Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Sätt Björklund i skolbänken

Stig Järrel som despotisk lärare i "Hets".

Ansvaret för skolans haveri delas av borgerligheten och Socialdemokraterna.

Det är dags att låta experterna städa upp efter alla ideologiska experiment.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Fram till 1990 gick den svenska och finska skolan hand i hand. Skolresultaten var goda och likvärdigheten i skolan var hög. Efter det har Sverige och Finland gjort helt olika vägval.

Finland fortsatte som tidigare, eller som finländare tydligen brukar säga när de möter sina svenska kollegor: "Vi kopierade allt som hände i svensk skola, men slutade med det 1990".

Sverige däremot inledde ett skolexperiment med dramatiska och ideologiskt motiverade reformer. Skolan kommunaliserades. Timplaner, behörighetskrav och andra regelverk skrotades till förmån för målstyrning. Ovanpå det kom friskolereformen 1992 som skapade världens mest marknadsanpassade skolsystem.

Systemskiftet beskrivs i detalj en ny och läsvärd bok av Per Kornhall, tidigare undervisningsråd på Skolverket, med titeln: "Barnexperimentet: Svensk skola i fritt fall" (Leopard förlag).

 

Den gamla enhetsskolan ersattes på kort tid av en extremt decentraliserad och avreglerad skola. Staten tog sin hand från samhällets viktigaste uppdrag och lät tusen blommor blomma. Fast någon blomning blev det inte.

I stället har skolresultaten sjunkit kontinuerligt under 20 års tid. Det mest skrämmande är inte nivån - Sverige placerar sig runt eller strax under genomsnittet i västvärlden - utan trenden.

I inget annat västland sjunker kunskaperna i matematik och läsning lika snabbt som i Sverige. Och särskilt illa går det för de svaga eleverna.

Den svenska skolan utjämnar inte längre livschanser, utan cementerar dem. Skillnaderna mellan bra och dåliga skolor har fördubblats sedan slutet av 90-talet och ligger numera i nivå med USA:s.

 

Allvaret i denna situation har sakta börjat sjunka in. Hur ska Sverige klara den knivskarpa konkurrensen i världsekonomin med en skola på dekis? Och hur ska vi försvara jämlikheten i ett land där skolan har blivit ett sållningsinstrument - en plats där klasser och etniciteter skiljs åt i stället för att träffas?

De politiska partierna tävlar plötsligt om att profilera sig i skolfrågan. Problemet är bara att de letar väldigt selektivt efter felkällor med den egna ideologiska kompassen i ett fast grepp. Jan Björklund (FP) lanserar den ena reformen efter den andra, men blundar helst för problem som är kopplade till friskolereformen. Socialdemokraterna å andra sidan bråkar gärna om läxhjälpen, men vägrar ifrågasätta den egna kommunaliseringen.

 

Skolan är ett ideologiskt slagfält när den allra minst behöver vara det. Låsningarna blir ibland skrattretande uppenbara. Efter många om och men har vi till sist fått en utredning som ska granska effekterna av kommunaliseringen. Men utredaren har fått strikta order om att inte föreslå någon som helst förändring.

Och den friskolekommitté som snart ska komma med sina slutsatser har haft som utgångspunkt att vinstintresset i skolan är av godo. En världsunik reform är alltså inte värd att prövas förutsättningslöst ens efter två decennier.

Den politiska prestigen har lagt en förlamande hand över skoldebatten. Ser man på den svenska skolkrisen utifrån ett forskningsperspektiv framträder två stora problemområden. Det ena är proletariseringen av lärarna och det andra vårt skolsystem.

 

Framgångsrika skolnationer har starka och välavlönade lärare. Det visar såväl OECD:s analyser som McKinseyinstitutet berömda skolrapport "How the world's most improved school systems keep getting better". Ibland framhålls Finland som ett undantag från den regeln, men en finländsk gymnasielärare har en slutlön på 50 858 kronor att jämföra med 36 113 kronor för en svensk dito.

Ledarsidans kolumnist Gunnar Wetterberg har visat att ett engångslyft för lärarna på 10 procent inte skulle kosta staten mer än den sänkta krogmomsen, det vill säga drygt fem miljarder kronor (DN 21/12). Det säger det mesta om alliansens prioriteringar att man hellre satsar på billigare hamburgare än på en ödesfråga som lärarlönerna.

Om Sverige ska vända utvecklingen inom skolan måste man ta radikala grepp för att göra läraryrket mer attraktivt: ett rejält lönelyft, höjda krav för att antas till lärarutbildningen och förbättrad arbetsmiljö, bland annat genom att minska dokumentationsbördan.

 

En annan nyckel till framgång inom skolan är hög likvärdighet. Sverige har genom kommunaliseringen och friskolereformen gjort den omvända resan och skapat det mest avreglerade och konkurrensutsatta skolsystemet i världen. Enligt Per Kornhall finns det väldigt lite forskningsstöd bakom detta experiment. Tvärtom varnar exempelvis OECD för segregationseffekterna av fria skolval.

Det som sticker ut mest ur ett internationellt perspektiv - lärarkrisen och revolutionen av skolsystemet - är intressant nog det som diskuteras minst av våra politiker. Det visar att de inte är mogna uppgiften att axla skolkrisen. Jan Björklunds försäkringar om att den stora vändningen snart är här övertygar knappast någon.

Vi har inte råd med dagens politiska låsningar. Det är dags att tillsätta en skolkommission bestående av svenska och internationella experter med uppgift att nagelfara det svenska skolfiaskot. Låt Pasi Sahlberg, Finlands ledande skolnestor, leda kommissionen.

Björklund och hans meningsmotståndare får snällt sätta sig i skolbänken och lyssna.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!