Anna Dahlberg
Vem är egentligen populist? I svensk politik brukar svaret på den frågan vara enkelt: Sverigedemokraterna. Men det räcker att doppa tån i socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabis (S) Twitterflöde för att få del av samma föreställningsvärld med folket mot eliten, behovet av enkla lösningar och illa dold kritik mot expertisen:
”Tänk att ha privilegiet att ha en stark röst i samhällsdebatten. Och använda den till att motarbeta pensionshöjningar för de fattigaste pensionärerna i detta läge.”
Den massiva kritiken som har riktats mot regeringens föreslagna garantitillägg avfärdas som ”provocerande ålderism”. Shekarabi frågar sig upprört: ”Kan det ha att göra med att 80% av den halvmiljon svenska pensionärer som har lägst pension, och som kommer att få maxhöjningen på 1000 kr skattefritt varje månad, är KVINNOR?”
Så här uttalar sig alltså den ansvariga ministern för pensionsfrågan. I stället för att stå upp för vårt världsunika pensionssystem – och den blocköverskridande grupp som förvaltar reformen sedan mitten av 90-talet – öser Shekarabi ovett över det.
Han talar om ”allvarliga orättvisor” och ”ett brott mot samhällskontraktet”. Enligt Shekarabi kan Sverige inte längre kallas ett anständigt samhälle om inte det så kallade garantitillägget till pensionärerna blir verklighet här och nu. Det är en häpnadsväckande retorik.
Till att börja med kommer inte ens förslaget från Socialdemokraterna, utan var ett krav från Vänsterpartiet för att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister i höstas. Det är därför som det brukar kallas för ”Nooshitillägget”.
Socialdemokraterna drev däremot igenom det lika problematiska ”inkomstpensionstillägget”, som började betalas ut i höstas. Skälet som anfördes då var att respektavståndet i pensionssystemet måste ÖKA mellan dem som har arbetat ett helt arbetsliv och dem som inte har gjort det. Raka motsatsen alltså.
Konstigheterna tar inte slut där. Om S-regeringen trots allt brinner för att lyfta pensionen för de fattigaste pensionärerna skulle det gå att åstadkomma på ett oändligt mycket enklare och billigare sätt. Det hade bara varit att höja garantipensionen inom dagens system. En sådan höjning gjordes visserligen så sent som år 2020, men det skulle säkert gå att få gehör inom Pensionsgruppen för ytterligare en satsning.
Men i stället skapar alltså S-regeringen ett helt nytt bidrag som omfattar nästan hälften av landets pensionärer (47 procent) i syfte att kunna runda Pensionsgruppen och se till att pengarna trillar in på väljarnas konton lagom till valdagen.
Det är så mycket med denna pensionsoffensiv som är bisarrt. Ta bara det här med namnet – garantitillägg i bostadstillägget. Men det nya bidraget på upp till 1 000 kronor skattefritt i månaden har inget med boendekostnader att göra överhuvudtaget. Det heter bara så för att regeringen ska kunna sidsteppa Pensionsgruppen.
Att göra på det sättet riskerar att skapa tolkningsproblem och äventyra rättssäkerheten, varnar Pensionsmyndigheten. Redan där borde alla seriösa partier få kalla fötter. Man kallar liksom inte en höjning av barnbidraget för ett barntillägg i bostadsbidraget.
Förslaget har dessutom forcerats fram på ett sällan skådat sätt. Uppgörelsen med V slöts den 23:e november. Därefter har regeringen snabbutrett frågan i form av en promemoria (Ds 2022:3), som remissinstanserna sedan fick ynka två veckor på sig att ta ställning till. På regeringens egen hemsida kan man läsa att remissinstanser bör få ”minst tre månader på sig att skicka in sina synpunkter”.
Skälet till den stora brådskan är förstås att pengarna måste hinna fram i tid till valet den 11 september. En dryg miljon av landets totalt 2,3 miljoner pensionärsväljare ska då gå till valurnorna, fyllda av tacksamhetskänslor till de rödgröna.
