Anna Dahlberg
Detta var veckan då högern blev den goda sidan. Timbro körde ner en buss med förnödenheter till den ukrainska gränsen. Och på Norrmalmstorg stod moderaten Gunnar Hökmark återigen och manade till solidaritet med grannfolken i öster som Moskva önskar förslava.
Detta är en värld som borgerligheten känner sig ideologiskt hemmastadd i: Den fria världen som står upp mot förtrycket. Demokrati mot diktatur. Gott mot ont. Vi mot dem.
För vänstern är det svårare att orientera sig i det nya. Alla fördömer förstås Putins brutala anfallskrig i hårdast möjliga ordalag. Fattas bara. Men det finns ingen ideologisk överbyggnad att haka fast argumenten i. Inte som om det hade handlat om en högerextrem attack någonstans i Europa. Då skulle man ha haft fast mark under fötterna, pekat ut medlöpare och inskärpt hur länge man har varnat för just detta scenario.
Men nu? Putins nakna imperialism får vänstern att framstå som ideologiskt vilsen – i synnerhet dess anti-amerikanska gren, men även socialdemokratin.
Statsminister Magdalena Andersson (S) fortsätter att rabbla de gamla trossatserna om att alliansfriheten har tjänat oss väl och att Sverige inte ska gå med i Nato. Men runtom i rörelsen höjs röster för att Sverige måste tänka om.
Gamla sanningar omprövas i snabb takt, både i Sverige och i vår omvärld. Det kommer allt starkare signaler om att de finska socialdemokraterna är på väg att svänga om Nato. Det vore i så fall en säkerhetspolitisk jordbävning, som i grunden förändrar förutsättningarna även för Sverige.
I Tyskland har socialdemokraterna kastat ut sin gamla Ostpolitik genom fönstret. Tron på att dialog och ekonomiskt samarbete var vägen till fredlig samlevnad med Ryssland framstår nu som farligt naiv.
Även de svenska socialdemokraternas dogmer inom utrikespolitiken framstår som hopplöst daterade:
• FN-vurmen. Ryssland inledde sitt anfall mot Ukraina under pågående möte i FN:s säkerhetsråd, vilket illustrerar FN:s handlingsförlamning. Därefter har Ryssland stoppat alla försök i rådet att fördöma angreppet.
• Vapenexporten. Den strikta svenska linjen – att inte exportera vapen till länder i krig – visade sig bli moraliskt oförsvarlig när Ukraina överfölls.
• En övertro på dialogen. Precis som de tyska socialdemokraterna har de svenska haft en stark tilltro till dialogen som verktyg i fredens tjänst. Det bygger på en syn på krig som ett utslag av missförstånd/oförstånd snarare än på akuta intressemotsättningar, där minst en part är beredd att driva igenom sin vilja med våld.
Men efter Putins och Lavrovs kanonad av lögner är det få som tror på dialogens magiska kraft längre. Det enda som har en chans att påverka Putins kalkyler framöver är en trovärdig avskräckningspolitik.
• Nedrustning. I alla år har behovet nedrustning varit ett mantra inom S. Så sent som för några år sedan var Sverige nära att underteckna en FN-konvention om förbud mot kärnvapen.
Även på denna punkt har Putins agerande skingrat dimmorna. Hela västvärlden har nu dragit slutsatsen att upprustning är den bästa investeringen vi kan göra för att bevara freden. I en värld där Putin öppet hotar med kärnvapen vore det dessutom förödande om USA skulle avveckla sitt kärnvapenparaply. Att Ryssland eller Kina frivilligt skulle avstå från kärnvapen är helt verklighetsfrämmande.
• Alliansfriheten. Sist men inte minst har vi den heligaste kon av dem alla – den svenska alliansfriheten. Den försvaras alltjämt ihärdigt av S-regeringen, men med allt tröttare talepunkter.
Alliansfriheten har hållit oss utanför två världskrig, heter det bland annat. Det stämmer knappast. Det var en rad länder som förklarade sig neutrala under andra världskriget, däribland Norge och Danmark. Det hjälpte inte dem. Snarare var det en blandning av tur, geografi och eftergiftspolitik – det vill säga avsteg från neutraliteten – som höll oss utanför kriget.
