Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Samhällets svek mot våldsutsatta kvinnor

Gång på gång sviker samhället de mest utsatta - kvinnor som hotas av våldsamma män.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I veckan sänktes straffet för det så kallade bajonettmordet i Malmö från livstid till 17 års fängelse. Livstids- straffet är numera förbehållet de allvarligaste fallen av mord. Dit räknas tydligen inte kvinnomord - inte ens om dådet sker inför barnen och är kulmen på en hot- och våldskampanj mot offret.

Vid den här tiden förra året var den 39-åriga kvinnan fortfarande vid liv. Men hon visste att hennes dagar var räknade, att hon hade en dödsdom hängande över sig.

Enda skälet till att hon inte mördats än var att hon hade lyckats lura i sin ex-sambo att hon ville återförenas medan hon låg fastbunden på golvet.

Kvinnan köpte sig tid genom att flytta runt mellan olika skyddade boenden. Hon skrev avskedsbrev till sin familj och rasade i vikt. Det gör ont att föreställa sig den ångest hon måste ha burit på, mitt i det trygga Sverige som förberedde sig för julstöket. Så skyddslös, så utlämnad.

Hur mycket berättade hon för sina  döttrar, tre och sex år gamla? Även om hon försökte invagga dem i något slags falsk trygghet så måste de ha förstått. Mammans dödsångest måste också ha varit deras.


Den 17 februari i år verkställdes dödsdomen på Lugna gatan i Malmö. Ex-sambon hade lyckats spåra upp kvinnan och högg ihjäl henne med en bajonett inför de gemensamma barnen. Hon hade till och med gissat rätt på vilket slags mordvapen han skulle använda.

Så fullbordades samhällets svek.  Kvinnans rop på hjälp förblev ohörda av rättsapparaten. Hon hade gått till  polisen, vittnat i rättegången och berättat om det akuta dödshot hon levde under. Ändå släppte tingsrätten ex-sambon på fri fot i väntan på att domen om olaga frihetsberövande skulle vinna laga kraft.

Man kan förstås invända att det är lätt att vara efterklok när man vet hur det slutade. Men alla varningstecken fanns där på att mannen var en tickande bomb. Han var djupt deprimerad efter separationen, spionerade på kvinnan, betedde sig märkligt på jobbet och höll henne fången med inhandlade bultband och handbojor.

Hade rätten bemödat sig om att göra en professionell riskbedömning skulle slutsatsen inte kunnat bli någon annan än att ex-sambon måste bli kvar i häktet.


Den 39-åriga kvinnan är inte ensam om att bli lämnad skyddslös av samhället. Varje år mördas i genomsnitt 17 kvinnor av sin partner eller ex-partner. Åtminstone ett par av dem skulle kunna räddas om rättsväsendet gjorde strukturerade riskbedömningar, konstaterade kriminologiprofessor Henrik Belfrage i veckan (SVT 19/11).

Metoden heter SARA och utgår från en checklista med 15 olika riskfaktorer, som kartlägger hotbilden mot kvinnan.

Men trots att metoden är tillgänglig och till och med är obligatorisk på vissa håll används den bara sporadiskt. Enligt såväl Belfrage som Stiftelsen Tryggare Sverige är det i dag slumpen som avgör om en utsatt kvinna får det skydd hon behöver.

Det understryker vilken segdragen kamp detta är. Våld mot kvinnor kallas inte längre överslätande för "familjevåld", men frågan ges ännu inte den prioritet som den förtjänar.

Det är ett våld med undertext som inte passar in i rättsväsendets mallar, där brott är en konkret handling med en början och ett slut.

Att aldrig känna sig trygg, inte ens inom hemmets fyra väggar. Att aldrig kunna lämna bostaden utan att snegla oroligt över axeln. Att vara utlämnad till en annan människas privata justis. Att vara flykting i sitt eget land. Att inte veta om barnen snart kommer att stå föräldralösa.

Det är svårt att tänka sig mer utsatta brottsoffer än dessa kvinnor.

Rättsväsendet har visserligen blivit bättre på att fånga upp denna speciella form av våld. Vi har fått ett kvinno- fridsbrott och besöksförbud, som för ett år sedan ersattes av lagen om kontakt- förbud. Men maskorna i skyddsnätet är fortfarande grova.

De utlovade fotbojorna är fortfarande inte i bruk, ett år efter att lagen infördes. Och det krävs allvarliga överträdelser av ett kontaktförbud för att fotboja över huvudtaget ska kunna bli aktuellt.

Enligt en granskning som Dagens Nyheter har gjort trotsar alltfler kontaktförbuden, och det är ofta samma män som gång på gång gör överträdelser, uppenbarligen utan att rättsväsendet sätter stopp.

Brottsoffret befinner sig i ett ständigt underläge. Det gäller att ha tur - att möta en kunnig och engagerad polis som gör en professionell riskbedömning och ett rättsväsende som tar överträdelser av kontaktförbudet på allvar och låter en farlig gärningsman stanna i häkte i väntan på dom.

Har brottsoffret riktig tur kanske hon rentav blir informerad av kriminalvården i god tid innan ex-mannen släpps ut igen efter avtjänat straff.

Det lotteriet är inte värdigt en rättsstat, särskilt inte i ett land som berömmer sig om att vara världens mest jämställda.