Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

SD-väljarna borde sluta sura och gå vidare

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Foto: Patrik C Österberg / IBL
Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra. Foto: Nils Petter Nilsson

Länge kunde de väljare som strömmade över till Sverigedemokraterna skylla på att övriga partier stack huvudet i sanden. Den ursäkten håller inte längre.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Kanske upplever vi just nu ett historiskt skifte då styrkeförhållandena inom svensk politik kastas om i grunden. I tre opinionsmätningar på senare tid har Sverigedemokraterna gått förbi Moderaterna och intagit positionen som Sveriges näst största parti. Det är svårt att ta in.

Samtidigt rusar Centerpartiet i opinionen och börjar flåsa Moderaterna i nacken. I medierna har Moderaternas kris analyserats på längden och tvären. Är det månne Anna Kinberg Batra som inte håller måttet med sin stela uppenbarelse och vägran att svara på frågor?

Eller är det Moderaterna som idé som är dödsdömd? Finns det ens något existensberättigande för ett liberalkonservativt parti i en tid då alltfler konflikter löper mellan liberaler och konservativa? frågar man sig.

Åter andra slår fast att partiet är för otydligt. Väljarna vet inte var de har Moderaterna. Det är ingen hejd på felfinneriet och eländesbeskrivningarna. Partiet framställs mer eller mindre som en vandrande katastrof.

Och nog har Moderaterna problem. Persongalleriet övertygar inte och det plötsliga utspelet om att fälla regeringens budget med SD:s stöd var omdömeslöst. En dagordning som domineras av kriminalitet, lag och ordning och försvar borde passa M som hand i handske. Ändå har Moderaterna misslyckats med att koppla greppet om debatten.

 

Hur tydlig är Lööf (C)?

Men hur vore det att rikta den kritiska blicken mot väljarna för ett ögonblick?

Många moderatväljare strömmar nu över till Centerpartiet, som surfar på en framgångsvåg. Men hur tydlig är egentligen Annie Lööf? Hon motsätter sig i stort sett allt som har bringat flyktingkrisen under kontroll. Ändå vill hon ogärna prata om den uppenbara målkonflikten mellan nationell välfärd och fri rörlighet. Lika ovillig är hon att röja sin parlamentariska strategi efter valet 2018.

Centerpartiet är ett ideologiskt fuskbygge, men det väljer väljarna uppenbarligen att blunda för. Huvudsaken tycks vara att magkänslan är den rätta.

Det för oss osökt över på SD-väljarna, som är det andra partiet som Moderaterna läcker till. Det går möjligen att förstå varför moderater valde att lämna partiet i protest under Reinfeldts sista tid.

Det var ett ödesdigert misstag att låta Miljöpartiet diktera svensk migrationspolitik från år 2011 och framåt. Det skapade en situation där den som var oroad över den stora asylinvandringen inte hade någon annanstans att vända sig än till SD. Men nu?

Såväl Moderaterna som Socialdemokraterna har lagt om sin invandringspolitik radikalt. Det finns utan tvekan normala partier att välja bland för dem som oroar sig över att Sverige på nytt ska tappa kontrollen över gränsen.

 

Se vilket parti SD är

En förklaring som ofta ges är att SD-väljarna inte litar på att M menar allvar. Men det argumentet håller inte i ljuset av alla offentliga bikter. Det råder ingen tvekan om att Moderaternas omsvängning är på riktigt och att den är långtgående.

”Den borde ha kommit tidigare”, invänder säkert många. Ja, det är alldeles riktigt, men i sanningens namn var det ganska många väljare som vaknade sent de också. Misstanken ligger nära till hands att många av de väljare som har flytt M för SD snarare drivs av ilska.

De vill ge ett finger till hela det politiska etablissemanget som vägrade se det uppenbara i tid och i stället strödde rasismanklagelser runt sig,

Men de före detta moderatväljarna behöver också begrunda vad de har flytt till. Det är ett parti som alltjämt lever i symbios med näthatet och vars gräsrötter gång på gång ertappas med öppen rasism.

Sverige är redan ett invandrarland. Tror dessa gamla M-väljare på allvar att SD kan skapa sammanhållning och en inkluderande svenskhet? Allt talar tvärtom för att vi skulle få ett land präglat av djupa motsättningar och intolerans.

Och om de önskar handlingskraft – SD:s framväxt borgar tvärtom för en allt svagare regeringsmakt med återkommande kriser.

Det finns också frågetecken kring partiets demokratisyn. I flera östeuropeiska länder har det skett utrensningar inom exempelvis public service och rättsväsendet. Är det en liknande väg som SD skulle vilja slå in på i Sverige om de fick chansen? Ingen vet säkert.

Synen på Ryssland är ett annat kapitel som borde oroa gamla M-väljare. SD:s försvarsvänlighet är inget värd så länge partiet verkar för Kremls strategiska mål såsom att splittra EU och bereda marken för alternativa sanningar.

 

Ursäkterna håller inte

Det är helt enkelt dags för de nya SD-väljarna att se sig själva i spegeln. Att man har varit heligt förbannad på Fredrik Reinfeldt är inget giltigt argument längre. Att man vill protestera eller signalera duger inte heller som förevändning. Den vinken har uppfattats av de andra partierna för länge sedan.

SD är numera Sveriges näst största parti. Det är ingen liten underdog som kan ruska om lite i de politiska salongerna. De moderatväljare som numera föredrar SD måste faktiskt stå för sitt val fullt ut.

De måste gilla läget med gräsrötterna, näthatet, det provinsiella och reaktionära. Annars finns det faktiskt andra partier att rösta på för den som är orolig för kriminalitet och okontrollerad asylinvandring. Ursäkternas tid är förbi.

 

Läs också: SD:s Putinlakejer är ett säkerhetshot

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!