Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Säg inte ajöken till alliansen

Omvärlden ser det som svenska väljare inte verkar vilja se: alliansen har varit sällsynt framgångsrik.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Bilder kan ofta fånga stämningsläget bättre än ord. Vi minns alla de trevande dansstegen när alliansen höll valkickoff i Nacka i början av sommaren. Efter åtta år vid makten finns inte mycket av den forna entusiasmen kvar.

 

Även väljarna har börjat tröttna på alliansen. Det finns ingen sprittande vision om vad alliansen vill göra med en tredje mandatperiod. Dessutom har regeringen misslyckats med att vända utvecklingen på centrala områden.

Skolan är det mest alarmerande. Även om kunskapsresultaten har sjunkit under 20 år går det inte att kasta PISA-rapporten i ansiktet på Socialdemokraterna. Det svenska skolhaveriet är ett gemensamt misslyckande som man har ärvt, men inte lyckats reda upp.

Även på andra områden har alliansregeringen underpresterat. Bostadspolitiken är ett sorgebarn, där man inte har vågat röra hyresregleringen samtidigt som man har eldat på priserna med avskaffad fastighetsskatt.

Försvaret har skötts med vänsterhanden och polissatsningarna har blivit ett slag i luften.

 

Men när det gäller alliansens bärande projekt har man lyckats utomordentligt väl. Ekonomin och jobben har utvecklats på ett sätt som trotsar alla tidigare lagar. Sysselsättningsgraden är i dag högre än under högkonjunkturens topp år 2006. Och tillväxten har tuffat på trots att den utdragna krisen har slagit hårt mot svensk ekonomis traditionella draglok, exportsektorn.

The Economist skriver i sitt senaste nummer att Sverige kan göra anspråk på att vara Europas mest framgångsrika ekonomi. Fredrik Reinfeldts regering har varit "en stor succé", slår den ansedda tidskriften fast i en lång, beundrande artikel.

Även The Guardian skriver stjärnögt om Sverige. "Regeringen borde vara mer populär än den är", konstaterar tidningen som normalt är husorgan för den svenska vänstern.

Domen är densamma på olika internationella rankinglistor. När konsultjätten PWC i våras korade världens starkaste ekonomier kom Sverige på första plats.

Svenska väljare har helt enkelt blivit hemmablinda. Många har inte tagit in djupet av den ekonomiska kris som har skakat världen och vill inte se Sverige utifrån med omvärldens ögon. Krisen har försvunnit från väljarnas radar.

 

Ofta anklagas regeringen för att bara ha en idé - arbetslinjen. Det ligger en del i det, även om öppenheten mot omvärlden och privatiseringar också måste fogas till det ideologiska projektet.

Men en idé är i alla fall mer än ingen. Frågan är vad som är Socialdemokraternas stora projekt efter åtta år i opposition. Handlar det om ett försiktigt återtåg på alla dessa fronter? Risken är överhängande att S-ledningen inte ens inför sig själva har formulerat ett svar på den frågan. I stället har man fastnat i besvärjelser om att allt ska fixa sig bara det blir maktskifte.

Som liberal finns det en del att välkomna med de nya Socialdemokraterna. Det ska man inte sticka under stol med. Under Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons ledning har partiet tagit ett rejält kliv åt höger. Det gamla fokuset på att utjämna inkomster har ersatts av en mer framsynt politik där utbildning är jämlikhetens bräckjärn.

 

Men frågan är om ledningen ens har det egna partiets mandat att driva en pragmatisk mittenpolitik. Förväntningarna har trissats upp till bristningsgränsen under åren i opposition. Än mindre svängrum lär Andersson få i en koalitionsregering med Miljöpartiet som dessutom behöver luta sig mot Vänsterpartiet.

Det kommer att byggas upp ett starkt utgiftstryck i en tid då staten egentligen behöver spara. Mycket talar för att en sådan bräcklig minoritetsregering kommer att falla samman.

Det gör inget, kanske en del väljare tänker. Då kan vi alltid kalla in Reinfeldt och Borg igen och återställa ordningen. Men riktigt så enkelt är det inte. Alliansregeringens toppnamn har sannolikt redan lämnat politiken och kanske även Sverige inom loppet av några år.

Den som röstar bort alliansen idag väljer att ta ett steg ut i det okända. Det är en röst på en historiskt oerfaren statsminister som ska leda en historiskt svag socialdemokrati i en historiskt svag minoritetsregering. Om det bär eller brister vet vi inte.

 

"Vi har kanske inte de lattjigaste förslagen", sade Göran Hägglund (KD) nyligen när alliansen presenterade sitt valmanifest. Nej, alliansregeringen känns inte så lattjo efter åtta år i Rosenbad. Men valet 2014 handlar inte om att välja det fulländade alternativet, utan att välja det minst dåliga.

Regeringen förtjänar fyra års kvarsittning. Då kan alliansen ta sig an restuppgifterna samtidigt som ekonomin, jobben och utrikespolitiken förblir i trygga händer.