Anna Dahlberg
På tisdag klubbar riksdagen beslutet att underlätta för anhöriginvandring. Den tillfälliga lagen från sommaren 2016 - med tillfälliga uppehållstillstånd som huvudregel - ska visserligen förlängas i två år, men de rödgröna vill tillsammans med C, L och KD ge gruppen alternativt skyddsbehövande samma möjligheter som personer med flyktingstatus att ta hit sina anhöriga.
Återigen får Sverige en ny lag på migrationsområdet som har hastats fram utan någon som helst konsekvensanalys. Migrationsverket varnar i sitt remissvar för att ”lagen får konsekvenser som vi aldrig sett tidigare” när lapptäcket av tillfälliga lagar ska tolkas.
I skolor runtom i landet brottas man med konsekvenserna av det förra hastverket - gymnasielagen för ensamkommande. Ingen vet vad som gäller, vilka utbildningar som räknas eller ens vad som är att betrakta som ett godkänt resultat. Sveriges kommuner och landsting (SKL) vädjar i ett brev till Migrationsverket om akut vägledning. Migrationsverket svarar uppgivet att man också ställer sig frågande till hur lagen ska tolkas.
Samtidigt visar det sig att bara sex procent av de elever som har börjat på något av introduktionsprogrammen klarar att ta gymnasieexamen efter tre år. Det är med andra ord ett rent kaos som regeringen har lämnat efter sig.
En återgång till en mer generös flyktingpolitik
I decennier har migrationspolitiken bedrivits på ett ansvarslöst sätt. När Riksrevisionen härom året granskade 26 migrationspolitiska propositioner under åren 2004-2015 konstaterades att bristen på konsekvensanalyser har varit systematisk.
Nu lovar regeringen bättring. I fredags presenterade migrationsminister Morgan Johansson (S) direktiven till en parlamentarisk kommitté som ska ta fram den framtida svenska migrationspolitiken. Uppdraget är att skapa en ”långsiktigt hållbar” politik. Men inget talar för att det kommer att lyckas den här gången heller.
Det som är slående vid läsningen av de elva sidor långa direktiven är bekymmerslösheten. Här syns inga spår av migrationskrisen hösten 2015 och de påfrestningar som det historiskt höga mottagandet alltjämt innebär.
I stället ska partierna diskutera om permanenta eller tillfälliga uppehållstillstånd är att föredra. De ska ta ställning till om det ska införas en ny humanitär skyddsgrund för uppehållstillstånd och hur det ska bli ”möjligt att resa in på lagliga vägar och få skydd”.
En möjlig skärpning går att skönja; Januarikoalitionen öppnar för att Sverige ska upprätta en lista över säkra länder. Det ordvalet undviker man nogsamt, men det är i praktiken vad det handlar om. Den frågan behöver dock inte dras i någon långbänk, utan skulle kunna lösas skyndsamt, vilket jag påpekade i en krönika i vintras.
En generös politik bygger på att de inhumana vaktar gränsen
Men överlag är detta en text som saknar verklighetsförankring. Det känns som om de rödgröna och stödpartierna C och L har sovit under en sten de senaste åren. När Sverige som enda EU-land erbjöd alla syrier permanenta uppehållstillstånd i september 2013 skapade det en enorm dragningskraft, begripligt nog.
I dag är syrier den största invandrargruppen i Sverige med 185 991 folkbokförda invånare. Det kommer naturligtvis att gå alldeles utmärkt för många av dessa människor, men storleken på mottagandet motsvarar Sveriges femte största kommun efter Uppsala. Då tvingades ändå regeringen till en panikartad omläggning av politiken bara drygt två år senare.
Det visar hur stort migrationstrycket kan bli på ett enskilt land. Det tysta antagandet bakom kommittédirektiven är därför att Sverige kan lita på Salvini och Erdogan, det vill säga på Italiens populistiska inrikesminister och Turkiets auktoritäre president. Det är de två som i praktiken har stängt vägarna till Sverige via Medelhavet för asylsökande.
Sverige kan vara en humanistisk stormakt inom migrationspolitiken - så länge de inhumana vaktar den yttre gränsen.
Färre asylsökande - men fler tillstånd för arbete och anknytning
En bättre ordning vore att Sverige skaffar sig en långsiktigt hållbar migrationspolitik på riktigt, som innefattar en beredskap att möta nästa kris. Då krävs en bred ansats. För tvärtemot en vanlig uppfattning har invandringen inte alls minskat drastiskt de senaste åren. Den ligger kvar på en historiskt hög nivå; det är bara grunderna för uppehållstillstånden som har skiftat.
Tidigare dominerade de asylsökande; nu är det i stället tillstånden för anknytning och arbete som har dragit iväg. Av erfarenhet vet man att det sker sådana överflyttningar mellan olika spår, och eftersom Sverige har västvärldens mest generösa villkor för lågkvalificerad arbetskraftsinvandring är det en logisk utveckling. Den som köper en skenanställning kan dessutom ta flyget till Sverige och få med sig familjen direkt. Efter fyra år i Sverige öppnas dörren till ett permanent uppehållstillstånd.
De generösa villkoren skulle givetvis behöva ses över och ändras, men där har C och MP uppenbart satt stopp. I direktiven till utredningen står det bara att ”dagens regler för arbetskraftsinvandring ska värnas”.
Även tredubblingen av kvoten till FN:s program behöver ses över
En annan fråga som skulle behöva lyftas är kvotflyktingarna. FN:s vidarebosättningsprogram är en enormt viktig livlina för flyktingar som far illa i läger runtom i världen eller av andra skäl behöver undsättas. Det är en självklarhet att Sverige ska ta ett solidariskt ansvar för att upprätthålla det systemet.
Men frågan är om det är rimligt att Sverige ska tillhöra världens mest ambitiösa länder även på detta område. År 2016 låg den svenska kvoten på 1 900 personer. Året efter höjdes kvoten till 3 400 och från och med år 2018 gäller 5 000 om året.
Totalt fördelades 55 700 personer inom programmet under förra året. Sverige står alltså för närmare tio procent av det globala flyktingmottagandet inom FN:s ram. Bara USA och Kanada ligger på högre volymer än så. Därefter kommer Sverige tillsammans med stora länder som Tyskland, Frankrike och Storbritannien.
Kvotflyktingar är en grupp som ofta har omfattande behov av psykiskt och medicinskt stöd och låg sysselsättningsgrad. Är Sverige i ett läge då där vi verkligen har kapacitet att axla det extra ansvar som en tredubbling av kvoten innebär? Har vi ens bostäder till dessa människor i nuläget?
Det är uppenbart att de rödgröna partierna tillsammans med C, L och KD ser en stor reservkapacitet någonstans, som möjliggör en fortsatt historiskt hög invandring. Allt går tydligen att ställa till rätta om den politiska viljan finns: den akuta bristen på bostäder för resurssvaga hushåll, utslagningen av en halv miljon unga människor i skolan fram till år 2030, sprängningarna och skjutningarna som emanerar ur det växande utanförskapet, hedersförtrycket, bristen på legitimerad personal och underskotten i kommunernas socialbudgetar.
En mer ansvarsfull hållning vore att inse att Sverige har överskridit sin integrationspotential. Det är inte hållbart att låtsas som något annat.