Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

SD blev som väntat vinnare på Januariavtalet

SD-ledaren Jimmie Åkesson behöver knappt visa sig i debatten. Den stora pessimismen om samhällsutvecklingen driver SD:s siffror. Foto: ALEX LJUNGDAHL

Januariavtalet såldes in som den bästa lösningen för att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande i svensk politik. Verkligheten har redan hunnit ikapp det önsketänkandet.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Om någon efter valet förra året hade sagt att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna skulle vara jämnstora i opinionen inom ett år hade vederbörande avfärdats som en omdömeslös alarmist. Men nu är vi där. 

I Demoskops historiska mätning i veckan fick S 23,1 procent och SD 22,9 procent, vilket innebär att partierna i praktiken inte går att skilja åt storleksmässigt. Än så länge rör det sig visserligen om en enstaka mätning, men trenden är synlig även i andra opinionsundersökningar.

Debatten är redan i gång: Hur ska man förklara kräftgången för S och rekordsiffrorna för SD? På Aftonbladets ledarsida menar man att problemet är att Socialdemokraterna pratar om fel saker. I stället för att älta migrationsfrågan borde partiet ta rygg på Greta Thunbergs klimatuppror. 

En annan återkommande förklaring på vänsterkanten är de växande klyftorna. Det är bristen på vänsterpolitik som driver SD:s siffror. Globaliseringens förlorare ute på landsbygden känner sig övergivna och vänder sig till SD i brist på alternativ, brukar det heta. 

Bilden av den typiska SD-väljaren måste uppdateras

Det finns säkert korn av sanning i den analysen, men den förklarar inte de stora rörelserna i opinionen över tid. Om SD hade varit ett parti för bittra lantisar skulle partiet aldrig ha nått dagens nivåer. Om man räknar i antal röster i stället för andel är den typiska SD-väljaren snarare en högavlönad akademiker från Täby, som statsvetaren Peter Santesson har påpekat. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många väljare i glesbygden för att förklara att SD numera kan göra anspråk på positionen som Sveriges största parti.

Det är dags att sluta exotisera SD-väljaren. Han - för det är oftast en man - är typiskt sett inte en person som lever i ”falskt medvetande” och saknar tillräckliga politiska kunskaper för att göra ett upplyst val. 

I stället för att ta stora omvägar i analysen av SD-opinionen bör man utgå ifrån att den drivs av det mest uppenbara - ett missnöje med den förda migrationspolitiken och en misstro mot Sveriges riktning. 

Det går att se ett mycket starkt samband mellan stämningsläget i landet och SD:s opinionssiffror. Senast pessimismen var bråddjup - under flyktingkrisen - rusade SD i opinionsmätningarna. Nu ser vi samma sak hända igen. Pessimisterna är fler än någonsin i relation till optimisterna - och SD får nya rekordsiffror.

Löfven är anmärkningsvärt frånvarande i offentligheten

Vad är det då som väljarna misströstar om? När Demoskop har ställt en öppen fråga om detta har oron för att välfärdssystemen inte ska hålla varit det dominerande svaret i flera års tid. Till detta ska läggas att lag och ordning växer snabbt som fråga bland S-väljare. Sist men inte minst rasar nu hushållens förväntningar kring ekonomin. 

Väljarna har en känsla av att Sverige är på dekis. Vem är det egentligen som kör? Och var är den trovärdiga planen för att komma till rätta med de allvarliga problem som Sverige brottas med? Det har uppstått en farlig svarslöshet kring båda dessa frågeställningar. 

Statsminister Stefan Löfven är anmärkningsvärt frånvarande från offentligheten, och när han väl framträder inger det knappast förtroende. Förtroendeligan toppas numera av KD-ledaren Ebba Busch Thor, som har runt en tredjedel av väljarna bakom sig. Det är ett historiskt lågt förtroende för svenska partiledare i allmänhet och för statsministern i synnerhet. 

