Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Reinfeldt kan gott skryta om jobben

Julskryt. I morgon håller Fredrik Reinfeldt sitt årliga jultal på Skansen. Han kan gott kosta på sig att skryta lite om jobben. Foto: Vilhelm Stokstad

Det är en myt att alliansen skulle ha misslyckats med jobben. Tvärtom är arbetslinjen det bästa som regeringen har åstadkommit.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

JOBBEN

En bra värdemätare på regeringens formkurva är att betrakta oppositionen. För ett år sedan hade Socialdemokraterna egentligen bara ett budskap till väljarna - jobben, jobben och jobben.

Nu låter det annorlunda. Sakta men säkert har Socialdemokraterna kalibrerat om sin politik bort från jobbfrågan mot vård, skola och omsorg. Valet ska handla om skattesänkningar eller välfärd, heter det numera. Det är ett klokt strategiskt drag.

Svensk arbetsmarknad mår nämligen bra - ja, den är väldigt mycket bättre än den eländesbild som dominerar.

I veckan kom flera viktiga rapporter som understryker den positiva trenden. Arbetsförmedlingen spår 116 000 nya jobb de närmaste åren och varnar för arbetskraftsbrist.

SCB:s säsongsrensade siffror visar att sysselsättningsgraden inom gruppen 15-74 år ligger på 66 procent, vilket är på decimalen när samma siffra som regeringen Persson uppnådde i september 2006.

Efter fem dystra krisår är sysselsättningen alltså lika hög som under högkonjunkturens topp 2006.

Det är uppenbart att något fundamentalt har hänt på arbetsmarknaden. Till skillnad från 90-talskrisen har de arbetslösa inte kastat in handduken, utan tvärtom ökar hela tiden andelen som söker jobb på ett sätt som bryter mot alla förväntningar.

Man kan exempelvis jämföra med USA, där läget vid första anblick ser ljust ut med en sjunkande arbetslöshet. Men vad den goda nyheten döljer är den dåliga nyheten - att arbetslösheten minskar på grund av ett ras i arbetskraften. Människor har helt enkelt gett upp om möjligheten att få ett jobb.

Ett liknande mönster syns i vårt grannland Finland. Arbetslösheten ligger i stort sett på samma nivå som i Sverige, men tittar man bortom detta mått är bilden betydligt mörkare. Såväl arbetskraftsdeltagandet som sysselsättningen sjunker.

Det visar på det vanskliga i att stirra sig blind på ett enda mått - arbetslösheten. Det är som att ställa diagnos på en patient med termometern som enda instrument.

Använder man fler mått visar det sig att den svenska patienten mår rätt bra:

Sysselsättningsgraden är bland de högsta i världen och ökar trendmässigt trots den svaga konjunkturen.

Långtidsarbetslösheten ökar visserligen, men den är lägst i hela Europa om man ser till andelen som har varit arbetslös i mer än ett år.

Den kanske mest bekymmersamma gruppen - unga som varken studerar eller arbetar, så kallade NEET - är mindre än på de flesta andra håll inom EU.

Som Arbetsförmedlingens prognoschef Tord Strannefors konstaterar när vi talas vid: "Internationellt sett har Sverige en stark arbetsmarknad."

Det är ett underbetyg både åt medierna och åt regeringen att man inte har lyckats förmedla denna verklighetsbild. Det är inte att dribbla med fakta att tona ner arbetslöshetssiffrans betydelse. Tvärtom öppnar man för siffertrixande genom att fixera sig vid ett enda mått.

För vilket vore det mest effektiva sättet att minska arbetslösheten i Sverige? Jo, att börja tömma arbetskraften igen med hjälp av exempelvis förtidspensioneringar.

Bara sjukförsäkringsreformen och etableringsreformen för flyktingar beräknas ha fört över 100 000 människor till Arbetsförmedlingen. Tillsammans har dessa reformer höjt den synliga arbetslösheten med mellan 0,75 och 1 procentenhet, enligt Strannefors.

Det ringar samtidigt in det kvarvarande problemet på arbetsmarknaden. Människor som tillhör så kallade utsatta grupper - lågutbildade, utomeuropeiskt födda, funktionshindrade och äldre - kommer snart att utgöra 70 procent av de arbetslösa.

Arbetsmarknaden går som tåget för den som har en gymnasieexamen och saknar funktionshinder, men för den växande gruppen som inte ens har gått ur grundskolan ser det dystert ut.

Det är denna svåra utmaning som jobbdebatten borde handla om - inte om den uppblåsta ungdomsarbetslösheten eller om någon påstådd brist på jobb.

Här har varken regeringen eller oppositionen några trovärdiga svar. Och enkla låglönejobb är svårt att kommendera fram så länge LO tvärtom driver upp lägstalönerna.

Vi har fått en tudelad arbetsmarknad där en mindre grupp, som inte platsar, riskerar att hamna utanför permanent medan resten av arbetsmarknaden mår bättre än på mycket länge.

Det drar förstås ner betyget för regeringen, men det går inte att blunda för att arbetslinjen som helhet har varit en framgång.

Jobbskatteavdragen och åtstramningarna i trygghetssystemen har fungerat. När historien skrivs om alliansens tid vid makten är det arbetslinjen som kommer att omges av stjärnglans.

Betydligt hårdare kommer omvärldens dom bli över alliansens skolpolitik och bostadspolitik.

I morgon håller Fredrik Reinfeldt sitt traditionella jultal på Skansen. Han kan gott kosta på sig att skryta lite om jobben. Men det är inte där den avgörande politiska striden står längre.

Det är dags att gå vidare. Utan en kriskommission för skolan är det snart statsministern själv som står arbetslös.