Anna Dahlberg
De politiska partierna bjuder just nu över varandra i budgivningen om fler poliser. Men varifrån ska alla nya poliser komma? Förra året slutade 950 poliser, vilket är fler än någonsin tidigare. Samtidigt gapar 160 av 800 utbildningsplatser tomma på landets tre polishögskolor i Umeå, Stockholm och Växjö. Och det trots att Polismyndigheten har sänkt kraven på begåvning.
Till hösten ser det ut att bli ännu svårare att fylla platserna. Antalet sökande har nämligen sjunkit med ytterligare 30 procent jämfört med vårterminen.
Verkligheten talar alltså ett helt annat språk än den politiska debatten. De tusentals nya poliser som utlovas kommer med största sannolikhet inte att finnas.
Inom vården är personalkrisen minst lika akut. Visserligen har Sverige fler praktiserande sjuksköterskor per capita än våra grannländer; problemet är att de flyr landstingen. Akutsjukhusen har närmast blivit svängdörrar för oerfarna sjuksköterskor. Stressen och arbetsbelastningen anses för hög, lönen för låg. I stället strömmar sjuksköterskorna över till kommuner och privata kliniker som betalar mer och erbjuder bättre arbetstider.
Dessutom blir specialistsjuksköterskorna allt färre, och inte undra på det. Det har inte lönat sig att plugga vidare. I flera landsting förväntas sjuksköterskorna fortfarande bekosta sin vidareutbildning själva med studielån, utan att bli kompenserade med rejäla lönelyft.
Facit talar för sig självt: stängda vårdplatser, överbeläggningar, inställda operationer och larm om äventyrad patientsäkerhet. I Stockholm är antalet vårdplatser det lägsta på fyra år. En fjärdedel av alla intensivvårdsplatser för barn i landet är stängda.
Så här illa har det aldrig varit tidigare, konstaterade Vårdförbundets Sineva Ribeiro nyligen, och varnade för fler vårdskador och dödsfall (SVT 3/1). Inte konstigt att vården har seglat upp som väljarnas viktigaste fråga.
Men personalbristen är en huvudvärk på långt fler håll inom offentlig sektor. Lärarbristen är akut. Kommunerna söker desperat efter nya socialsekreterare. 96 procent av Sveriges socialchefer har svårt att rekrytera personal som vill jobba med att hjälpa barn som far illa.
Enligt Riksrevisionen kommer det att saknas fler än 170 000 individer inom centrala yrken i kommuner och landsting år 2025.
Det har blåst upp till en perfekt storm skulle man kunna säga. Befolkningen växer rekordsnabbt i flyktingkrisens spår. Antalet äldre blir allt fler. Dessutom pågår ett generationsskifte inom välfärden med stora grupper som går i pension.
Samtidigt är arbetsmarknaden glödhet, så många sliter och drar i samma nyckelpersonal. Poliser som har tröttnat på sina arbetsvillkor kan gå till Försäkringskassan och Migrationsverket eller till privata arbetsgivare inom säkerhets- och försäkringsbranschen. För en socionom finns numera ett 40-tal olika yrken att välja bland. Socialkontoren har fått konkurrens av allt från bemanningsföretag till HVB-hem och statliga myndigheter som Arbetsförmedlingen.
Det är en ny verklighet. Historiskt har offentlig sektor haft mer eller mindre monopol på att anställa poliser, lärare och sjusköterskor. Då kunde politikerna diktera villkoren som de ville. Personalen fick vackert ta sitt lönekuvert i handen och bocka.
Nu har det maktförhållandet ställts på ända. I stället står bemanningsföretag och en rad andra arbetsgivare med armarna öppna för att ta emot missnöjda offentliganställda. Det är personalens marknad.
Märkligt nog tycks denna nya realitet inte ha sjunkit in. Det är som om politiker och chefer inom offentlig sektor vägrar att dra de nödvändiga slutsatserna.
Landstingen stänger hellre ner vårdavdelningar än betalar marknadsmässiga löner till sjuksköterskorna. Eller hyr in personal på dyra kontrakt i hopp om att morgondagen ska se annorlunda ut.
Men problemen kommer inte att lösa sig med tiden. Tvärtom måste man acceptera att reasäsongen på personal inom offentlig sektor är över. Det kommer att kosta att trygga välfärden och rättsstaten framöver, sannolikt flera tiotals miljarder som ingen har budgeterat för.
Därför gäller det att möta personalkrisen i tid och så genomtänkt som möjligt:
• Ta fram fler utbildningsplatser. Starta exempelvis polisutbildningar även i Göteborg/Malmö och betala utbildningen för alla specialistsjuksköterskor.
• Öppna för mer flexibla arbetsscheman på akutsjukhus och för poliser i yttre tjänst, exempelvis för småbarnsföräldrar.
• Inför hardship-tillägg för dem som tar på sig de mest utsatta arbetsuppgifterna. Använd lönen som styrinstrument.
• Skapa fler karriärsteg. I dag är löneutvecklingen alldeles för dålig för den som är duktig i sitt yrke men inte är chef.
• Anställ kringpersonal för att avlasta den legitimerade personalen från administration och andra sysslor. Sjusköterskor ska inte behöva bädda sängar; det kan vårdbiträden göra. Kan vi rentav skapa nya yrkesgrupper, exempelvis en snabbutbildad poliskår med enklare arbetsuppgifter och en annan titel?
• Uppvakta alla som har lämnat bristyrkena. Sex av tio lärare och sjuksköterskor uppger att de kan tänka sig att återvända till skolan/sjukvården om villkoren förbättras.
• Höj lönerna när det krävs för att säkra verksamheten.
Allt detta kommer att vara dyrt och krångligt. Men det är meningslöst att prata om bättre välfärd och fler poliser om man inte ser vad krisen beror på. Det är personalförsörjningen som är huvudproblemet. Det är den som riskerar att undergräva samhällskontraktet framöver.
Se upp för alla politiker som inför valet 2018 försöker låtsas som något annat.
Läs också: Stoppa flykten från välfärdens frontlinje
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.