Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Politiskt självmål av M och KD att ge sig på public service

Ebba Busch (KD) vill ha ett ”smalare, men spetsigare public service”. Vad det betyder är dock högst oklart.
Foto: FREDRIK WENNERLUND / STELLA PICTURES/WENNERLUND STELLA PICTURES
Bör public service arrangera Melodifestivalen eller inte? Åsikterna går (troligen) isär.
Foto: OLLE SPORRONG

Behovet av ett starkt public service är större än på mycket länge. M och KD borde genast klättra upp ur den grop de har grävt åt sig själva.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

På engelska finns ett välfunnet uttryck: ”if it ain't broke, don't fix it”. Varför laga något som inte är trasigt?

Det uttrycket kan med fördel appliceras på debatten om public service. Mätningar visar att stödet för SVT och Sveriges radio är starkt hos svenska folket. I den årliga Förtroendebarometern, som presenterades i veckan, uppger 68 respektive 65 procent att de har förtroende för SR och SVT.

I höstas uppmättes den högsta förtroendesiffran någonsin för SVT – 81 procent – i SOM-institutets specialundersökning i samband med coronakrisen.

Frågar man tittarna och lyssnarna finns det med andra ord inget problem som behöver lösas. Tvärtom.

Många har under pandemin börjat dagen med gymnastikövningar framför tv:n under ledning av Sofia Åhman. Andra har tagit sig igenom oceaner av ensamtid framför Allsång på Skansen eller SVT Dramas succéserie ”Tunna blå linjen”.

Det är svårt att tänka sig en sämre tajming för politiska utspel om att skära ner på public service och låta andra svara för underhållningen. Ändå är det ditåt som M, KD och SD pekar med bestämd hand.

Samtidigt förblir det oklart vad högerpartierna egentligen vill åstadkomma. Det talas om att ”vässa utbudet”, skapa ett ”smalare, men spetsigare public service” och att ta bort ”krimskramset”. 

Men så fort någon ber om preciseringar duckar partiföreträdarna. Är det Melodifestivalen som ska slopas? Vinterstudion? På Spåret? Svaren är lika undanglidande som en tvål på duschgolvet.

”Jag kommer inte sitta här och göra upp någon önsketablå”, kontrade Ebba Busch i Ekots lördagsintervju nyligen (13/3). Nej, ingen begär förstås att få ut den färdiga tv-tablån under ett blått styre; så styrs inte public service gudskelov. Men väljarna har faktiskt rätt att få ett hum om vad det är partierna vill uppnå. 

Det håller inte att bara prata i abstrakta klyschor. Om inte förr kommer M och KD att bli varse det i valrörelsen nästa år. Socialdemokraterna känner redan vittringen av valvinnande budskap: ”Rör inte Melodifestivalen!” och ”Rädda Allsång på Skansen!”

När politiker vägrar att förklara vad de menar är det oftast ett tecken på att de är obekväma med den egna politiken. Så hur hamnade M och KD ens där, på anti-krimskrams-barrikaden? Vi lever trots allt i en tid då till och med partiers ställningstagande i regeringsfrågan styrs av interna opinionsmätningar.

Ett skäl till att man har läst opinionen fel kan vara att man har lyssnat för mycket på högljudda kritiker i sociala medier. Ett annat skäl kan vara att röststarka falanger inom partierna har fått stort genomslag. Hos Moderaterna driver exempelvis MUF, Fria Moderata Studentförbundet och M i Stockholms län på för att lägga ner public service. När M-stämman hösten 2019 fattade beslut om att låta en arbetsgrupp analysera hur public service ska bantas var partiledningens auktoritet stukad av SD:s framgångar i opinionen.

Just anpassningen till SD är antagligen ytterligare en parameter. Hellre än att göra synliga eftergifter till SD:s mediepolitik efter valet förvandlar man public service-kritiken till sin egen i god tid.

Sist men inte minst finns en upplevelse hos många högersympatisörer att SVT och SR har en slagsida åt vänster. Att banta public service blir då det politiska svaret på en helt annan fråga.

Det räcker att titta på USA för att se hur illa det kan gå när public service bara utgör en liten skärva av mediemarknaden. Medierna har blivit en del av ”kulturkriget”, som både speglar och driver på motsättningarna i landet.

Men oavsett vilket skäl som väger tyngst bör M och KD klättra upp ur den grop som de har grävt ner sig i. För behovet av ett starkt public service har inte minskat, snarare tvärtom. Många lokaltidningar är på fallrepet och vi riskerar att få ”vita fläckar” i nyhetsbevakningen. 

Sanningen är under press i det nya medielandskapet, och risken för filterbubblor ökar om det inte längre finns en gemensam offentlighet där det opartiska idealet upprätthålls.

Det räcker att titta på USA för att se hur illa det kan gå när public service bara utgör en liten skärva av mediemarknaden. Medierna har blivit en del av ”kulturkriget”, som både speglar och driver på motsättningarna i landet. Människor delar inte längre verklighetsuppfattning och har inte samma referensramar.

Sverige är inte i närheten av polariseringen i USA, men som statsvetarprofessor Lars Trädgårdh har framhållit, finns det tecken på ökad splittring även här. Public service är en av få institutioner som bidrar till den nationella sammanhållningen: ”Min forskning visar att tilliten har byggts på tre statliga institutioner: den gemensamma svenska skolan, den allmänna värnplikten och public service.” 

Lägereldsargumentet ska inte avfärdas som trams, med andra ord. Ett SVT som tappar sin publik riskerar i förlängningen också att tappa sin samhällsbärande funktion.

Det betyder inte att allt är frid och fröjd som det ser ut i dag. Det finns mycket att kritisera SVT, SR och UR för, och det bör vara högt i tak i den mediedebatten. 

Själv är jag främst kritisk till SVT:s utrikesbevakning. Det är bedrövligt att SVT med en budget på över fem miljarder kronor bara har en utsänd Europakorrespondent. (Under våren har en tillfällig satsning gjorts på London också och till det ska läggas frilansare i flera huvudstäder.)

Kontrasten mot Sveriges radio är slående. SR har Nordens största korrespondentnät och tre tunga utrikeskommentatorer på hemmaplan – Ginna Lindberg om USA, Susanne Palme om EU och Hanna Sahlberg om Kina.

På SVT finns inte tillnärmelsevis samma kompetens. I stället bjuder man ofta in reportrar och experter utifrån – från radion, Dagens Nyheter, Sieps och så vidare när det händer något stort.

Även tunga inrikesredaktioner som Agenda och Aktuellt framstår som alldeles för tunt bemannade. Var är alla reportage om allt viktigt som händer runtom i Sverige? När Aktuellt för några år sedan anordnade en debatt om våldet i förorterna var kroken ett inslag från Rinkeby – gjort av ett norskt reportageteam från NRK.

Det finns med andra ord en betydande förbättringspotential. Public service borde dessutom rannsaka sig kring varför fyra av tio mediekonsumenter uppfattar att det finns en lutning åt vänster i nyhetsbevakningen (Förtroendebarometern). Det sista SVT och SR bör göra är att ge efter för identitetspolitiska strömningar som kräver kvotering utifrån härkomst och vill utmana ”vithetsnormen” i synen på objektiv journalistik.

Men det finns ingen motsättning mellan förstklassig samhällsjournalistik och att sända Melodifestivalen. Båda ryms inom public services uppdrag, så länge man inte väljer att skära ner anslagen kraftigt.

M och KD borde inse att det finns tillräckligt med riktiga politiska problem i dagens Sverige. Så här kommer ett tips: Försök inte laga det som inte är trasigt. Risken är annars att det går sönder på riktigt.