Anna Dahlberg
I början av 2019 fattade Skolinspektionen det historiska beslutet att låta staten ta över kontrollen av en kommunal skola. Förfallet på Storvretskolan i Botkyrka hade gått så långt att situationen blivit ohållbar.
Elever skrek och knuffade på varandra i korridorerna. Lärare blev slagna och kränkningar var vardagsmat. När polisen var på besök vid ett tillfälle kastades en banger in i skolmatsalen.
Utåtagerande elever hade tagit makten på skolan medan lärarna kapitulerade. De sistnämnda hade inspirerats av metoden lågaffektivt bemötande och tolkade den som att de inte längre skulle ägna sig åt gränssättning.
I det läget hörde två rutinerade skolledare – Susanne Norman och Lillemor Bergquist – av sig och erbjöd sig att ta över som rektorer på skolan. Sagt och gjort. Åtta månader senare var jobbet klart. Sveriges mest ökända problemskola hade kommit på fötter igen och Skolinspektionens inspektörer gav grönt ljus på alla punkter.
Så vad bestod mirakelkuren i?
Susanne Norman berättar att det första som de gjorde var att damma av de gamla ordningsreglerna på skolan. Från och med nu skulle de följas, lät den nya rektorsduon meddela. Eleverna skulle respektera varandra, lärarna och lokalerna. De skulle komma i tid till lektionerna, inte klampa in efter en halvtimme och så vidare.
Den första frontlinjen drogs upp vid skogränsen. Trots att det var skoförbud på skolan sprang eleverna runt med skorna på liksom jackor och kepsar i klassrummen. Elever som struntade i regeln fick nu stanna kvar efter skolan för ett enskilt samtal med rektorsduon.
I början var det långa köer av elever utanför rektorsexpeditionen, berättar Susanne Norman. Under samtalen pratade de om varför eleven hade brutit mot regeln och om hen behövde något stöd. Kanske ville de mötas varje morgon av en vuxen som kunde hjälpa till att påminna om regeln?
– I det läget tackade alla genast nej till stöd. De förklarade att de absolut inte hade några problem med att ta av sig skorna i fortsättningen. De hade bara ignorerat regeln eftersom de kom undan med det, berättar hon.
Så var det problemet löst.
Men samtalen gav också inblick i svåra hemförhållanden. En del barn kom för sent till skolan för att de inte ägde någon egen klocka. Runt hälften av barnen på skolan – där nästan alla har utländsk bakgrund – fick ingen frukost hemma på morgonen. Den nya ledningen såg därför till att barnen erbjöds frukost på skolan.
Tidigare hade barnens olika svårigheter – ”tufft hemma” eller diagnoser – accepterats som en ursäkt för deras normbrytande beteende på Storvretskolan. Men enligt Susanne Norman bör man tänka tvärtom:
– De här barnen behöver mer struktur i skolan än andra. De har ofta ett svagt språk, är vana vid högljudda miljöer och har inte sällan en fri uppfostran i hemmet samtidigt som de kan få en smäll om de gör fel.
– Föräldrarna var otroligt tacksamma mot oss. Äntligen kom någon som satte stopp för barnens utåtagerande beteende! De förväntar sig auktoritet av skolan, men kommer i stället till ett slappsamhälle. Det blir en krock, säger Susanne Norman.
Men minst lika viktigt är att ge positiv feedback. Om en elev hade agerat ansvarsfullt efter en konfliktsituation såg rektorsduon till att hen inte bara fick tummen upp på skolan. Även vårdnadshavarna underrättades direkt så att barnet möttes av beröm hemma också.
Hennes recept är det rakt motsatta: Ta alla konflikter! Efter det blir det nämligen inte så mycket konflikter. Då har man etablerat ledarskapet i klassrummet.
Susanne Norman hörde av sig till mig efter min krönika nyligen om den svenska konflikträdslan och riskerna med lågaffektivt bemötande. Hon är djupt oroad över hur denna metod har kunnat breda ut sig i skol-Sverige, trots att den saknar empiriskt forskningsstöd.
– Jag blir så upprörd över de budskap som sprids om att barn inte klarar att få en tillsägelse och att vi vuxna inte ska ägna oss åt gränssättning ens om ett barn kränker ett annat barn.
