Anna Dahlberg
Under våren har en ny assistanshärva rullats upp i Uppsala. Det rör sig om en släkt som har plockat ut 9,7 miljoner kronor i statliga assistanspengar på bedrägliga grunder.
Allting började med att en man med intellektuella funktionshinder hämtades från Mellanöstern till Sverige år 2011. Det är denne man som sedan har blivit ett levebröd för familjemedlemmarna i Uppsala.
Genom att kraftigt överdriva mannens behov av hjälp lyckades man få Försäkringskassan att bevilja assistans nästan dygnet runt. I själva verket lämnades mannen ofta ensam medan de fyra åtalade ägnade sig åt annat, såsom heltidsarbete i offentlig sektor, föda barn och att åka utomlands.
Förundersökningen spänner om 5 000 sidor, vilket säger något om bedrägeriets omfattning.
Ändå är det bara en i raden av assistanshärvor som har avslöjats under senare år. På många sätt är Uppsala-fallet typiskt. Ofta rör det sig om en familj eller släkt som bildar ”en kokong” runt brukaren, vilket gör det närmast omöjligt för utomstående att få insyn. Anhöriga besätter alla roller, såsom assistenter, gode män med mera.
Den funktionshindrade och/eller assistenter har inte sällan hämtats från tredje land till Sverige. I domar gällande assistansbedrägerier finns en klar övervikt av utlandsfödda eller personer med utlandsfödda föräldrar.
Ibland simulerar brukaren sitt handikapp, som i det klassiska fallet med ”Kaninmannen” på Liseberg. Men betydligt vanligare är att det finns ett funktionshinder i grunden som sedan överdrivs. Därmed löper brukarna stor risk att vanvårdas och själva bli brottsoffer i bedrägeriet.
Försäkringskassan har under flera år uppvaktat socialdepartementet med uppmaningar om att ta itu med missförhållandena.
I veckan slog Försäkringskassan larm på DN Debatt om missförhållandena. Assistansbranschen präglas av allvarliga oegentligheter och mycket grov brottslighet, konstaterade generaldirektören Nils Öberg. Politikerna måste se till att branschen saneras och att regelverket förändras. Annars räknar Försäkringskassan med att upp till en tredjedel av alla assistansberättigade kommer att påverkas som en konsekvens av misskötseln hos de anordnare som de har valt.
Så tydligt har myndigheten aldrig beskrivit problematiken tidigare – i alla fall inte utåt. Men för politikerna är fusket och kriminaliteten inom assistansen förstås ingen nyhet. Försäkringskassan har under flera år uppvaktat socialdepartementet med uppmaningar om att ta itu med missförhållandena.
Ett exempel är hösten 2020. Då berättade tjänstemän från Försäkringskassan för statssekreteraren om innehållet i den skakande ”Olle”-rapporten, som har kartlagt brukarimporten av funktionshindrade till Sverige. Där beskrivs bland annat hur brukare används som ”handelsvaror” och ”intäktsgeneratorer” i avancerade brottsupplägg.
Ett annat ämne som avhandlades under mötet var den hemställan som myndigheten tidigare hade skickat till regeringen. Efter ett JO-beslut har Försäkringskassan inte längre möjlighet att ställa frågor om tredje person när man utreder ett misstänkt assistansbedrägeri, det vill säga exempelvis kolla med Skatteverket om en assistent har inkomster från ett annat arbete. Det har kraftigt begränsat Försäkringskassans möjligheter att få fram underlag, vilket kan leda till att de felaktiga utbetalningarna fortsätter att betalas ut år efter år. Kanske kunde departementet hjälpa till att lösa det problemet?
Nu har det gått två år sedan hemställan skickades. Ändå har inget hänt såvitt känt.
Ett annat tungt bakslag för Försäkringskassan var när regeringen 2018 tog bort de så kallade tvåårsomprövningarna. Det har gjort det svårare att upptäcka bedrägerier och vanvård i tid. Från regeringens sida är avskaffandet tvärtom något som man är stolt över och skyltar med.
Trots alla larm har den politiska handlingsberedskapen varit svag. ”Snarare har det gått bakåt, eftersom vi har blivit av med två synnerligen viktiga verktyg i våra utredningar”, konstaterar Thomas Falk på Försäkringskassan uppgivet.
