Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Polisbristen är värre än S vill låtsas om

Dramaserien ”Tunna blå linjen” visar hur tungt polisarbetet i yttre tjänst är.
Foto: SVT

Den hyllade tv-serien ”Tunna blå linjen” visar hur tungt det är att vara polis i yttre tjänst. Trots skrytet från regeringen om rekordmånga poliser kommer det att bli svårt att avhjälpa polisbristen på gator och torg.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Vi är många som har blivit beroende av den kritikerrosade polisserien ”Tunna blå linjen”, som sänds i SVT på söndagskvällarna. Den berör på så många plan. Karaktärerna är väl utmejslade och skådespeleriet går under huden på ett sätt som man inte är van vid.

Serien ger också en sällsynt inblick i hur polisens vardag ser ut. En del har kritiserat att dramat berättas ensidigt ur polisens perspektiv. Personligen tycker jag att det är befriande att seriens upphovskvinna har vågat utforska en annan form av utsatthet än den slentrianmässiga.

För det är sannerligen ingen glamorös tillvaro som målas upp. Många tänker nog på polisyrket som ett spännande jobb fyllt av action och jakt på gangsters. Men i ”Tunna blå linjen” får vi i stället följa poliser som måste lämna dödsbud till en förtvivlad familj, som försöker avvärja självmord och möter livrädda barn som har bevittnat grovt våld i hemmet.

Uppdraget är inte bara tungt, utan otacksamt. Överallt möts polisen av arga människor som skriker, filmar med mobilkameror och twittrar upprört.

Det är så verkligheten ser ut, konstaterar två rutinerade poliser som jag talar med – Peter Larsson, ingripandepolis i Göteborg sedan 14 år (och fackligt förtroendevald) och Ulf Merlander, lokalpolisområdeschef i Göteborg Nordost, där sex av landets utpekade utanförskapsområden ligger.

– I hur många arbeten ingår det att du får höra att du är en gris, ska knullas, får sten kastad på dig och möts av människor som står och skriker på dig? Det är lätt att bli cynisk och bitter, säger Ulf Merlander, som tycker att tv-seriens poliser har kort stubin jämfört med verklighetens dito, som står ut med mycket mer.

Även Peter ”Peppe” Larsson menar att verkligheten på vissa sätt överträffar fiktionen. Han exemplifierar med den senaste BLM-demonstrationen i Göteborg då det enligt honom kom elsparkcyklar flygande i luften tillsammans med bangers, tomater och PET-flaskor. Poliser ska även ha blivit slagna, spottade på och en fick sin hörsel delvis förstörd.

– Vi får utstå väldigt mycket skit. Sedan finns känslan av att inte räcka till. Under varje arbetssnurra numera åker vi på någon form av psykisk ohälsa. Det har ökat något enormt de senaste åren. Om jag skulle lägga upp bilder på de lägenheter jag har varit i skulle folk inte tro sina ögon. Jag har gått i gångar av kartonger med halväten mat, fimpar och misär. Ibland påträffar vi en människa som har legat död i flera månader utan att någon har reagerat.

– Anledningen till att jag pallar är att vi har varandra och tar hand om varandra. Kårandan inom polisen anses ofta vara något negativt, men det är den som gör att man orkar. Sedan har man förstås alla solskenshistorier, där vi hittar en gammal människa som har kommit bort och så vidare. Att se att vi gör skillnad ger mycket tillbaka, säger Peter Larsson.

”Om vi hade kunnat plocka bort 2-300 individer från gatan så hade Göteborg varit en helt annan stad. Men vi vet att så fort vi har gripit dem så är de snart ute igen.”

En annan källa till frustration i polisarbetet är känslan av att polisen inte ”levererar den produkt som allmänheten har rätt att förvänta sig”. Rättssystemet fungerar gentemot vanliga Svenssons, som exempelvis kör för fort. Men många kriminella har mer eller mindre blivit straffimmuna på grund av alla straffrabatter och en tandlös lagstiftning, menar Peter Larsson:

– Om vi hade kunnat plocka bort 2-300 individer från gatan så hade Göteborg varit en helt annan stad. Men vi vet att så fort vi har gripit dem så är de snart ute igen. Vi bara kollar på klockan och räknar ut när det är dags. Det gör att arbetet känns väldigt frustrerande.

