Anna Dahlberg
”De blåbruna ska inte få komma i närheten av nycklarna till Rosenbad.” Så avslutade Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist en krönika i Sydöstran nyligen.
Ordvalet säger antagligen mer om Socialdemokraternas syn på sitt eget maktinnehav än de själva inser. S är det naturliga regeringspartiet. De är inte vilka hyresgäster som helst i Rosenbad, utan har en alldeles särskild besittningsrätt.
Socialdemokraterna har bedrivit en uppseendeväckande tom valrörelse. Valmanifestet innehöll inte ett enda siffersatt förslag. Samtidigt har man lagt sig så nära oppositionen som möjligt i energi- och kriminalpolitiken.
Alla skiljelinjer ska suddas ut. ”Jag håller med Ulf Kristersson”, som Magdalena Andersson upprepade gång på gång under statsministerduellen i onsdags. I det politiska vakuum som uppstår ska det bara finnas plats för en sak – rädslan för SD. Borgerliga väljare ska skrämmas att rösta på fortsatt S-maktinnehav.
Det är ingen frisk valrörelse. Val ska vinnas på den egna politiken, inte genom att demonisera motståndarna.
Det finns starka sakpolitiska skäl att byta ut de rödgröna: Sverige behöver inleda en kompromisslös offensiv mot gängkriminaliteten, bygga ny kärnkraft och strama åt migrationen.
Men bortom sakpolitiken finns ett annat tungt skäl för en borgerlig regering – egenvärdet i ett maktskifte efter åtta år med S vid rodret.
För Socialdemokraterna uppvisar alltfler tecken på att ha vuxit samman med makten. Det blir allt oklarare var gränsen går mellan partiets intressen och landets, som illustrerades när försvarsministern kallade till presskonferens om det säkerhetshot som SD utgör mot Sverige.
Ett annat exempel är pandemihanteringen. När Coronakommissionen skulle granska den svenska strategin försökte regeringen försvåra och förhala dess arbete genom att inte lämna ut de uppgifter som efterfrågades.
Den högst ansvariga för krishanteringen inom regeringskansliet – S-tjänstemannen Elisabeth Backteman – belönades i våras med en generaldirektörspost på Tillväxtverket. Uppenbarligen ville regeringen hitta en lämplig reträttpost till en trotjänare, som fick lämna Rosenbad i god tid före Coronakommissionens slutrapport.
Apropå utnämningar – nyligen tog Stefan Löfven över jobbet som styrelseordförande för fredsforskningsinstitutet SIPRI efter Jan Eliasson. Få tror nog att det var Löfvens säkerhetspolitiska meriter som låg bakom det valet.
När tankesmedjan Timbro granskade alla utnämningar mellan år 2014 och 2020 visade det sig att nästan var fjärde utnämnd myndighetschef, 40 av 173, hade varit politiker och 22 av dem socialdemokrater.
Under slutdebatten i SVT hade Magdalena Andersson bytt ut den klassiska S-rosen på kavajen mot en brosch med Riksvapnet på. Hon stod alltså inte där i egenskap av partiledare för S, utan som en representant för staten.
Ett annat symtom på hur gränsen mellan partiet och regeringsmakten har suddats ut är LO:s direkta inflytande över regeringsarbetet. I januari lämnade LO över sin kravlista till regeringen, som är kopplad till de runt 90 miljoner kronor som facket satsar på att S ska vinna valet.
I juli levererade S-regeringen på ett av LO:s krav – en nationell strategi med 45 åtgärder mot arbetslivskriminalitet. Med på presskonferensen i Rosenbad stod beställaren själv, LO-basen Susanne Gideonsson. ”Äntligen!” utbrast hon bakom ett podium med skylten ”Regeringen”.
Det är långt ifrån den enda gången som LO har framträtt tillsammans med regeringen. I samband med att budgeten portionerades ut i höstas avlöste facktopparna varandra i Rosenbads presscenter.
Detta missbruk av regeringsmakten har blivit så normaliserat att det knappt noteras längre.
Även för myndigheternas del vore ett maktskifte välgörande. Om samma parti jämt sitter vid makten och utser alla generaldirektörer finns en påtaglig risk att myndigheternas självständighet naggas i kanten.
I våras valde Pensionsmyndighetens styrelse att sminka över de egna tjänstemännens svidande kritik mot det så kallade Nooshi-tillägget. Uppenbarligen fanns en rädsla för att stöta sig med S-regeringen.
Inför valet 2018 sparkades Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler för att mildra kritiken mot regeringen för de många utförsäkringarna. Signalen uppfattades i hela den statliga förvaltningen, var så säkra.