Hela processen luktar illa. I veckan avslöjade Expressen att Shekarabis statssekreterare ska ha frågat Pensionsmyndighetens styrelseordförande, vänsterpartisten Ingrid Burman, om det var möjligt att göra ändringar i tjänstemännens remissyttrande.
Så skedde som bekant. Styrelsen strök bland annat beräkningarna som visar att det nya garantitillägget skulle ge marginaleffekter på över 100 procent för vissa garantipensionärer – det vill säga ge mindre kvar i plånboken för den som arbetat mer. Man ville inte heller uttryckligen avstyrka förslaget, trots den förödande kritiken.
Till råga på allt har S-regeringen inte berättat hur denna gigantiska 10-miljarderssatsning ska finansieras, trots att pengarna som sagt ska börja betalas ut redan i augusti enligt planen.
Kontrasten är total till den nya försvarssatsningen. Då hann nyheten knappt släppas förrän finansminister Mikael Damberg började tala om behovet av en beredskapsskatt.
”Nooshitillägget” är oseriöst både sett till innehållet och sättet som det har drivits fram på. Kritiken från remissinstanserna är föga förvånande svidande. Förslaget strider mot själva grundidén i pensionssystemet att det är din livsinkomst som styr storleken på din pension.
Ett redan komplicerat system blir nu närmast oöverblickbart för vanliga människor. Hela sex (!) olika pensionsförmåner ska framöver riktas till dem som har låga pensioner.
Alla minns hur Försäkringskassans GD Ann-Marie Begler offrades inför valet 2018 för att mildra kritiken mot avslagen i sjukförsäkringen. Står Pensionsmyndighetens GD Daniel Barr näst på tur månne?
Det är mycket som står på spel i denna politiska strid. Om S-regeringen lyckas få igenom ”Nooshitillägget” i riksdagen skjuter man i praktiken sönder både pensionssystemet och Pensionsgruppen.
Då kommer mångmiljardlöften om pensionshöjningar att bli en given ingrediens i varje valrörelse. Frågan är om det inte redan är för sent. Anden är ute ur flaskan.
S-regeringen har nu övergått till att kompensera väljare med pengar i näven för såväl höjda marknadspriser på el och bränsle som lägre pensioner än önskat. Principer överges till förmån för utfall. Vad det skiftet i längden kommer att innebära för de svenska statsfinanserna kan man bara ana.
Hanteringen av ”Nooshitillägget” riskerar dessutom att skapa ängsliga myndigheter. Det är centralt att våra myndigheter vågar skriva ärliga och sturska remissyttranden över dåliga politiska förslag. Det står rentav i instruktionen att remissinstanserna bör vara tydliga med om de instämmer med eller motsätter sig förslagen.
Men efter debaclet kring Pensionsmyndigheten, där styrelsen lojalt sminkade över tjänstemännens mest drabbande kritik, drar kanske andra myndigheter öronen åt sig. Hur rättfram kan man egentligen vara i ett remissvar utan risk för att hamna i onåd hos regeringen?
”Det skapas en osund kultur, som hotar fritänkande inom myndigheterna. Vi riskerar att få mer rädda remissvar – rädda för makten och rädda för att säga sanningen”, säger en centralt placerad tjänsteman till mig.
Alla minns hur Försäkringskassans GD Ann-Marie Begler offrades inför valet 2018 för att mildra kritiken mot avslagen i sjukförsäkringen. Står Pensionsmyndighetens GD Daniel Barr näst på tur månne?
Barr vågade inte bara stå upp för tjänstemännens reservation mot garantitillägget. Han har gått ut offentligt och bemött en rad av de myter och missuppfattningar som florerar i debatten om det svenska pensionssystemet. Exempelvis har han påmint om att Sverige har lägst andel fattigpensionärer i hela Europa om man mäter i absoluta tal, det vill säga andelen som klarar av utgifterna för hyra, mat med mera.
Pensionsmyndigheten har också tagit initiativ till en egen rapportserie för att höja kunskapsnivån i en debatt som präglas av populism och starka känslor.
Sådant borde förstås applåderas från Rosenbad. Men det är tydligt att populismen inte längre är något som S-regeringen vill bekämpa, utan själv rida på för att vinna valet i höst.