Anna Dahlberg

S och MP måste erkänna sitt ansvar för elbristen

Energimarknadsinspektionen om hur elpriset påverkas: ”Vi får prisvariationer”.
Miljöpartiets språkrör Åsa Romson lovade 2014 att flera kärnkraftsreaktorer skulle stängas under mandatperioden.
Foto: PETER HOLGERSSON / BILDBYRÅN STR
Denna vinter har det blivit väldigt påtagligt hur sårbart det svenska elsystemet har blivit med bara halva kärnkraftsflottan kvar i drift.
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD/IBL

De rödgröna vill inte längre kännas vid att de aktivt drev på den förtida avvecklingen av fyra kärnkraftsreaktorer. Så lätt ska de inte undslippa ansvar.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Låt oss gå tillbaka till valrörelsen 2014. I sitt valmanifest lovar Miljöpartiet att flera gamla kärnkraftsreaktorer ska stängas under den kommande mandatperioden. Att frågan har högsta prioritet framgår av den energiuppgörelse som MP och S ingår redan två veckor efter valdagen – den 1 oktober 2014 – alltså två dagar innan den nya regeringen presenteras.

De centrala delarna i överenskommelsen är: ett stopp för Vattenfalls planering av ny kärnkraft. I stället ska det statliga bolaget användas för omställningen mot förnybar energi. Effektskatten på kärnkraft höjs kraftigt liksom säkerhetskraven.

I SVT:s Rapport samma kväll framträder en mycket nöjd Åsa Romson (MP): ”Vi ska säkerställa att det stängs kärnkraftsreaktorer under den här mandatperioden och det kommer också att bli så.” 

Att regeringen inte väljer att stänga reaktorerna genom politiska beslut förklarar Romson med att det skulle innebära att ”staten måste betala en massa pengar till energibolagen”.

Till en början protesterar Vattenfall öppet mot de nya diktaten om att straffa ut kärnkraften. Bolaget har inga planer på att stänga några reaktorer under mandatperioden, låter man meddela, och menar att kärnkraften redan bär sina samhällsekonomiska kostnader.  

Men ledningen får snart veta sin plats. Miljöpartiet gör klart att Vattenfalls uppgift är ”att verkställa det som regeringen beslutar” och att det inte finns plats för någon kritik.

Därefter tar den rödgröna regeringen ett fast grepp om styrningen av Vattenfall. En statsrådsgrupp bestående av fyra ministrar – Mikael Damberg, Åsa Romson, Per Bolund och Ibrahim Baylan – sätts samman i syfte att göra Vattenfall ledande i omställningen mot förnybar energi. 

Ett av de verktyg som används är att byta ut delar av Vattenfalls styrelse. Två nya styrelseledamöter ska säkerställa ”rätt kompetens”, däribland professorn och kärnkraftskritikern Tomas Kåberger.

Den som vill veta mer om hur den rödgröna regeringen satte press på Vattenfall kan lyssna på podcasten Solcellskollen (24/4 2018). Där skryter Miljöpartiets dåvarande energipolitiska talesperson Lisa Nordin om hur regeringen med hjälp av informell styrning förmådde bolaget att skifta fokus till 100 procents förnybar energi.

Orosmolnen hopar sig nu inför de kommande vintermånaderna. En bränsleskada har upptäckts i Oskarshamn 3, som är Nordens största elproduktionsanläggning.

Med facit i hand kan man konstatera att Åsa Romson fick rätt och infriade sina löften till väljarna. Sammanlagt har fyra reaktorer avvecklats i förtid sedan 2014 – Oskarshamn 1 och 2 samt Ringhals 1 och 2.  Så varför tar inte de rödgröna partierna åt sig äran för avvecklingen?

Svaret kan enklast sammanfattas så här: Operationen lyckades, men patienten dog.

Denna vinter har det blivit väldigt påtagligt hur sårbart det svenska elsystemet är med bara halva kärnkraftsflottan kvar i drift. 

Det finns många orsaker till prischocken på el. Sverige är en del av den nordiska och europeiska elmarknaden, och höga priser på naturgas och utsläppsrätter smittar därför även oss. Men de stängda reaktorerna har förvärrat en redan pressad situation.

Det handlar inte bara om att stora mängder planerbar elproduktion i södra Sverige har fallit bort. Med färre kärnkraftsreaktorer har dessutom överföringskapaciteten i elnätet försämrats.  Sverige är för närvarande indraget i ett elbråk med grannländerna, eftersom vi inte längre klarar av att leva upp till EU-kravet på att minst 70 procent av nätkapaciteten ska kunna användas till elhandel mellan länder.

