Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

S slarvar bort frågan om vinst i välfärden

STRIDEN OM VÄLFÄRDEN. Ett vinsttak vore ingen allmän kur mot de åkommor som marknadens intåg i välfärden ger upphov till.Foto: Shutterstock

Både högern och vänstern trampar snett i debatten om privata utförare inom välfärden. Här behövs en klok mittenposition.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Låt mig ta tre exempel från den världsunika svenska modell som vi skulle kunna kalla för BLÅGULA VÄLFÄRDEN AB:

1) Hemtjänsten i Södertälje. När Södertälje införde LOV - lagen om valfrihet - år 2012 ökade kostnaderna för hemtjänsten explosionsartat. Skälet visade sig vara att ett antal av de nya företag som etablerade sig ägnade sig åt storskaligt lurendrejeri. Bara rättegången mot Jome Omvårdnad AB lär ha kostat skattebetalarna en kvarts miljard kronor.

2) JB-konkursen. I juni 2013 ansökte friskolekoncernen John Bauer AB om konkurs och över 10 000 elever var plötsligt utan skola. Att det var en riktig skitskola hade stått klart i många år. I efterhand medgav till och med skolans vd Andes Hultin detta, och tog konkursen som intäkt för att systemet fungerar.

3) Vetenskapsskolan i Göteborg AB. Det är inte längre Skolinspektionens kritik som är det alarmerande när det gäller denna skola, utan de personliga kopplingarna mellan ett antal personer på skolan och Sveriges förenade muslimer (SFM). Denna förening stoppades nyligen från att hyra en lokal av kommunen på grund av den extrema miljö som omger den samt Säpos intresse. Men att driva skola med personliga band till samma förening går givetvis utmärkt i dagens Sverige.

 

I inget av de här fallen är det uppenbart att ett vinsttak hade ändrat problembilden. Ilmar Reepalus välfärdsutredning ska visserligen inte presenteras förrän i november, och många detaljer är fortfarande okända. Men debattens vågor går redan höga. På vänsterkanten välkomnar man utredningens förslag om att införa en vinstbegränsning medan högern och näringslivet varnar för fondsocialism. Båda sidor gör det alltför enkelt för sig.

Låt oss börja med fixeringen vid så kallade övervinster. Utredningen lär ha kommit fram till att vinsterna hos de privata välfärdsbolagen ligger 1,5 miljarder kronor över vad som är en rimlig avkastning på årsbasis. Det är pengar, givetvis, men det är inte så mycket pengar att det kan göras till huvudsaken.

Hade välfärdsmarknaden fungerat utan anmärkning skulle 1,5 miljarder inte vara något att bråka om.

 

Fokus borde i stället ligga på de verkliga problemen. Dels har vi uppenbara kvalitetsbrister hos en hel del utförare. I vissa fall beror det på en uppskruvad vinstjakt som leder till för låg bemanning och ett ständigt letande efter röda prislappar. I andra fall handlar det om att ägaren i största allmänhet är olämplig att bedriva kärnverksamheter inom skola, vård och omsorg. Ett exempel är religiösa sekter som vill bedriva friskolor för att hålla barnen isolerade från det övriga samhället.

Ett annat växande problem är den organiserade brottsligheten som har fått fantastiska möjligheter att använda stat och kommuner som bankomat via borgerlighetens valfrihetsreformer. Inte minst assistansersättningen har länge varit en guldgruva för kriminella.

Välfärdsmarknader driver dessutom ofta fram ökade kostnader, såsom inom vårdvalen i Stockholm. Det blir svårt att ransonera gemensamma resurser när medborgare kan agera som kunder och plocka ner varor i sin korg. "Jaha, fick jag inget sjukintyg hos min vanliga läkare? Då går jag till en ny."

Andra aspekter av sådana kundvalsmodeller är att en kommun plötsligt kan stå med en halvtom skola eller att vi får mängder av nyexaminerade stylister varje år trots att arbetsmarknaden i själva verket skriker efter omsorgspersonal.

 

Det offentliga avhänder sig kontrollen över kostnader, dimensionering och fördelning.

Det är svårt att se hur man kommer till rätta med dessa avigsidor genom att dra en trubbig osthyvel över hela välfärdsmarknaden. På vilket sätt stoppar det skolor som Vetenskapsskolan? På vilket sätt säkerställer det att vi inte får nya skolkonkurser eller hemtjänsthärvor?

Borgerligheten och näringslivet å andra sidan verkar ha släppt all probleminsikt. De gamla utspelen om att riskkapitalbolag inte hör hemma inom välfärden har fallit i glömska. Nu är det den gamla löntagarfondstriden som på nytt ska utkämpas.

Det är inte seriöst. Högern låtsas som att välfärden är vilken marknad som helst, där kunderna och företagen ska kunna bestämma själva, utan att politikerna kommer och lägger näsan i blöt. Men ursäkta, det är faktiskt våra gemensamma skattepengar vi talar om. Och det finns ett annat ord för sådant som kommunala veton, nämligen demokrati.

 

I liberala länder som Storbritannien och USA är det en självklarhet att det offentliga har rätt att vara ytterst strikt med vilka friskolor man ger tillstånd till och var de i så fall ska få etablera sig. I Storbritannien är det för övrigt, liksom i resten av Europa, lika självklart att skolor inte får plocka ut någon vinst.

Hela perspektivet har blivit skruvat i den svenska debatten till något slags rättighetstänkande, där företag och kunder ska kunna använda skattebetalarnas kreditkort.

Så vilken väg borde Sverige välja? Ett första konstaterande är att det inte finns en reglering som passar alla verksamheter. Det är stor skillnad på akutsjukhus, skolor och hemtjänst. Man kan mycket väl komma fram till att aktiebolag över huvud taget inte bör finnas inom skolan, men att ett sjukhus gott kan drivas utan något vinsttak.

En andra slutsats är att vi måste ha mycket hårdare kontroll över vilka som får etablera sig inom välfärden. Omvänt måste det bli lättare att dra in tillstånd. Valfrihetssystem som LOV och assistansersättningen måste stramas upp rejält. Vi ska inte ha verksamheter där anhöriga bildar bolag som sedan drar in skattepengar med minimal insyn.

Detta är en mer krävande väg att gå än att kriga mot övervinster. Men det vore att försöka lösa de problem som faktiskt finns i stället för att bestämma lösningen först.

 

Läs också: Nej till vinst i skolan är inte socialism

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.