Hennes recept är det rakt motsatta: Ta alla konflikter! Efter det blir det nämligen inte så mycket konflikter. Då har man etablerat ledarskapet i klassrummet.
Det är inte samma sak som att tjata eller ens höja rösten som lärare. Tvärtom förespråkar Susanne Norman att läraren ska behålla sitt lugn i alla lägen, men samtidigt vara väldigt tydlig med vad som gäller.
Hon är bekymrad över den stora osäkerhet som hon möter bland svenska lärare. De vet inte ens om de vågar leda ut en stökig elev eller om det ska ses som en kränkning. Denna ovisshet leder till en förlamande passivitet.
Det är en ohållbar situation – för både lärare och elever.
Det är tillräckligt illa att skollagen inte ger lärare den uppbackning som de behöver. På det området rör sig utvecklingen i alla fall åt rätt håll. Lagom till höstterminen fick Sveriges lärare större befogenheter att ingripa mot störande beteenden, exempelvis rätten att avvisa elever.
Men samtidigt har alltså läran om lågaffektivt bemötande fått fäste i många skolor. Enligt dess tillskyndare sanktionerar skollagen ”repressiva metoder” med inslag av förtryck. Det ger en vink om hur skruvat tankegodset är.
Dessa radikala idéer har dessutom letat sig in i hos ansvariga myndigheter.
Hösten 2018 gav Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) ut en rapport i syfte att sammanställa det internationella forskningsläget: ”Insatser i skolan för barn med adhd”. Slutsatsen var att skolan bör satsa på positivt beteendestöd, som bland annat har använts med gott resultat i USA och Norge.
Det tog snabbt hus i helvete.
Sammanlagt 40 debattörer från bland annat intresseorganisationen Attention, adhd-coacher, psykologer som förordar lågaffektivt bemötande med flera sågade rapporten på Svenska Dagbladets debattsida. Det var fel av myndigheten att rikta in sig på att minska störande beteenden, menade de. I stället måste fokus ligga på hur skolan ska anpassa sig.
Kritikerna lyckades få till stånd ett möte med myndigheten, som därefter valde att backa. Rapporten drogs tillbaka med motiveringen att den hade kvalitetsbrister.
I dag kan man gå in på SPSM:s hemsida och se tydliga hänvisningar till metoden lågaffektivt bemötande, trots att den saknar vetenskaplig evidens. Exempelvis ges rådet till lärare att undvika att titta eleven direkt i ögonen vid utbrott.
– På vilken vetenskaplig grund påstår man detta? Om jag hade tittat bort på Storvretskolan hade jag fått en smäll. Vuxna behöver vara ledare i klassrummet. Elever ska inte bestämma åt vilket håll andra ska titta eller om någon ska flytta på sig. Den makten måste vi ta bort från dessa elever, säger Susanne Norman.
Även en forskare med mycket god insyn har reagerat på hur metoden lågaffektivt bemötande har letat sig in i myndigheters kunskapsöversikter, riktlinjer och rekommendationer, exempelvis hos SPSM och Socialstyrelsen. Han önskar vara anonym på grund av ämnets känslighet.
– Det sker en systematisk felvärdering av forskningsstödet för olika metoder. Trots att det inte finns något empiristöd för lågaffektivt bemötande ges den samma status som andra metoder med god evidens internationellt.
Detta borde vara ett uppslag för SVT:s ”Uppdrag Granskning” eller någon annan grävredaktion. Hur kommer det sig att förespråkarna för lågaffektivt bemötande har kunnat få ett så stort inflytande?
I väntan på det svaret bör regeringen ta saken i egna händer. Varför inte införa ”Ordningslyftet” i svensk skola enligt samma modell som det lyckade ”Matematiklyftet” 2012-16?
Det är ett sorgligt faktum att lärarutbildningarna inte har rustat dagens lärare för den verkligheten som de möter i skolorna. Att ge lärare chansen att i efterhand träna på tekniker i ledarskap vore en ypperlig investering.
Samtidigt kan rektorer få lära sig av Susanne Norman och Lillemor Bergquist hur man vänder en skola i kris.
Få saker är viktigare att ta itu med än denna.