Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Principryttarna klarar inte mötet med verkligheten

Per Svensson, numera kulturskribent på Dagens Nyheter, har på nytt gått till angrepp på Expressens ledarsida.
Foto: WEYLER FÖRLAG
Den liberala principryttaren är på ständig jakt efter avfällingar från den rätta läran.
Foto: TOMAS LEPRINCE

De liberala principryttarna förlorar varje politisk strid. Men det spelar ingen roll. Det viktiga är att sitta rak i ryggen på de höga hästarna.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Augusti 2015. Europa är skådeplats för den största folkvandringen sedan andra världskriget. Tyskland tar emot över 100 000 asylsökande inom loppet av en månad, och i Sverige har Migrationsverket tappat kontrollen över registreringen av ensamkommande ungdomar från Afghanistan och Iran.

Men i den svenska debatten har denna verklighet svårt att tränga in. ”Flyktingspöket går åter genom debatten”, varnar liberala Dagens Nyheters ledarsida (30/8). Per Svensson, då liberal kolumnist i Sydsvenskan, går ännu längre. 

Han beskriver oroat hur vissa liberala kolleger – däribland undertecknad – har tappat omdömet och bytt politisk färg. Det som sker i Sverige är ”en slags politisk ätstörning, en fobi, ett försök att kanalisera en stor men diffus ångest till ett område som man tror sig kunna kontrollera. Man räknar kalorier. Man talar om volymer”, skriver Svensson äcklat.

Offensiven mot de förtappade liberalerna har vid det här laget nått stormstyrka. På Publicistklubbens scen den 31 augusti får Per Svensson frågan om det inte är dags för Expressen att sparka mig på grund av mina texter om svensk migrationspolitik. 

Rubriken på debatten säger det mesta: ”Har SD fått sin favoritrapportering?” Att det i själva verket var en akut kris under uppseglande, som var gravt underrapporterad i svenska medier, föresvävade uppenbarligen ingen.

Vi vet alla hur det slutade med Åsa Romsons tårar och den dramatiska omläggningen av migrationspolitiken den 24 november samma år. Men det föranledde ingen självrannsakan bland de rättrogna. Tvärtom. Ett år senare var det dags igen.

DN Kultur ägnade hösten 2016 en hel serie åt de förtappade liberalerna på Expressens och Göteborgs-Postens ledarsidor. Anklagelseakten var lång. Bland annat ägnade vi oss åt att skriva för alarmistiskt om utvecklingen i förorterna: ”Överhuvudtaget har Expressens ledarsida en tendens att sätta likhetstecken mellan kriminalitet och förorter”. 

Återigen ryckte Per Svensson ut och varnade för ”avfall från liberalismen”. Vi hade fallit offer för opportunismen och blivit ”ett kamporgan för Kommunförbundet”, eftersom vi pekade på målkonflikten mellan en alltför stor asylinvandring och en fungerande välfärdsstat.

Det viktiga är att ”markera”, ta avstånd och visa var man står – att bedriva ett ideologiskt renhållningsarbete om man så vill.

Så där har det hållit på under ett drygt decennium av liberalt inbördeskrig. De liberala principryttarna har förlorat varje slag mot verkligheten, men det saknar betydelse. De svingar sig upp i sadeln igen, som om inget hade hänt, lika segervissa som alltid. De har ju alltid rätt – i alla fall i princip.

År 2008 rasade FRA-striden. Då ansågs den personliga integriteten vara akut hotad av staten, och princip-liberalerna kämpade med näbbar och klor för att stoppa lagen. Jag minns det väl, eftersom jag tog över som chef för ledarsidan i samma veva, och våndades över den lättsinniga linje som blivit dominerande också hos oss.

Då ansågs det som något av en liberal delseger att Säpo och polisen i alla fall inte skulle få beställa signalspaning från FRA, trots att det försämrade Sveriges förmåga att bedöma terrorhot. I dag jublar hela landet – försvarsadvokaterna och deras klienter borträknade – åt att fransk polis har massavlyssnat kriminella via mobiltjänsten Encrochat. 

Se där, ännu en samtida ”liberal” strid som i backspegeln framstår som ett praktfull skott i foten.

För vad handlar den här konflikten om i grunden? Det finns många begrepp för att beskriva denna klassiska politiska motsättning: idealister mot realister, dogmatiker mot pragmatiker, kartan mot verkligheten och så vidare.

Ett mer precist sätt att fånga den inom-liberala striden är att skilja på principer och utfall. För den första sortens liberaler är principerna alltid överordnade. Det viktiga är att ”markera”, ta avstånd och visa var man står – att bedriva ett ideologiskt renhållningsarbete om man så vill. Vilka konsekvenser olika förslag får är av underordnad betydelse.

På Expressens liberala ledarsida är vi mer intresserade av utfall. För att ta ett aktuellt exempel från i veckans textproduktion: Att förbjuda kusinäktenskap inskränker visserligen friheten på papperet, men i realiteten skulle ett sådant förbud ha stor betydelse för att öka livsutrymmet för framför allt flickor som lever i hederskulturer i Sverige. Är det då liberalt eller icke-liberalt att vilja förbjuda kusingiften?

Även vi ser hot mot de liberala värdena i dagens Sverige, men det är inte i första hand ”överheten” som står för dem – storebrorssamhället, polisen, kungahuset, myndigheterna och så vidare. 

I stället oroar vi oss för sådant som Kinas växande inflytande, hederskulturen, den organiserade brottsligheten, extremismen, tystnadskulturen, högerpopulismen, antisemitismen och så vidare. 

Det är i det ljuset som man ska se ledarsidans ställningstagande att överge vårt gamla motstånd mot monarkin. Vi tänker inte längre driva kravet på att Sverige ska införa republik.

Om vi hade befunnit oss vid en historisk nollpunkt skulle självfallet ingen komma på tanken att införa ett kungahus. Men nu gör vi inte det. Så frågan är snarast om dagens monarkier i länder som Nederländerna, Norge, Danmark och Sverige utgör ett så stort hot mot de liberala värdena att de måste avskaffas med allt vad det innebär? Vårt svar är nej.

Om man väger argumenten för och emot att bevara monarkin väger de förra tyngre. Den moderna formen av monarki har tjänat oss väl och Victoria kommer av allt att döma att göra ett utmärkt jobb som drottning under stora delar av 2000-talet.

Detta har på nytt föranlett Per Svensson att rida ut med sin liberala lans i högsta hugg. Expressens ledarsida borde byta beteckning från liberal till ”opportunt oscariansk”, skriver Svensson raljant, eftersom en äkta liberal aldrig kan försonas med monarkins bevarande.

Någon skarp uppmaning till liberala partier som C och L – som sedan länge förordar monarki – att ändra ståndpunkt och kräva en grundlagsändring, finns dock inte med i texten. Ty det viktiga för den liberala principryttaren är ju inte att få till stånd verklig förändring, utan att slåss heroiskt i idéernas vackra värld och peka ut avfällingar från den rätta liberala läran.

Höjden av liberalism? Knappast. 


Se när det brister för Åsa Romson 2015:

UR ARKIVET. Vi vet alla hur det slutade med Åsa Romsons tårar och den dramatiska omläggningen av migrationspolitiken den 24 november 2015. Så här såg det ut i november 2015.