Det är till detta otacksamma uppdrag som Sverige nu måste rekrytera historiskt många. För den blå linjen är tunn. Enligt Eurostats senaste siffror över polistätheten ligger Sverige trea från slutet med bara Danmark och Finland bakom (år 2016-18).

Nyligen skickade justitiedepartementet ut ett triumferande pressmeddelande där man berättade om ”rekordnivåer” av antalet polisanställda: ”Visste du att polisen har växt med 5 463 anställda sedan 2016? Därmed har regeringen kommit halvvägs mot målet om 10 000 polisanställda till 2024. Läs mer om polistillväxten”, skrev justitiedepartementet på Twitter med länken bifogad.

Det låter onekligen imponerande. Men vad som inte framgår av pressmeddelandet är att den stora majoriteten av de nyanställda är civila – inte poliser. 

Antalet poliser har bara ökat med 1 187 sedan startåret för polissatsningen 2016. Av de sammanlagt 5 463 nya polisanställda är andelen som är poliser alltså bara 21,7 procent, det vill säga en femtedel.

Enligt Peter Larsson, som har järnkoll på statistiken över nya poliser, ”finns det inte en chans i världen” att regeringen kommer att nå målet om 5 000 fler poliser till år 2024 (alltså hälften av de 10 000 som ska anställas).

– Det finns inte på världskartan, och det vet alla. Man bara väljer att blunda för det.

Tittar man dessutom på polistätheten – det vill säga antalet poliser i förhållande till befolkningsmängd – blir resultatet ännu blekare. Då har utvecklingen stått stilla sedan den omtalade polissatsningen inleddes.

Pyramiden inom polisen måste börja byggas underifrån, menar Ulf Merlander. Det har han fullständigt rätt i.

En minst lika stor utmaning blir att fylla på den blå linjen där den är som tunnast. För även om de nybakade poliserna börjar ute i lokalpolisområdena söker sig många bort därifrån efter några år.

Trots de senaste årens resursförstärkningar har polisen inte ens kunnat säkerställa minimibemanningen av områdespoliser i alla utsatta områden, konstaterade Riksrevisionen i en kritisk rapport i november. 

Det är en verklighet som Ulf Merlander känner igen från sitt problemtyngda område av Göteborg. Inte någon gång sedan polisens stora omorganisation 2015 har han haft det antal poliser som var utlovat. 

– Att vara en gränssättande och relationsskapande polis i uniform är slitsamt. De flesta poliser vill jobba i fas 3 med sådant som spaning. Det finns en stark kraft inåt till de centrala enheterna inom polisen. Att fylla platserna längst ut kommer att vara det svåraste, säger Ulf Merlander.

Samtidigt är det just den sortens poliser – som rör sig ute på gator och torg i uniform och som kan sitt område – som gör den stora skillnaden. Merlander har envetet styrt sitt eget polisområde efter den filosofin (fasteorin), och utvecklingen tycks ge honom rätt.

– Vi har 1 700 färre prio 1- och 2-larm i dag än för tre år sedan. Vi har väldigt få upplopp och väldigt lite skadegörelse mot polisen numera. När folk märker att vi hela tiden återkommer börjar de lita på oss, prata med oss och tilliten växer i området, vilket i sig är brottsförebyggande. 

Pyramiden inom polisen måste börja byggas underifrån, menar Ulf Merlander. Det har han fullständigt rätt i. Såväl Mikael Damberg (S) som rikspolischefen Anders Thornberg behöver peka med hela handen. 

Prioritet nummer ett måste vara att återta gatan på alla brottsutsatta platser i Sverige. För att lyckas med det får man sätta stopp för all expansion av de centrala enheterna och i stället slussa poliser, resurser, hardship-tillägg med mera till lokalpolisområdena. 

Andra sätt att göra det mer attraktivt att stå längst fram vid frontlinjen kan vara mer flexibla arbetsscheman, kombinerade tjänster, fler karriärtjänster med mera.

Det räcker med att titta på ett avsnitt av ”Tunna blå linjen” för att förstå varför det är svårt att få rätt personer att vilja stanna länge som poliser i yttre tjänst.