Hur är det möjligt? Ingen kan längre låtsas som att man inte vet. På Expressens ledarsida har vi krävt krafttag mot fusket och den ohållbara kostnadsutvecklingen i ett decennium.
Den totala kostnaden för LSS – lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade – uppgår numera till över 80 miljarder kronor årligen. Av den summan står den statliga assistansersättningen för runt 24 miljarder.
Det kan jämföras med exempelvis polisbudgeten, som efter senare års satsningar uppgår till 33,8 miljarder.
Det är med andra ord svindlande belopp som vi talar om. Och nya, historiska resurstillskott är på gång. Regeringen har under våren presenterat ”den största satsningen på personlig assistans sedan LSS infördes”.
Regeringen vill alltså plöja ner nya miljardbelopp i assistansbranschen utan att först ha sanerat den från fusk och grov brottslighet. Det är häpnadsväckande.
På många sätt påminner assistansen om migrationsdebatten före 2015. Den präglas av samma beröringsskräck och ovilja att framstå som ond.
När Magdalena Andersson tog över som statsminister lovade hon att försöka ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden. Ändå är det påfallande tyst om den genomprivatiserade assistansbranschen.
Det är paradoxalt. För om det är något välfärdsområde som det offentliga har tappat kontrollen över är det just assistansen.
På många sätt påminner assistansen om migrationsdebatten före 2015. Den präglas av samma beröringsskräck och ovilja att framstå som ond.
Medierapporteringen väjer för kritiska granskningar av volymer och kostnader, och lyfter hellre fram ömmande fall som sägs ha fallit offer för en hjärtlös myndighet.
Ytterligare en likhet är att det finns en samsyn över blockgränsen. Även om Moderaterna har en mer stram syn på assistansen lär partiet få svårt att övertyga exempelvis Liberalerna om behovet av ett nytt regelverk efter ett maktskifte i höst.
Troligen är det i det ljuset man ska förstå den politiska passiviteten i frågan. Inom assistansen finns det dessutom starka påtryckningsgrupper som få politiker vill ta strid med.
Men det försvaret håller inte. Försäkringskassan har rätt i att det krävs krafttag för att sanera assistansbranschen. Här är en lista med åtgärder som bör införas snarast:
• Ta bort möjligheten för brukare att själva vara arbetsgivare. Det är inom anhörigassistansen som mycket av fusket och inlåsningen sker. Här krävs inga tillstånd; allt som behövs är att skicka in ett mejl till IVO. I takt med att alltfler tillstånd har dragits in från oseriösa bolag dyker samma personer upp kring de egna anordnarna och erbjuder sina tjänster, berättar Thomas Falk. Så kan vi inte ha det. All anhörigassistans bör i framtiden ske i kommunal regi genom så kallade PAN-anställningar.
• Inför elektronisk inloggning hemma hos brukaren. I dag bygger all tidrapportering på tillit. Försäkringskassan har inte en susning om assistenterna har varit på plats eller inte.
• Skärp tillståndsgivningen av bolagen och kräv en registerkoll av alla assistenter, bland annat mot belastningsregistret.
• Sätt omedelbart stopp för all arbetskraftsinvandring av personliga assistenter. Kräv permanent uppehållstillstånd för att kunna ansöka om assistansersättning.
• Inför riskprofiler. Om en brukare är född i Sverige med ett dokumenterat funktionshinder sedan födseln finns inget behov av återkommande omprövningar. I andra fall ska det kunna vara en självklar rutin.
• Underlätta för Försäkringskassan att utreda assistansbedrägerier, exempelvis genom att kunna ställa frågor om assistenter och bolag liksom att få kontoutdrag från banker.
• Bryt sekretessen mellan myndigheterna. Det måste vara en självklarhet att exempelvis Skatteverket ska kunna tipsa Försäkringskassan när misstänkt fusk upptäcks.
Det här är bara ett axplock av åtgärder som snabbt skulle kunna införas för att stävja fusket och kriminaliteten inom assistansbranschen.
Det är nog nu. Det finns faktiskt inga ursäkter för politikerna att fortsätta sticka huvudet i sanden.