Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

SD:s genombrott är ett underbetyg åt resten

Hotet mot Socialdemokraterna efter senaste siffrorna.
SD:s Jimmie Åkesson har anledning att vara nöjd över partiets opinionssiffror.Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Vad förväntade ni er egentligen? Alla som nu rasar mot normaliseringen av Sverigedemokraterna borde ägna en stund åt att rannsaka sig själva.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Marken skakar under det politiska Sverige. En minister hotas av misstroendevotum. Sverigedemokraterna utmanar krisande socialdemokrater om positionen som landets största parti. Moderaterna öppnar dörren till SD och formerar därmed ett regeringsalternativ till Januaripartierna.

Vad är det egentligen som händer? Det korta svaret är att alltfler väljare har dragit slutsatsen att SD hade rätt om invandringen. Många söker frenetiskt efter mer aptitliga förklaringar, men det är ju uppenbart att det är så det ligger till.

Sedan år 2000 har antalet utrikes födda i Sverige ganska exakt fördubblats - från en miljon till drygt två miljoner (19,1 procent av befolkningen år 2018). Det är en dramatisk demografisk förändring i ett tidigare relativt homogent land. Många väljare uppfattar av allt att döma att de varken har gett sitt samtycke till detta politiska projekt eller blivit korrekt informerade om de samhälleliga konsekvenserna. 

När alltfler samhällsproblem nu kopplas till de senaste decenniernas migration - gängvåld, skolmisslyckanden, kommunala underskott i socialbudgeterna och växtvärk inom välfärden - växer misstron mot det politiska etablissemanget. 

Det politiska svaret på SD-hotet har hittills främst gått ut på isolering. Efter att SD kom in i riksdagen år 2010 gick alliansregeringen ihop med Miljöpartiet för att möjliggöra en mer generös migrationspolitik. Effekten: SD växte.

Efter valet 2014 fick vi i stället Decemberöverenskommelsen (DÖ) i syfte att blockera SD från inflytande. Effekten: SD växte. Efter valet 2018 räckte inte ens DÖ, utan det krävdes en historisk blocköverskridande lösning - Januariavtalet - för att säkerställa isoleringen av SD. Effekten: SD fortsätter att växa.

Ska Moderaterna lämna in en politisk konkursansökan?

Nu står vi här. Socialdemokraterna krisar och Moderaterna blöder. Många rasar mot att Ulf Kristersson i veckan öppnade dörren till SD och bjöd in partiet i stugvärmen. Men hur ser egentligen de kvarvarande alternativen ut? 

Ska vi satsa på Februariöverenskommelsen (FÖ) nästa gång, där alla sju partier går ihop för att isolera SD? Någonstans måste vi kanske inse att den nuvarande strategin har nått vägs ände, att undantagstillståndet i svensk politik inte kan fortleva. 

Och alla de som rasar mot normaliseringen av SD kanske kunde ägna ett ögonblick åt att fundera över det egna ansvaret. Vilka andra politiska alternativ har erbjudits de väljare som inte ville att Sverige skulle ta emot högst andel asylsökande per capita inom EU år efter år? 

Och vad tänkte man egentligen att Moderaterna skulle göra efter Januariöverenskommelsen - lämna in en politisk konkursansökan? Jöken skapade inte bara ett nytt regeringsunderlag, utan formade också en ny opposition. Inget parti vill permanent avstå från möjligheten till makt. För Moderaterna återstår numera bara två vägar till Rosenbad - att samarbeta med S eller SD. 

Det är förmodligen bara en tidsfråga innan Socialdemokraterna känner sig nödgade att göra samma omprövning av relationen till SD. 

De realistiska regeringsalternativen blir allt färre

Det fanns inget ödesbestämt över denna utveckling. Det har funnits gott om alternativ längs vägen. Alliansregeringen hade kunnat dra helt andra slutsatser av SD:s intåg i riksdagen och börja strama åt migrationspolitiken. Löfven I hade kunnat dra i nödbromsen mycket tidigare och sedan förvaltat omläggningen i stället för att genomföra en gymnasieamnesti och låta migrationen ligga kvar på historiskt höga nivåer.

