Anna Dahlberg

Putin har gjort Nato populärare än någonsin

Stödet för Nato ökar efter Rysslands militära uppladdning vid Ukrainas gräns.
Foto: TOMS KALNINS / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Rysslands president Putin har skjutit sig själv i foten med sin militära utpressning mot Ukraina.
Foto: SPUTNIK/ABACA / STELLA PICTURES/SPUTNIK/ABACA

Alla påståenden om att Putin vinner på krigshetsandet mot Ukraina missar något väsentligt: Natos aktier har rusat medan Putins har rasat.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Med hjärtat i halsgropen följer omvärlden Rysslands militära upptrappning vid Ukrainas gräns. Putin är dramats regissör och han låter världen sväva i ständig ovisshet om vad nästa steg ska bli.

Världsledare åker i skytteltrafik till Moskva för att samtala med Putin runt hans numera världsberömda mötesbord. Det är lätt att dras med i tänkandet att Putin kommer att gå segrande ur denna maktkamp, oavsett hur den slutar.

Men stämmer verkligen det? Det finns faktiskt en hel del som talar för motsatsen.

För bara några år sedan dömde den franske presidenten Macron ut Nato som ”hjärndött”. I Vita huset satt en president som kallade Nato ”föråldrat” och flera gånger ventilerade idén att USA borde lämna alliansen.

I dag är det knappt någon längre som ifrågasätter Natos avgörande roll för att bevara säkerheten i Europa. Inget fyller Nato med en sådan omedelbar och självklar mening som ett återupplivat hot från Moskva.  

Putin kalkylerade uppenbarligen fel. Han ville trycktesta västvärlden vid en tidpunkt då den framstod som särdeles vek – med en försvagad amerikansk president, en skandalomsusad Boris Johnson på fallrepet, en Macron som strävar efter att bli återvald och en nytillträdd tysk förbundskansler från ett parti med en lång tradition av Ostpolitik och gott om Putinversteher (sådana som förstår Putin).

Men i stället för att backa undan för Putins kravlista tog västvärlden ett kliv framåt. Man hotar med kraftfulla ekonomiska sanktioner och skickar förstärkningar till Natoländerna i östra Europa i form av örlogsfartyg, jaktplan och tusentals soldater. 

Ryssland har dessutom fullständigt förlorat slaget om opinionen. Stödet för Nato ökar, både bland medlemsstaterna och i länder som står utanför.  

I Ukraina har stödet för ett Natomedlemskap nått den högsta nivån någonsin – 62 procent. Putin har gjort mer än någon levande människa för att ena och svetsa samman Ukraina mot Ryssland, konstaterade historikern Per Anders Rudling nyligen (SvD 2/2).

Det ligger mycket i det. Ukraina var länge ett splittrat land, där man grälade om vilket språk som skulle talas och vilka historiska hjältar man skulle ära. Men hotet från Ryssland har skapat en ukrainsk nationalkänsla, som numera omfattar även de östra, ryskspråkiga delarna av landet.

Det är onekligen ironiskt att det är Putin som har drivit på den utvecklingen. Förra året skrev han en lång essä om varför ryssarna och ukrainarna i själva verket är ”ett folk” och att Ukraina alltid har varit en del av Ryssland.

Även i Finland och Sverige rör Nato-opinionen på sig. Stödet för ett finskt Natomedlemskap har aldrig varit större än nu, låt vara att nejsidan fortfarande leder. Samtidigt har flera ledande politiker för De Gröna öppet svängt i Natofrågan, däribland partiets gruppledare i riksdagen och EU-parlamentarikern Ville Niinistö. I vår ska De Gröna ta ställning till Natomedlemskap som parti, vilket blir spännande att följa.

Även i Sverige har stödet för ett Natomedlemskap ökat markant. Enligt färska mätningar från såväl SVT/Novus som Expressen/Infostat är det numera en majoritet, om än knapp, av svenskarna som vill gå med i försvarsalliansen.

Att hoppas att det svenska Miljöpartiet ska visa samma intellektuella spänst som det finska vore nog att hoppas på för mycket. Men partiets tidigare försvarspolitiske talesperson, Anders Schröder, har överraskande nog tänkt om. 

På Twitter gick han nyligen ut och förklarade att han vill att Sverige ska gå med i Nato. Han listade en rad argument för ett medlemskap och avslutade sitt resonemang så här: 

”Men för mig är NATO-medlemskapet slutligen en solidaritetsfråga. Våra östeuropeiska grannar står under hot från ett land som vill frånta dem deras nyvunna friheter och inlemma dem i en ryskdominerad sfär.”

Det är en stark, moraliskt laddad, plädering för Nato som man sällan hör i den svenska debatten annars.

Men det finns även mer trevande omprövningar som är nog så intressanta. Försvarsminister Peter Hultqvists (S) tidigare medarbetare Anders Eriksson skrev på Twitter i början på februari att han börjat tänka om i frågan: ”Om vi utgår från att vi blir indragna i en konflikt (som regeringen gör), så verkar det dumt att inte delta i planläggningen för att hantera den konflikten”.

Ett annat exempel är Daniel Färm, politisk redaktör för Socialdemokraternas nyhetstidning Aktuellt i Politiken, som menar att det finns goda argument både för och emot ett svenskt Natomedlemskap. Det avgörande är det säkerhetspolitiska läget, resonerar han.

Putins krigshetsande har haft ungefär samma klargörande effekt som en hink iskallt vatten över huvudet. Det är inte Nato som hotar och idkar utpressning genom att mobilisera vid Rysslands gräns. Det är Ryssland som inringar Ukraina och kräver att få sin vilja igenom. Kartan talar sitt tydliga språk.

Det finns bara ett land i Europa som gång på gång försöker ändra gränser med våld, och det är Putins Ryssland. Minsta barn kan skilja på förövare och offer. Det går inte att svamla längre.

Till och med de mest inbitna relativisterna verkar ha svårt att hitta något förmildrande i det som nu sker. För en månad sedan dömde DN:s tv-recensent Johan Croneman ut mediernas rapportering som ”oanständigt ensidig”.

Men nu tycks ångan ha gått ur även de sista förespråkarna för ”whataboutismen”. Tystnaden är påtaglig. Den enda som inte verkar fatta att klockan definitivt är slagen för Putin i väst är SD:s Jimmie Åkesson.

Putin har gjort Nato populärare än i mannaminne.