Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Rädda rektorer vittnar om vinstjakt och glädjebetyg

Att pressa upp betygen är centralt inom den gymnasiekoncern som rektorerna har arbetat inom.
Foto: SHUTTERSTOCK
Vinstjakten styr alla prioriteringar inom gymnasiekoncernen, enligt den tidigare rektorerna.
Foto: HENRIK ISAKSSON / IBL

På ett område finns det skäl att välkomna en vänstersväng under Löfven III – marknadsskolan. Borgerligheten borde visa kompromissvilja i stället för att välja ideologisk strid.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Under de senaste veckorna har jag intervjuat flera rektorer som har arbetat i en av landets största gymnasiekoncerner inom Academedia. De är rädda för att vittna, eftersom de uppfattar sig vara bundna av en livslång tystnadsplikt i anställningsavtalet, trots att meddelarskyddet även omfattar friskolor sedan 2017. 

Men de känner samtidigt en plikt att berätta om sina erfarenheter. Jag har därför valt att anonymisera rektorerna och sudda ut alla detaljer som kan röja vilken skola de har arbetat på. De två rektorer som citeras nedan kallas för enkelhetens skull X och Y.

Den gemensamma bild som ges är att allt handlar om vinstmaximering. För att få upp vinsten måste man locka till sig så många elever som möjligt, och för att lyckas med det måste man pressa upp betygen. Det beskrivs som ett kretslopp, där nyckeltalen följs upp hela tiden och rektorerna sätts under maximal press. 

X har arbetat som rektor i många år och beskriver tiden hos Academedia som den värsta perioden i hans liv. 

– Jag lade mig inte i vilka betyg som mina lärare satte, eftersom jag måste lita på deras omdöme. Men då kom pressen ovanifrån. Jag fick höra att jag hade för dåliga resultat och fick genast sämre lönepåslag. 

Enligt X sades det aldrig rent ut att skolorna skulle sätta glädjebetyg, men det var underförstått. Det fanns inte tillräckliga resurser för att hjälpa elever med särskilda behov. Betygen skulle upp ändå. Han hade exempelvis en lärare som satte många F, eftersom eleverna hade extremt hög frånvaro. Signalen uppifrån var att det måste få genomslag på lärarens lön.

Enligt X handlade vartenda rektorsmöte inom gymnasiekoncernen om att räkna antalet elever i bänkarna. Lyckade exempel lyftes fram, andra hamnade i onåd hos ledningen. 

Rektor X har nu återvänt till den kommunala skolan och beskriver tillvaron som natt och dag:

– Här ligger vårt fokus på samhällsuppdraget. Hur ska vi hjälpa våra elever att nå målen? Hur mår våra elever? Det är något helt annat än att vinsten till ägaren står i centrum.

Rektor Y ger mig en kopia av sitt anställningsavtal. I en särskild bilaga redogörs för hans bonusavtal med Academedia.

Rektor Y har arbetat inom samma gymnasiekoncern som X och delar erfarenheterna. Han berättar om rektorer som försvann på löpande band för att de inte uppfyllde nyckeltalen. Rektorer som inte ansågs lönsamma nog pressades att säga upp sig och blev jagade av kvalitetsavdelningen om lärare betygsvarnade elever. 

– Effekten blir att lärarna sänker kraven, och släpper igenom eleverna ändå. Det blir ett sådant enormt tryck på att godkänna alla. Eleverna blir förstås nöjda, men det är samhället som får betala. Detta kommer att kosta oss jättemycket på sikt. Det är Sveriges framtid som utbildningsnation som står på spel. Det finns elever som kommer ur skolan med bra betyg, som knappt kan läsa och skriva. De klarar inte högre studier sedan, säger Y.

Rektor Y ger mig en kopia av sitt anställningsavtal. I en särskild bilaga redogörs för hans bonusavtal med Academedia. Det är siffersatta mål för vinst, elevantal och upplevd kvalitet utifrån enkätfrågor till lärare och elever om de skulle rekommendera skolan till andra. Rektorer behandlas med andra ord som vilka höga chefer som helst på marknaden, som ska sporras med hjälp av bonusar.