I stället för Januariuppgörelsen hade vi kunnat få en S+M-regering, som den här ledarsidan kampanjade för. Många avfärdade den idén som orealistisk, inte minst för att den skulle skada de två statsbärande partierna. I själva verket är det dagens politiska landskap som får Löfven och Kristersson att framstå som bleka staffagefigurer bredvid Annie Lööf och Jimmie Åkesson.

Med en S+M-regering hade kommunerna redan fått större tillskott från statskassan och migrationspolitiken hade stramats åt. Kaoset kring Arbetsförmedlingen hade med största sannolikhet uteblivit och i bästa fall hade Vattenfall fått nya ägardirektiv i syfte att stoppa stängningen av Ringhals 1 och 2. Den organiserade brottsligheten hade kunnat bekämpas med kraft utan ett MP som försöker segdra och vattna ur förslagen. Var och en kan bedöma om det hade ökat eller minskat sannolikheten för att SD i dag skulle göra anspråk på positionen som landets största parti.

S+M-konstellationen är inte lika dödsdömd som alliansen inför nästa val, men såväl opinionsläget som den politiska dynamiken talar tyvärr emot den. De realistiska regeringsalternativen blir allt färre.

Det som blottläggs är en långvarig politisk vanskötsel

Det är på många sätt en deprimerande situation. För liberaler finns det all anledning att känna olust inför perspektivet att SD snart kan utöva ett direkt inflytande över regeringspolitiken. Även om SD har städat upp både bland sina medlemmar och åsikter är det fortfarande ett parti med icke-liberala instinkter. 

Men de som utmålar högerpopulismen som det allt överskuggande hotet mot den liberala värdegrunden gör det alldeles för lätt för sig. Sprängningar och skjutningar utmanar statens våldsmonopol. Vi har fått ett samhälle som drar isär med utsatta områden där de demokratiska värderingarna är satta under press från extremism, organiserad brottslighet, hedersförtryck och klantänkande.

Att ta del av nyhetsskörden en vanlig vecka i Sverige 2019 är ofta en bisarr upplevelse. Vapen stjäls från Rosenbad. Sjukhus går upp i stabsläge på grund av uteblivna leveranser av sjukvårdsmateriel. Skatteverket har delat ut drygt 870 000 samordningsnummer till personer som inte är folkbokförda i landet, varav närmare hälften inte har kunnat styrka sin identitet. Iraks försvarsminister visar sig vara svensk medborgare och misstänkt för grovt bidragsbrott mot Försäkringskassan.

Det som blottläggs är en långvarig politisk vanskötsel av landet på centrala områden. Att det har fått många väljare att misstro det politiska etablissemanget är inte så konstigt.

M och KD bör se upp så att de inte glider in i SD-positioner

Så vilka slutsatser bör man då dra av det skakiga politiska läget? En första slutsats är att på allvar ta itu med de samhällsproblem som väljarna är oroade över. Det är fortfarande en oprövad strategi mot SD:s exempellösa tillväxt.

En andra slutsats är att M och KD bör se upp så att de inte omärkligt glider in i SD-positioner för att skapa harmoni inom det framväxande högerblocket. Sådana tendenser är redan synliga när det gäller klimatfrågan och kritiken mot public service. M och KD borde tvärtom värna om sin särart och inte tveka att ta konflikt med SD.

En sista slutsats är att inte övertolka opinionsmätningarna. Det finns ingen anledning att tro att en stor del av väljarkåren skulle ha fått extrema böjelser. En majoritet av svenskarna är fortfarande positivt inställda till mångfald. 

Den rimliga tolkningen av att SD rusar i opinionen är att väljarna bedriver signalpolitik mot de övriga partierna. Om dessa lyssnar finns en god chans att en betydande del av dessa väljare faktiskt lägger sin röst på ett annat parti än SD vid valurnan.