Anna Dahlberg
Något har definitivt skett i det politiska samtalet den senaste veckan. Stefan Löfven har förklarat att vi är nära gränsen för vår kapacitet. Såväl finansministern som migrationsministern talar om en ohållbar utveckling. Till och med en uppburen vänsterprofil som Göran Greider hävdar nu att söktrycket mot Sverige måste minskas.
Glappet mellan retorik och praktik är fortfarande stort, som fredagens urvattnade uppgörelse illustrerade. Men ett krismedvetande har tveklöst smugit sig på.
Många verkar betrakta flyktingströmmen som en blixt från klar himmel. Fram tills för några veckor sedan var allt frid och fröjd, men nu har situationen plötsligt blivit ohanterlig och ohållbar. Ingen hade kunnat förutsäga detta händelseförlopp, låter man förstå.
Det är en slarvig historieskrivning. Flyktingströmmen har fördelat sig extremt ojämnt inom EU. Ett land som Nederländerna har exempelvis tagit emot 23 000 asylsökande i år och Finland har skrivit ner sin prognos för 2015 till 30-35 000.
Sverige har medvetet styrt mot en situation där vårt land är ett förstahandsval inom EU. År 2011 träffade alliansen den första migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet som av Fredrik Reinfeldt beskrevs som "historisk". När andra EU-länder började strama åt signalerade Sverige att vi ville vara landet annorlunda, där det inte finns någon gräns för hur många som vi kan ta emot.
Därmed blev det svenska flyktingmottagandet helt avhängigt volymkontrollen vid EU:s yttre gränser. Den senaste tidens öppna inkörsport via Turkiet hade lika gärna kunnat slås upp för två år sedan eller om ett år.
Den branta klättringen mot dagens historiska nivåer inleddes sommaren 2012. Kommunerna varnade för kraftigt ökade kostnader och krävde "extraordinära statliga insatser". Migrationsverkets egna boenden tog slut och myndigheten larmade om bostadsbristen. Det var vid den tidpunkten som jag skrev min första krönika i ämnet och efterlyste en tredje linje i migrationspolitiken.
Det var uppenbart att den svenska tvärtom-politiken skulle få stora konsekvenser under åren framöver. Även för en vän av mångfald och öppenhet, som undertecknad, blev det omöjligt att blunda för verkligheten.
De som nu låter påskina att dagens situation var omöjlig att föreställa sig har helt enkelt fel. Det är förresten ofta samma personer som så sent som för någon månad sedan krävde slopat transportörsansvar eller varnade för "migrationsfeber" i debatten.
In i det sista har man hållit fast vid övertygelsen att öppna gränser inte bara är moraliskt rätt, utan också ekonomiskt och samhällsmässigt oproblematiskt.
Hur blev detta den etablerade sanningen i svensk offentlighet? Här är några omständigheter som jag tror har varit avgörande:
■ SD-fixeringen. Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010 sände chockvågor genom landet. SD skulle inte bara isoleras från inflytande; Sverige skulle föra en politik i kontrast till allt som partiet stod för. Varje SD-förslag har automatiskt blivit pariastämplat, även när det har gällt fullt rimliga ståndpunkter som att det är mer effektivt att hjälpa i närområdet.
■ Marknadskrafterna i mottagandet. Vid den förra stora flyktingvågen i början av 90-talet var det tält, gymnastisksalar och paniklösningar som gällde. Påfrestningarna märktes direkt. Nu har i stället privata aktörer skött asylmottagandet via tusentals upphandlingar. Lika osynligt har den akuta bostadskrisen rundats genom en laissez-faire-politik och svarta marknaden. Det övriga samhället har inte märkt hur utanförskapsområdena har fyllts på eller hur landsbygden har dammsugits på tomma lokaler. Med byråkratiska processer tar det alltid stopp någonstans. Marknaden däremot fungerar tills någon annan väljer att sätta stopp.
■ Politikens fragmentisering. Fler riksdagspartier och en socialdemokrati i långvarig utförslöpa har skapat ett mycket mer ogynnsamt läge för ansvarstagande. Numera premieras ungdomlig karisma och ideologisk skärpa framför icke-mediala gråsossar och ärrade kompromisspolitiker.
■ Medias ansvar. Ingen kan på allvar påstå att vi i medierna har gjort ett bra jobb när det gäller att beskriva utmaningarna i migrationens spår. Alltför ofta har okunskap, önsketänkande och ängslighet präglat rapporteringen. Den politiker som föreslår en mer restriktiv linje bombarderas med svåra frågor. Den som föreslår liberaliseringar riskerar däremot ingenting.
■ Debattklimatet. Det livsviktiga samtalet om rasismen har på ett olyckligt sätt blandats samman med debatten om vår kapacitet att ta emot asylsökande. Följden har blivit en utbredd rädsla för att närma sig frågan för alla med självbevarelsedriften i behåll, däribland akademiker, debattörer och politiker. En brunstämpling skulle kunna innebära slutet på den egna karriären.
■ Opinionsbildningen. Högern och vänstern har närmast smält samman i sin kamp för öppna gränser. Timbros nyliberalism var tills nyligen helt tongivande på högerkanten medan vänsterns opinionsbildning har tagits över av unga, arga röster där identitetspolitik och gränslösa ideal har ersatt den gamla kött-och-potatis-politiken.
■ Historien. Svenskar har inga minnen av krig och utsatthet såsom exempelvis Norge och Finland. Vi tar det mesta för givet - från välfärdsstatens ymnighetshorn till att vi kommer att leva i evig fred. Allt fixar sig. Försvar och gränser är konservativ bråte som med fördel kan läggas på historiens skräphög.
■ Brist på motvikter. Det finns många kämpande hjälporganisationer i debatten, men få som vill ta på sig rollen att påtala tillvarons begränsningar. S och M vill inte längre. SKL är politiskt styrt och kommuner med problem vänder sig hellre till en PR-byrå än till pressen. Varje kommun är sitt eget varumärke, som måste fokusera på att locka nya invånare och investerare.
Det finns säkert fler aspekter som förklarar hur vi hamnade i dagens krisläge. Vi behöver blicka bakåt för att hitta vägar framåt. För politik är strategi - förmågan att kunna se runt hörn.
Så länge det politiska Sverige fortsätter att blunda för storleken på den utmaning vi har framför oss kommer vi snarare att ägna oss åt att släcka bränder.