– Det fanns överhuvudtaget ingen kvalitetskultur, utan det viktiga var att leverera kundnöjdhet. Det skapade i sin tur incitament att aldrig hamna i konflikt med elever eller säga nej till något.

Men borde inte Skolinspektionen ha upptäckt dessa brister? invänder jag. Enligt de före detta rektorerna vet Academedias skoljurister precis hur man ska undslippa myndighetens kritik. Alla styrdokument är av högsta kvalitet, och man fuskar exempelvis inte med undervisningstiden. 

”Problemet är att Skolinspektionen utgår från att det som står i dokumenten också verkställs”, säger X. ”Skolinspektionen är lurade upp på månen”, summerar Y.

På ett plan finns det inte så mycket att uppröras över. Academedia är ett vinstdrivande aktiebolag som uppträder precis som man kan förvänta sig av ett sådant, att döma av de rektorer som jag har varit i kontakt med. I det ljuset är det inget konstigt med sekretessavtal och bonusavtal med rektorer, vinstkrav, betygsinflation och annat. 

Man kan liksom inte fördöma katten för att den jagar möss.

Problemet är att marknadens logik är en helt annan än skolans logik. Det som framstår som standard i andra branscher blir groteskt när man inför det i skolans värld. Därför var det ett stort misstag att släppa in vinstintresset i skolans värld. Den åsikten har vi framfört på Expressens ledarsida under snart ett decennium.

Inte minst Moderaterna borde ta ett djupt andetag och tänka efter ordentligt innan partiet väljer att gå i full konfrontation mot de rödgröna på denna punkt.

Många förutspår en vänstersväng under Löfven III när S inte längre är bakbundet av Januariavtalet. På de flesta områden vore det dåliga nyheter. Men just när det gäller marknadsskolan finns det skäl att vara lite hoppfull. 

Inte minst Moderaterna borde ta ett djupt andetag och tänka efter ordentligt innan partiet väljer att gå i full konfrontation mot de rödgröna på denna punkt. Skandalerna har duggat tätt på sistone i friskole-Sverige med islamistskolor som har stängts den ena efter den andra. 

Även när det gäller koncernskolorna finns stora frågetecken. Att Skolinspektionen tvingades ägna åtta månader åt att leta efter ägarna till Internationella Engelska Skolan (IES) är fullständigt absurt. Först för någon vecka sedan kunde de nya ägarna godkännas.

Och medan allt ljus har hamnat på populära IES i debatten har andra skolkoncerner gått under radarn. Inte minst på gymnasiesidan finns uppenbara behov av att genomlysa kvaliteten hos flera av de stora kedjorna.

Högerns svar behöver inte vara samma som vänsterns. På vänsterkanten ligger fokus på att minska segregationen och att slopa kötiden som urvalsinstrument. För borgerligheten skulle i stället skolkvaliteten och beivrandet av betygsfiffel kunna stå i centrum.

Mycket talar för att det skulle vara svårt att trycka tillbaka anden i flaskan igen och avskaffa vinstintresset inom skolan. Ingen har i alla fall presenterat någon realistisk plan för hur det skulle gå till givet alla skadeståndskrav som skulle resas. 

En mer framkomlig väg skulle därför kunna vara att täppa igen så många kryphål som möjligt. Jag har i en tidigare krönika listat ett antal krav som borde vara självklara även för borgerligheten att ställa sig bakom, såsom oanmälda besök från Skolinspektionen, offentlighetsprincipen, normerade betyg kopplade till resultaten på externt rättade nationella prov, lägre skolpeng till friskolor och högre krav för att få tillstånd att bedriva skolverksamhet.

Regeringen borde bjuda in till samtal om marknadsskolan i höst – och borgerligheten bör självfallet tacka ja.

Det är något bisarrt med ett land där man köar för en billig hyresrätt som för en Lada i Sovjet, men samtidigt är kund på skolmarknaden, där aktiebolag delar ut bonusar till lönsamma rektorer.