Alliansfriheten bidrar till stabilitet i vårt närområde, heter det vidare. Även detta påstående måste ifrågasättas. Det är en gammal tankefigur att den svenska och finska alliansfriheten bidrar till avspänning i vårt hörn av världen. Tankesättet utgick från att öst och väst är två block som behöver balanseras och helst inte komma i direktkontakt med varandra (minns Stefan Löfvens olycksaliga uttalande om ”geografiskt fria ytor”).
Händelsevis ligger den analysen väldigt nära Kremls krav på att landet behöver en buffertzon västerut. Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys, har tvärtom visat att de alliansfria länderna bidrog till ökad osäkerhet under det kalla kriget.
Den gäller rimligen även i dag. Gör tankeexperimentet att Baltikum inte var en del av Nato. Är det någon som på allvar tror att ett alliansfritt Baltikum skulle bidra till stabilitet runt Östersjön?
”Spänningarna” uppstår nämligen inte av sig själva, likt ett naturfenomen. De är en effekt av Kremls imperialism, och det bästa sättet att motverka dem är att svara med avskräckning och förutsägbarhet.
Alliansfriheten har genom åren också försvarats med att den ger oss handlingsfrihet och en tydlig röst i världen samt gör oss till en lämplig medlare. Socialdemokraterna har varit skickliga på att skapa en aura runt den svenska alliansfriheten, som om den vore en moraliskt överlägsen position.
Men verkligheten talar ett annat språk. I själva verket går det en röd tråd mellan den svenska anpassningspolitiken gentemot Nazityskland och den efterföljande undfallenheten gentemot Sovjetunionen. Som ett litet land har vi valt att gilla läget.
Sverige spelade under täcket med USA militärt under kalla kriget samtidigt som vi tempererade retoriken noga gentemot Moskva. Vad är det egentligen som vi förväntas vara så stolta över? Det är knappast baltutlämningen, sveket mot Raoul Wallenberg och hans familj eller vägran så sent som våren 1990 att erkänna att Baltikum var ockuperat.
Visst fördömde Sverige diktaturerna i Tjeckoslovakien (”diktaturens kreatur”), Chile under Pinochet och Spanien under Franco (”satans mördare”) liksom apartheidregimen i Sydafrika för att ta några exempel. Men ställningstagandet för demokratin var aldrig konsekvent.
Tvärtom läxades inhemska kritiker av kommunistväldet ofta upp. ”Vi sysslar inte med anti-sovjetism”, dundrade Olof Palme 1984 i ett typiskt utfall mot borgerliga meningsmotståndare. Han varnade även för ”korstågsanda i syfte att befria Östeuropa”, ”hets mot Sovjet” och att teckna ”djävulsbilder”. Denna selektiva demokratisyn har sannerligen inte åldrats väl.
Det finns till och med en del som pekar mot att den svenska utrikespolitiken stod under direkt inflytande från Moskva via en spion på UD. Om mannen bakom kodnamnet ”Getingen” rentav var Sverker Åström – superdiplomaten som under mer än 40 år formulerade den svenska neutralitetspolitiken – går det bara att spekulera om tills arkiven en dag öppnas. I boken ”Diplomaten” (Weyler) gör författaren Anders Sundelin ett ambitiöst försök att gå till botten med frågan.
Men att den möjligheten inte kan uteslutas öppnar för svindlande omtolkningar av den svenska efterkrigshistorien i framtiden.
I stället för att kedja sig fast vid historien behöver Socialdemokraterna nu ompröva sin utrikes- och säkerhetspolitik i grunden. De gamla trossatserna har ingen bäring på dagens läge.
Att Finland verkar ta steg mot ett Natomedlemskap gör behovet av nytänkande akut. Det vore katastrofalt om Sverige skulle bli ensamt kvar i utanförskap i en sådan situation.
Tiden har kommit för Sverige att ta steget in i västlägret fullt ut. En ny järnridå är på väg att upprättas i Europa och för svensk del bör det inte råda någon som helst tvekan om vilken sida vi står på – den fria världens.
S måste ta farväl av alliansfriheten.