Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Se oron innan Trump- vrålet når Sverige 2018

Trumps seger måste bli en väckarklocka även för svenska politiker och debattörer. Att förringa människors oro kommer inte att stoppa Sverigedemokraternas framfart.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Hur kan skandalerna bara rinna av populisterna? I USA ställer man sig förundrat samma fråga som i Sverige. Det spelade ingen roll att Trump gång på gång beslogs med lögner och att vittnesmålen om hans unkna kvinnosyn radades upp. Folket valde honom ändå.

På samma sätt tycks Sverigedemokraterna här hemma vara immuna mot skandaler. Att Kent Ekeroth eller någon annan SD-are för femtioelfte gången svingar sitt verbala järnrör möts mest med en axelryckning. På sin höjd blir det ett tillfälligt jack i opinionskurvan.

Skälet är rimligen att väljarna redan vet vilka de har att göra med. Att många ändå backar upp populister visar att stödet rör något mer fundamentalt. Populisterna fångar upp ett missnöje mot globaliseringen som inte får utlopp någon annanstans.

I Sverige riktar sig det missnöjet inte mot frihandeln, utan mot invandringspolitiken. Enligt Karl Loxbo, docent i statsvetenskap med inriktning på högerpopulism, finns det ofta en önskan i debatten att det ska handla om andra saker. "Man talar gärna om globaliseringens förlorare och så vidare, men i grunden beror Sverigedemokraternas popularitet på att väldigt många delar åsikterna", konstaterar Loxbo när vi talas vid.

Därför är det också ett stickspår att hoppas att en återupplivad höger-vänster-konflikt ska kväsa populismen. Loxbos egen forskning visar i stället att Sverigedemokraternas stora framryckningar förklaras av att partiet länge saknade konkurrens i invandringspolitiken.


SD fick under ett antal kritiska år vara ensamt om att driva en linje som har ett brett folkligt stöd. Om Socialdemokraterna och Moderaterna i stället hade hållit fast vid sin tidigare mer restriktiva politik skulle SD inte ha fått samma snabba tillväxt.

Det ringar in det stora strategiska misstaget i svensk politik. Efter SD:s intåg i riksdagen år 2010 reagerade övriga partier med att bedriva en tvärtom-politik. Moderaterna krokade arm med Miljöpartiet i syfte att säkerställa Sveriges ställning som västvärldens mest öppna land för såväl flyktingar som ekonomiska migranter.

Resten, som det brukar heta, är historia. Sverige har inom loppet av några år tagit emot hundratusentals asylsökande. Invandringsfrågan har seglat upp som den viktigaste frågan hos väljarkåren och stödet för SD har flerdubblats.

Enligt Loxbo är Sverige unikt på denna punkt. Inget annat land har svarat på högerpopulisters framgångar genom att göra invandringspolitiken mer generös. I elfte timmen har visserligen S och M vänt 180 grader, men det går trögt att vinna tillbaka förlorade väljare.

När anden väl har släppts ur flaskan är det svårt att få ner den igen. Det enda kända botemedlet mot populister är att låta dem regera, med de stora risker som det skulle innebära.


Så hur ska vi förhindra att Sverige vaknar upp i chock den 10:e september 2018? En bra början är att försöka förstå vad det är som driver SD-opinionen. Somligt är sådant som andra partier självfallet måste fortsätta att ta avstånd från, som främlingsfientlighet.

Men det verkliga bränslet till SD:s tillväxt är uppenbart något annat - nämligen den växande oron. För parallellt med SD:s stigande opinionssiffror har svenska folket blivit alltmer pessimistiskt.

För fem år sedan var optimisterna fortfarande i betryggande majoritet. I dag dominerar svartsynen stort. Enligt SOM-institutet, exempelvis, menar 58 procent av befolkningen att utvecklingen i Sverige går åt fel håll. Bara 19 procent anser att den går åt rätt håll.

Motiven till dysterheten skiljer sig åt. En del är oroliga för just sådant som högerpopulismens framfart medan andra tycker sig se hur samhället tappar greppet om grundläggande funktioner som skolan, vården, försvaret och lag och ordning.

Några iakttagelser sticker dock ut: Det är inte den egna ekonomin som människor är oroliga över. Och genomgående är det Sverigedemokraterna som är hemvist för de allra mest pessimistiska väljarna.

Ska man förstå SD:s stora lockelse på väljarna måste man alltså på djupet analysera vad det är som gör dessa människor så oroliga inför framtiden. I mångt och mycket handlar det om en oro över hur Sverige ska klara av de senaste årens rekordstora flyktingmottagande. Inget annat västland har i modern tid tagit emot så många asylsökande som Sverige gjorde förra året räknat per capita.

Det är inte konstigt om det väcker oro: Kommer polisen att klara av att upprätta lag och ordning? Var ska alla flyktingar bo i bostadsbristens Sverige? Klarar välfärdens kärnverksamheter, såsom sjukvård och skola, av en kraftigt växande befolkning givet den akuta personalbristen?

Vad händer med den sociala oron och skattekraften i Sverige om alltfler människor fastnar i utanförskap? Kommer kvinnors trygghet att påverkas av att det på kort tid kommer hit många män från länder med en annan kvinnosyn?


Allt detta är högst legitima frågor som måste få ställas och i möjligaste mån besvaras. För det kommer inte att hjälpa att håna människor för att de är "dysterkvistar". Lika lite kommer det att hjälpa att skönmåla läget och vifta med glada BNP-siffror.

En annan dödfödd strategi är att bara fortsätta fördöma och brunstämpla. Rent kontraproduktivt blir det om medier, museer och andra institutioner ska mobiliseras i vad som uppfattas som en kampanj mot SD.

Sverige har nu chansen att dra lärdom av Trumps seger. Annars är vi kanske bara en ekonomisk kris eller ett attentat bort från att vrålet når oss med full kraft i valet 2018.


Läs också: "Goda" journalister är SD:s bästa valarbetare


Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikör.