Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Ska S tappa kontrollen över sjukfrånvaron igen?

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) klarade veckans misstroendeomröstning i riksdagen. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Efter ”Operation rädda Strandhäll” riskerar kostnaderna för sjukfrånvaron och assistansen att dra iväg ännu en gång. Det har Sverige inte råd med.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Minns ni hösten 2015? De flesta nickar säkert och tänker på migrationskrisen som nådde sin kulmen under oktober och november det året. Men det fanns en annan kurva som pekade rakt uppåt den hösten - den över de svenska sjuktalen.

Sedan 2010 hade sjukpenningtalet ökat med nästan 70 procent. Det talades om en tickande utgiftsbomb. Försäkringskassan varnade för att kostnaden skulle nå 50 miljarder kronor år 2020.

Paniken spred sig i Rosenbad. I september 2015 presenterade den rödgröna regeringen ett åtgärdsprogram med ett skarpt mål till Försäkringskassan: sjukpenningtalet skulle ner till 9,0 dagar år 2020.

Den nytillträdda generaldirektören Ann-Marie Begler gjorde som hon blivit tillsagd. Hon såg till att handläggarna var mer noggranna i sina bedömningar, inte minst av de medicinska underlagen, och att tidsgränserna i den så kallade rehabiliteringskedjan följdes upp bättre. 

Resultaten lät inte vänta på sig. Sjuktalet vände nedåt igen och den befarade kostnadsexplosionen uteblev. Men samtidigt växte ännu en gång kritiken mot Försäkringskassan och medierna fylldes med ömmande fall. Lagom till valrörelsen förra året sparkades därför Begler. Det är den verkliga bakgrunden till den så kallade Strandhäll-affären. 

Sjukfrånvaron har svängt upp och ner i decennier

Inget parti vill riskera att gå in i en valrörelse med sjukförsäkringsdebatten om halsen. Fråga bara allianspartierna. De höll på att förlora valet 2010 på frågan, i svallvågorna efter den stora sjukförsäkringsreformen år 2008. 

Vis av den erfarenheten såg Reinfeldtregeringen till att städa undan frågan i god tid inför valet 2014. Dan Eliasson utsågs till ny generaldirektör 2011 med uppdraget att öka förtroendet för Försäkringskassan liksom kundnöjdheten. Dåvarande socialförsäkringsminister hette pikant nog - Ulf Kristersson (M). Trots att sjuktalen började rusa igen förblev han passiv och talade i stället inkännande om det svåra livspusslet.

Så där har det hållit på i decennier. Sjukfrånvaron har svängt upp och ner trots att hälsoläget har legat relativt konstant. Det är inte ens nya lagar och regler som kan förklara svängningarna. I stället är det nervösa regeringar som har styrt Försäkringskassan med en fot på gaspedalen och den andra på bromsen.

När miljarderna börjar rulla iväg för snabbt kräver finansdepartementet ökad kontroll. När sjuktalen sedan sjunker skiftar fokus över till mjukare uppdrag, som att öka förtroendet, kundnöjdheten och samverkan med andra aktörer.

Det är möjligt att de politiska partierna är nöjda med denna ordning. Vi medborgare har skäl att vara desto mer kritiska. Så här lättsinnigt kan inte en central myndighet styras. Det var illa nog under alliansregeringen. Men under de rödgröna har politiseringen av Försäkringskassan gått helt över styr i och med avskedandet av Begler.

Vad kommer de rödgrönas nya politik att kosta?

På måndag tillträder ännu en ny generaldirektör, Nils Öberg. Han har rimligen uppfattat signalen från Annika Strandhäll: skapa inga dåliga rubriker för Socialdemokraterna inför nästa val. Då sitter du löst.

I det nya regleringsbrevet till Försäkringskassan är det omstridda 9,0-målet borttaget. Även kring assistansersättningen har målen mjukats upp. Tidigare varningar för ”den ökande timutvecklingen” och ”överutnyttjande” har tagits bort. Till bilden hör att regeringen förra våren tog bort alla sparkrav från den så kallade LSS-utredningen.

Så vad kommer de rödgrönas nya politik att kosta? Och var finns finansieringen för detta? Sanningen är att det inte finns någon planering för att kostnaderna återigen ska dra iväg. 

Det visar på ett historielöst önsketänkande. Antingen kommer nya kontraorder från finansdepartementet vad det lider. Strandhäll kan alltid hänvisa till målet om att ”sjukfrånvaron ska vara långsiktigt stabil och låg” som har ersätt 9,0-målet. 

Eller så får annat stå tillbaka. Närmast till hands är att låta de snabbt växande behoven inom vård, skola och omsorg stryka på foten. För det är just den sortens målkonflikter som regeringen och dess stödpartier C och L kommer att tvingas till. Ytterst är det mångmiljardbelopp som står på spel. 

Den som kräver en mer generös sjukförsäkring borde tvingas svara på varifrån pengarna ska tas. Redan i dag får 97 procent bifall på sina ansökningar om sjukpenning - ett faktum som ofta glöms bort i debatten. 

Regeringar lär fortsätta att skylla på Försäkringskassan 

En bättre ordning hade varit att regeringen vågar stå upp för en stram politik på riktigt. Det finns flera europeiska exempel att lära av. Frankrike har ett system med särskilda försäkringsläkare som prövar sjukskrivningarna. Nederländerna har i stället låtit arbetsgivarna axla ett större ansvar och fått ner sjuktalen radikalt den vägen.

Poängen är att vi skulle behöva en sjukförsäkring som är stabil över tid och där alla inblandade parter - de sjuka, läkarna, arbetsgivarna och handläggarna på Försäkringskassan - har incitament att verka för en så snabb återgång till arbete som möjligt.

Men eftersom det kostar mindre politiskt att skylla på Försäkringskassan så lär regeringen fortsätta på den inslagna vägen. 

Strandhäll sitter kvar. Hyckleriet vann.

 

Läs också: Svagt av C att ursäkta maktmissbruket 

 

Se senaste avsnittet av Expressens Ledarsnack: