att skillnaderna mellan de bästa och sämsta skolorna ökar kraftigt. Mellan åren 1998 och 2011 har skillnaderna i skolresultat fördubblats. Ambitiösa elever flockas på de bästa skolorna medan lågpresterande elever blir kvar i de sämsta skolorna. (Flickan på bilden har inget med artikeln att göra). Foto: Ola Nilsson

Situationen i den svenska skolan liknar alltmer en nationell katastrof. Det är dags att tillsätta en haverikommission.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

SKOLAN

 

När partiledarna möts i SVT:s Agenda i kväll vet vi vilken fråga som kommer att stå i centrum. Regeringen och oppositionen lär försöka övertrumfa varandra med praktikplatser och traineejobb.

Jobben är numera det enda ackordet som spelas i den politiska debatten. Det är märkligt med tanke på att Sverige har klarat krisen förvånansvärt väl när det gäller sysselsättningen. På skolans område däremot rutschar utvecklingen snabbt utför.

I veckan slog Skolverket larm om att skillnaderna mellan de bästa och sämsta skolorna ökar kraftigt. Mellan åren 1998 och 2011 har skillnaderna i skolresultat fördubblats. Ambitiösa elever flockas på de bästa skolorna medan lågpresterande elever blir kvar i de sämsta skolorna.

Det innebär att skolan inte längre är en plats där livschanser utjämnas, utan tvärtom en plats där de cementeras.

Lärarbristen är ett annat mått på krisen. Medan det går tio sökande per plats på lärarutbildningarna i Finland lyckas man inte ens att fylla platserna i Sverige. På vissa utbildningar var inte ens hälften av platserna tillsatta i höstas.

Värst är läget i de naturvetenskapliga ämnena. År 2010 var det exempelvis bara tre ungdomar i hela Sverige som hade kemilärare som förstahandsval. Per Kornhall, undervisningsråd på Skolverket, kallade nyligen situationen för en "nationell katastrof". 60 procent av undervisningen i ämnen som biologi och kemi sker numera i regi av lärare som saknar utbildning i ämnet.

Varför välja att bli kemilärare när man lika gärna kan lägga de fem studieåren på att bli kemiingenjör och få 100 procent mer i lön? som Kornhall retoriskt fångade dilemmat.

Läraryrket håller på att bli ett kall för idealister. Eller en sista utväg för studenter med usla betyg.

Situationen är lika alarmerande i toppen på skolpyramiden. Rektorerna har en nyckelroll om situationen i skolan ska vändas, men i dag går det 0,6 sökande per rektorstjänst. Ingen vill bli rektor - ett jobb som numera förknippas med stress, administration och okvalificerat slitgöra. Nyligen vittnade en avhoppad rektor om några sysslor hon ägnade sig åt: "surrar fast handbollsmål", "säljer pennor och sudd", "försöker lista ut vem som stulit falukorv", "lagar wc-stolen i korridoren" (DN 19/3).

Det är en talande bild. Så lågt har alltså läraryrkets status sjunkit att en rektor förväntas laga toalettstolen.

Men krisen talar också i siffror. Skolresultaten har sjunkit under en lång rad år. Från att ha legat i världstopp när det gäller läsförståelse har Sverige rasat ner till genomsnittet. I matematik och naturvetenskap rankas vi numera som nummer 20 respektive 23 av 34 länder (PISA 2009). Det enda som har gått upp är betygen, som ett resultat av skolornas dragkamp om elever.

Sammantaget skapar detta en katastrofal situation. Skolan är en ödesfråga, både för att säkra Sveriges framtid som industri- och kunskapsnation och för att undvika utslagning i långtidsarbetslöshet och hopplöshet. Vi har inte råd att misslyckas på det här området.

I rättvisans namn ska sägas att mycket redan görs för att vända utvecklingen. Vi har fått ett nytt betygssystem, ny lärarutbildning, nya läroplaner och en lärlingsutbildning. Sådant tar tid att verka.

Men situationen är nu så allvarlig att frågan måste lyftas från utbildningsministerns bord. Vi behöver en haverikommission för skolan - Skolkommissionen - med uppgift att vända på alla stenar.

Inget får vara för heligt att omprövas: kommunaliseringen, det fria skolvalet, lärarlönerna, resursfördelningen mellan skolor och friskolornas vinstuttag.

Mycket talar för att skolans kris hänger samman med allt detta. Kommunaliseringen har ackompanjerats av sjunkande resultat och ökade skillnader, där skolor i resurssvaga områden får otillräcklig kompensation.

Skolvalet och vinstintresset har drivit fram en konkurrens med avigsidor i form av betygsinflation och växande resultatgap.

Men kanske viktigast av allt är de låga lärarlönerna. Slutlönerna för svenska lärare ligger 10000 kronor lägre per månad än OECD-genomsnittet. Om vi vill att de bästa ska lockas till läraryrket är det ohållbart. Vi behöver ett historiskt lönelyft i kombination med ökad lönespridning för lärarkåren.

Skolans haveri kan inte längre pågå i skymundan. Det är inte ett innovationspolitiskt råd Sverige behöver, eller för den delen en framtidskommission utan riktning. Ge oss en skolkommission i stället.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!