Orosmolnen hopar sig nu inför de kommande vintermånaderna. En bränsleskada har upptäckts i Oskarshamn 3, som är Nordens största elproduktionsanläggning. Om den skulle behöva tas ur drift tillfälligt kommer det att få långtgående konsekvenser. Tyskland stänger dessutom ytterligare tre kärnkraftverk vid nyår. 

Förra vintern sattes det oljeeldade Karlshamnsverket – den sista livlinan i elsystemet – i förhöjd beredskap vid sju tillfällen och vid ytterligare tre tillfällen beordrades den till minimikörning. Det var ändå en mild vinter. 

Så vad händer om denna vinter blir smällkall? Svenska kraftnät försökte i veckan att formulera ett slags svar på den frågan. Myndigheten konstaterade att det kan bli svårt att importera el vid behov om vädersituationen är densamma hos grannländerna, som ju också är alltmer beroende av vindkraft. 

Om inte effektreserven (Karlshamnsverket) skulle räcka är nästa steg att stänga av elen i en del av systemet, så kallad manuell frånkoppling, förklarar Svenska kraftnät. Detta kommer ”troligtvis inte” att ske denna vinter, enligt driftschefen Pontus de Maré, men det är ”inte uteslutet”. 

Så små är säkerhetsmarginalerna i det svenska elnätet.  

Sverige har alltså försatt sig i en situation där leveranssäkerheten i elsystemet kan ifrågasättas och där företagare i Sydsverige tvekar kring att expandera sin verksamhet på grund av de höga elkostnaderna.

Mot den bakgrunden är det kanske inte är så konstigt att de rödgröna numera vill distansera sig från stängningen av reaktorerna. I synnerhet Socialdemokraterna tvår sina händer och pekar mot ägarna och den bristande lönsamheten för kärnkraften. Det var marknaden som stängde kärnkraften; den rödgröna regeringen har inte med saken att göra. 

Det är en bekväm position, men den övertygar inte. Som framgår ovan styrde den rödgröna regeringen utvecklingen i önskad riktning med järnhand. Efter att Vattenfall hade fattat det avgörande beslutet i april 2015 att stänga Ringhals 1 och 2 medgav en MP-källa till Aftonbladet: ”Den strategi vi har haft har varit att göra det dyrare med kärnkraft, för att på så vis få bort den.”

Kärnkraften gavs aldrig chansen att konkurrera på lika villkor. Vindkraften hade länge dopats med subventioner (elcertifikatsystemet) medan kärnkraften straffbeskattades, trots att den bidrar med avgörande systemnyttor i elsystemet. Läget för kärnkraften blev till slut så akut att ägarna hotade att lägga ner all kärnkraft till år 2020 om inte effektskatten togs bort.  

Visserligen hade det krävts dyra investeringar för att driva vidare reaktorerna på grund av nya säkerhetskrav i spåren av Fukushima-olyckan. Men om den politiska viljan hade funnits skulle det knappast ha varit ett avgörande hinder för fortsatt drift. Åtminstone inte för alla fyra reaktorerna.

Socialdemokraternas försök att gömma sig bakom marknaden i kärnkraftsdebatten är märkligt på flera sätt. Det handlar inte bara om att marknaden i fråga är kraftigt snedvriden genom politiska beslut. På andra samhällskritiska områden talar S tvärtom om behovet av att ta tillbaka kontrollen från marknaden. 

När det gäller skolan, exempelvis, är man djupt kritisk till hur friskolor får en gräddfil på marknaden trots att de inte bidrar med några ”systemnyttor”, såsom att alltid ha ledig kapacitet. Det är inte rimligt att de får lika hög skolpeng som de kommunala skolorna, heter det. 

Men på energiområdet försvarar man i stället marknadens ”free-riders”. Vindkraften har i grunden samma roll i energisystemet som friskolorna har i skolsystemet. De avkrävs inget ansvar för att helheten ska fungera när det inte blåser. Ändå får bolagen samma pris per kilowattimme som kärnkraften.

Slutligen är lönsamhetsargumentet underligt, eftersom det handlar om regeringens mest prioriterade område – nämligen klimatomställningen. Elbehovet kommer troligen att fördubblas till år 2045. Sverige kommer att behöva kopiösa mängder fossilfri och stabil el om vi ska klara elektrifieringen av samhället.

Varför tar S då på sig snåla hatten just när det gäller kärnkraften? Med triumferande min undrar ansvarig minister vilka ur näringslivet som är beredda att ta kostnaden för att bygga ny kärnkraft. Tja, vad sägs om staten självt om det skulle krävas? 

Om man menar allvar med att klimatkrisen är akut kan den väl inte reduceras till en kostnadsfråga. Eller för den delen en prestigefråga.

Socialdemokraterna har styrt in i en återvändsgränd när det gäller kärnkraften. De borde medge de allvarliga missbedömningar som har gjorts och ta chansen att tänka om nu när MP har lämnat.