Risken är uppenbar att vi får alltmer ängsliga och fogliga myndigheter, som inser att det gäller att hålla sig på god fot med socialdemokratin.
Många höjde exempelvis på ögonbrynen när både Riksbankschefen och Finansinspektionens generaldirektör dök upp på en pressträff bredvid Magdalena Andersson och Mikael Damberg en vecka före valet. Var deras närvaro verkligen motiverad eller snarare ett led i Socialdemokraternas valkampanj?
För varje ny mandatperiod riskerar gränsen mellan staten och partiet att bli ännu otydligare. Det socialdemokratiska regeringsinnehavet framstår alltmer naturgivet, som om partiet hade en särskild födslorätt till makten.
Under slutdebatten i SVT hade Magdalena Andersson bytt ut den klassiska S-rosen på kavajen mot en brosch med Riksvapnet på. Hon stod alltså inte där i egenskap av partiledare för S, utan som en representant för staten.
Tydligare kan inte sammansmältningen illustreras. Staten – det är vi.
Det är något djupt provocerande med dessa S-ministrar som gör allt för att behålla makten, men samtidigt vägrar ta något som helst ansvar för politikens utfall.
Antagligen är det den självbilden som förklarar S-ministrarnas tilltagande arrogans. Det spelar ingen roll hur snett de har trampat politiskt – en S-minister medger aldrig några misstag.
Morgan Johansson har varit landets justitieminister i åtta år. Hans eget ansvar för att gängvåldet har skenat bortom kontroll under dessa år? Noll. Däremot bär förstås den förra alliansregeringen, kommunerna och andra ett mycket tungt ansvar för situationen.
Försvarsminister Peter Hultqvist ägnade årets första månader åt att skälla ut oppositionen för att ”mixtra” och ”vobbla” med säkerhetspolitiken i ett farligt läge när kriget rasar i Ukraina. Sedan bytte han själv åsikt om Nato den 11 april. Om försvarsministern hade missbedömt läget? Absolut inte.
Socialminister Lena Hallengren lugnade hela svenska folket med att ”Vi har en god beredskap” när coronapandemin bröt ut. Det var en av många fatala missbedömningar under den första våren. Men ordet självkritik finns inte ens med i Hallengrens vokabulär. Testhaveriet var så klart det M-ledda Region Stockholms fel. Fattas bara.
Energiminister Khashayar Farmanbar jonglerar med felaktiga påståenden som en cirkusartist. Han har på fullt allvar hävdat att den havsbaserade vindkraften kan ge ”mer billig el snabbt”, närmare bestämt inom ”ett till två år”. I själva verket kommer det att dröja till år 2029-2035 innan ens anslutningskablarna är på plats. När man har gjort bort sig så många gånger vore det på sin plats med lite ödmjukhet kan man tycka, men icke.
Farmanbar är långt ifrån ensam om att ha trampat snett i energipolitiken. ”Inte en chans”, svarade miljöminister Strandhäll på frågan om kärnkraft är svaret på framtidens energibehov vid årsskiftet. Lika avvisande var Magdalena Andersson i sitt första linjetal på S-kongressen i höstas.
Finansminister Mikael Damberg spelade själv en nyckelroll i den politiska process som drev fram nedläggningen av fyra kärnkraftsreaktorer och stoppet för planeringen av Ringhals 5 och 6. Direkt efter valsegern 2014 fick han i uppdrag att ”ansvara för styrningen av Vattenfall” och leda en särskild statsrådsgrupp för ändamålet.
Men ministerkretsen verkar ha drabbats av en kollektiv minnesförlust. Ingen vill reflektera över sin egen roll i det energipolitiska haveriet.
I stället gäller taktiken ”anfall är bästa försvar”. Annika Strandhäll anklagade i somras Moderaterna för populism i energifrågan medan Damberg dundrar på om att det bedrivs en ”lögnaktig kampanj” om nedläggningen av kärnkraften.
Det är något djupt provocerande med dessa S-ministrar som gör allt för att behålla makten, men samtidigt vägrar att ta något som helst ansvar för politikens utfall.
Man kan skratta åt Jan Björklund som brukade skylla på att han hade varit naiv i den ena frågan efter den andra. Men hellre det än en socialdemokrati som inte ens vill medge att de har varit på brottsplatsen.
Det är tid för vaktombyte i Rosenbad.
Rättelse: I en tidigare version av denna text fanns ett påstående om att tjänsten som generaldirektör för Tillväxtverket aldrig annonserades ut. Det stämmer inte, enligt Näringsdepartementet. Annonsen publicerades bland annat i Dagens Nyheter, på regeringens hemsida under utlysningar och på Linkedin.