Samtidigt finns det stora frågetecken kring färdplanen framåt. Januariuppgörelsen såldes in som en nödvändig lösning för att hålla SD borta från politiskt inflytande. Ett nytt mittenblock skulle bildas i svensk politik för att utestänga extremerna både till höger och vänster. 

Mindre än ett år senare kan SD alltså vara på väg att ta över positionen som landets största parti i opinionsmätningarna. Vilket formidabelt misslyckande. Vi är många som har varnat för att det nya politiska landskapet skulle vara en särskild gynnsam mylla för Sverigedemokraterna.

Fem skäl mot Lööf & Löfven - en uppföljning

När den historiska uppgörelsen slöts listade jag ”Fem skäl mot Lööf & Löfven”: 

1) Det blir ett dyrt kalas

 2) Ingen tar helhetsansvar för politiken

3) Stora samhällsproblem förblir olösta

4) S riskerar att ”pasokifieras”

5) SD får sitt favoritblock

Nu ser vi hur mycket av detta redan har börjat materialiseras. När budgeten presenterades häromveckan visade det sig att det inte blir några nya miljarder till kommunerna utöver de redan aviserade. Reformutrymmet hade redan fyllts av de långa önskelistorna från 73-punktsprogrammet.

Vi har nu hamnat i den pikanta situationen att Socialdemokraterna pressas från höger om välfärden när såväl M, KD som SD kräver högre statsbidrag till kommunerna. Vad som är höger och vänster i politiken har aldrig varit mer oklart. Även fördelningspolitiken beklagas numera från högerhåll. 

Vad av det som genomförs kommer S att ta ansvar för?

Det för oss osökt över till frågan om ansvaret för den förda politiken. Finansministern har redan distanserat sig från slopandet av värnskatten och skyller fördelningsprofilen i budgeten på L. Vad av det som genomförs under denna mandatperiod kommer S att ta eget ansvar för i valrörelsen 2022? Framgångar har många föräldrar, motgångar blir ofta föräldralösa. 

Varje mandatperiod har sin speciella dagordning. Den allt överskuggande uppgiften under denna mandatperiod är att hantera kommunkrisen och trygghetskrisen. Men fokus för Januarisamarbetet ligger någon helt annanstans än på att rusta välfärden och statens hårda kärna, det vill säga att ta itu med sådant som bristande gränsskydd och organiserad brottslighet. Socialdemokraterna försöker lösa det dilemmat genom att bjuda in till grupparbeten kring gängvåld och migration, men väljarna har inte låtit sig övertygas.

S är bakbundet av sitt sällskap - både längs den gamla höger-vänster-skalan och den nya GAL/TAN-skalan. Det är skälet till att S blöder väljare och framstår som samarbetets stora förlorare. S vann slaget om den politiska makten, men förlorar nu kriget om väljarna.

Åkesson kan bygga på det konservativa blocket

Med Januariavtalet har Jimmie Åkesson dessutom fått sitt efterlängtade konservativa drömblock: M-KD-SD. Alla inblandade förnekar förstås existensen av ett sådant block, men väljarna är inte blinda. 

Pusselbitarna fogas till varandra i ett växande antal frågor: kritiken mot public service, motviljan mot höghastighetståg och löften om lägre bensinpris. Stödet för denna nya ”fossilhöger” växer dessutom snabbt i opinionen och uppgår i Demoskops mätning till 49 procent. Precis som Januaripartierna genomgår en ”jökifieringsprocess” - inte minst Centern som alltmer liknar särintressepartiet från förr - svetsas högeroppositionen ihop. 

Av alla dessa skäl hade det varit bättre med en S-M-regering med en enda övergripande uppgift för mandatperioden: att säkerställa samhällskontraktet. Det hade i alla fall varit ett ambitiöst försök att återuppbygga förtroendet för politiken.

Den våg av misstro som nu sköljer fram är ett gigantiskt underbetyg åt det politiska etablissemanget.